Jag arbetar hemifrån nu. De flesta av kollegorna har valt att göra detsamma. Det känns märkligt men också mindre stressigt. Jag får mer gjort på kortare tid och snart har jag inga släpande bedömningar som tvingar mig att knapra novalucol. Men denna trötthet. Heshet. Olustkänslor i kroppen. Lätt huvudvärk och ibland lite yrsel. Allt symptom på corona. Men också på stress. Eller en vanlig, lättare vårförkylning. Härhemma drabbar det i alla fall ingen annan, oavsett vad orsaken är. Och på morgnarna zoomar vi, några av de bästa kollegorna, med våra kaffemuggar och tjötar som vi skulle gjort i vårt gemensamma arbetsrum.Min och syrran Malins majvandring (ibland Valborg och ibland Kristi himmelsfärd) blir nog inte av. Och vi som till och med bokat oss en liten stuga där i Glaskogen, att vila ut i efter strapatserna. Dels mår ingen av oss riktigt 100och dels ska man ju inte beg sig ut på "onödiga" resor...Planerna för Grövelsjön kvarstår ännu och har plötsligt blivit årets enda reseplan.
Men naturen. Den finns kvar och den är gratis. Sällan har jag varit ute så mycket och gått och fikat och njutit av skog och hav. Det mår själen bra av. Och de små människorna jag hänger med. De är friska och jag inte i riskgrupp så vi har kunnat träffas nästan som vanligt. Rart och fint. På lördag fyller Mike år och om han och Matilda vill gå ut och äta på någon glest befolkad restaurang har jag lovat vara hos barnen. Någon fest blir det ju inte.
Jag läser mer, sover mer, stickar en del och har varit på onlinekonserter, som till exempel Wilmer X från KB, härom lördagen.Låter det deppigt? Det är egentligen varken min avsikt eller känsla. Bortsett från den här malande tröttheten så tycker jag ändå att livet är ganska okej. Jag odlar i krukor på baktrappen, leker med hunden och har plockat överdrivna mängder ramslök som jag dels frusit in, dels lagt i rapsolja och dels torkat för att göra ramslökssalt av. Jag bakar bröd ganska ofta och har lagat lite rolig mat. Via zoom har jag haft after work och varit med på stickcaféer och jag och halvbrorsan har fortsatt god kontakt med varandra och jag är nästan i fas med mig själv.Det räcker en bra bit, för mig.
2 kommentarer:
För mig har distansundervisningen inneburit mer jobb än vanligt. Den pågår hela dygnets vakna timmar. Det är ganska besvärligt med matematik över nätet. Förberedelserna är mycket längre och alla tester och små prov som de gör i Google Formulär tar lång tid att rätta om man ska ge dem formativ bedömning i allt de gör. De mest studiemotiverade klarar sig som vanligt, men för övriga går det generellt sämre, Den fritid jag har ägnar jag åt fågelskådning. Det lär väl bli så här terminen ut och kanske blir det så när vi startar till hösten också...
Kram!
Ja, visst är det mer än vanligt.Jag vet att våra mattelärare går på knäna,men det är rätt tufft i andra ämnen också (möjligen inte så mycket i kurserna i religion). Förberedelserna tar längre tid, genomgångar och instruktioner tar mycket längre tid... Och det känns som att det är så mycket mer återkoppling nu. Kanske för att allt måste ges vid zoom-möten eller i skriven form, medan man annars kan hinna med mycket sådant nästan som i förbifarten... Jag vill inte ens tänka på att det ska vara så här i höst, eller hur det få ska fungera när vi tar emot nya elever... Se där... nu tänkte jag på det i alla fall!
Jag skådar inte fåglar. Kan för lite. Men jag kollar in dem, killgissar och ibland använder jag kikaren och min utmärkta fågelbok. Och jag lyssnar!
Håll ut!
Kram!
/Magda
Skicka en kommentar