 |
| Vinterkörsbärsträdet blommar |
Det är som det brukar, så här års. Med extra allt. Jag tycker ändå att distansundervisningen flyter på bra. Men det är dränerande. Som uppmuntran har jag Johanna här ett tag. Hon tröttnade på att sitta instängd hemma i Oslo och distansstudera och kom på att hon ju lika gärna kan göra det på den här sidan gränsen. Det är fint att ha hennes sällskap.
Jag funderar på om huvudvärken jag haft sedan igår morse är ett symptom, eller om det bara är gammal hederlig trötthet och småstress som tar ut sin rätt. Och är det lönt att låta sig testas? Jag träffar väldigt få människor. Och testerna kan inge en falsk trygghet; jag kan ju testa negativt och bli smittad i samma sekund.
 |
| Torvald hälsade på, i helgen |
Men jag lever, jag arbetar, jag läser (just nu Lundells Vardagar 3), jag promenerar och jag stickar. Personer jag träffar: mina barn med hjärtevänner, och de två små. En skön kollega och jag kör morronkaffe via Zoom två morgnar i veckan. Jag och systrarna kör AW lite då och då - också digitalt. I övrigt håller jag kontakt med omvärlden via sociala medier.Jag var inne en sväng på jobbet i måndags och träffade inte en kotte i de öde korridorerna. Ur led är tiden.
2 kommentarer:
Ja helt sjutton vriden ur led, den där tiden.
Jag saknar människor, att umgås för att umgås med inte bara säga ett par ord när en råkar mötas på väg någonstans. Såna möten är dessutom väldigt sällan då ingen av mina vänner varken handlar mat eller bor i samma del av stan som jag. De senaste åren har jag dessutom blivit mycket mer asocial, jag ids liksom inte krångla eller be om att få vara med och det har gjort att jag blivit mycket mer ensam. Alltså inte själv utan ensam. Att vara själv var självvalt men att bli ensam var det inte.
Nu börjar jag börjar bli så desperat efter socialt liv, förutom sambon, att jag pratar med nästan allt och alla. De som jobbar i mataffären är de som råkar ut för mej mest :D å de är nog vana vid såna här knäppon såhär långt in i pandemin. Allt externt jobb är dessutom väck och att driva en webbutik är ju inte särskilt socialt ;)
En gång i år under hösten, innan det blev kallt och en massa läskig corona igen var jag hemma hos en av mina bästa kompisar å hans familj och fikade på deras veranda. Det var en sån upplevelse att jag började gråta i bilen på väg hem. Helt knäppt men egentligen inte så jättekonstigt. Det är den enda sociala grejen jag gjort i år, som bara varit för nöjes skull alltså. Jag pratar lite med Mamma, svärisarna och en vän till familjen vid överlämning av matkassar jag hjälper dem att handla men thats it.
Å nu förstår jag definitivt hur hemsk utfrysning är som straff.
Har du sett reklamen för Big Brother? 100 dagar utan att lämna huset å så kan en vinna 250.000kr. Det är ju massa jippon, det kommer in både folk och saker i huset och mat verkar de ha gott om (jag har aldrig sett det). Varenda senior i det här landet klarade det med råge så ge dem pengarna...
Å det är långt ifrån över... Fy faen... Böcker, ljudböcker, te, ställa mej på balkongen och tanka energi varje sekund solen dyker upp, krama sambon å skura ur varenda vrå hemma... Det blir en sån vinter.
Det kommer ju att bli bra igen, på något vis men det är rätt tufft just nu. :)
Åh, så bra du beskriver, Anna. Jag har sett det tidigare, men inte fått tummen ur och kommentera. Du har så rätt om seniorerna,och många andra. De fixar sina hundra dagar utan minsta tillstymmelse till erkännande...
Vintern kan bli tung, men jag ser till att komma ut påminste en ordentlig prommis varje dag - och gärna längre vandringar/utflykter på helgerna. Dels är det en aktivitet man ibland kan göra med andra och dels är det något jag kan göra självoch ändå känna efteråt att jag fått energi och en smula livsust...
Och jag hör verkligen inte till dem som har det jobbigast. Jag är inte i riskgrupp, jag är frisk, det finns en miniklick människor jag kan träffa på ett ansvarsfullt sätt, jag Har ett jobb, jag jobbar hemifrån och det funkar väldigt bra...
Det BLIR bättre. Frågan är väl bara NÄR...
Stor KRAM!<3
/Magda
Skicka en kommentar