livet... igen...

Var ska jag ens börja? Jag har semester och landat ganska väl i den. Mitt hem är genomstädat, jag har varit på en härlig liten mini-roadtrip med lilla Sigrun och Jenny. Vi tältade vid Gyllebosjön och ute på Stora Alvaret och sedan sov vi i mjuka sängar hos vännen Erika i den småländska skogen. Midsommar firades lugnt och mysigt med familj och utvidgad familj. Bullar har bakats. Stickprojekt har framskridit. Jag har till och med hängt med en vän en dag, för lite jobbsnack och för en utflykt till Simrishamn.

Men allt har överskuggats av att mina föräldrar råkade ut för en olycka i sitt hem för två och en halv vecka sedan. Pappa snubblade på en tröskel och föll. Kunde inte resa sig (det visade sig vara en höftfraktur) och var nog avsvimmad och omtöcknad en hel del. Mamma, som är långt gången i sin demens, blev såklart rädd... lyckades välta en stor spegel över sig och efter att ha virrat omkring lite, blödande men lyckligtvis inte svårt skadad fysiskt, la hon sig helt sonika ner på golvet i hallen. Pappa kunde inte förmå henne att hämta mobiltelefonen och de hade båda tagit av sig sina larmarmband... Detta hände någon gång på lördagseftermiddagen och det dröjde till söndag lunch innan de saknades... (Nej, de hade ingen som helst hemtjänst...). Sedan blev det två ambulanser och sjukhus och operation (pappa fick ny höftled) och vistelse på var sitt korttidsboende (mamma på ett för dementa) och vårdplaneringsmöten via telefon och resor till och från Borås för alla oss syskon för att hälsa på dem och för att ordna i hemmet (de var relativt nyinflyttade och pappa hade inte klarat att både packa upp och ordna och ta hand om mamma... han är trots allt 87 bast... och det var lite rörigt och ostädat) och fixa med allehanda praktiska saker.

Nu har pappa fått komma hem, han har hemtjänst sex gånger om dagen plus besök av fysioterapeut och hemsjukvården, och han repar sig ganska snabbt. Är uppe och går med sin rollator, sitter vid köksbordet och äter, brygger kaffe och kollar e-post vid skrivbordet. Det känns bra och vi rings varje dag. Mamma har fått förlängt med sitt korttidsboende i väntan på en plats på ett bra vårdboende för dementa. Jag hälsade på henne i måndags. Jag hade med mig mjukiskläder i fina färger som hon tycker om och vi drack kaffe och åt kanelbullar och tittade på foton i min mobiltelefon. Hon kände inte igen vårt gamla fritidshus i Folkared och tyckte att det unga paret på bröllopsfotot var vackra och glada (hon och pappa, februari 1960) osv. Men när jag visade ett foto på henne själv som tvååring sa hon tvärsäkert: "Det där är ju jag!"...  Hon hade ingen aning om vem jag var, men hon gillade mig och ville gärna att jag skulle stanna. 

Så många tankar som snurrar i mitt huvud. Så många känslor. Pappa känner jag mig trygg för. Vi har, och har alltid haft, en stabil relation. Mamma och jag? Not so much... Ganska trasigt, bitvis. Inget gemensamt att tala om. Mest tystnader. Men ändå känner jag en stor ömhet för henne nu. Det var fint att sitta och hålla henne lugnande i handen och prata sakta, försöka hitta saker långt bak i tiden som hon kanske skulle minnas, som stranden på Ringsegård, gamla släktingar och sådant. Lugna henne när hon blev rädd och ledsen och tydligt mindes någon slags kaos med trasigt glas, att hon inte visste vad hon skulle göra så hon bara la sig ner och sedan kom det massa folk och alla tittade elakt på henne och skrek att det var hennes fel (troligen snäll ambulanspersonal som dök upp och redde ut saker och ting)... och säga att de nog inte alls var arga utan kanske mer oroliga och rädda att hon skulle vara svårt skadad och att de ju hjälpte henne till sjukhuset osv osv... Som att tala med en orolig tvååring. Sorgligt. 

Det återstår fortfarnde en del praktiskt att ordna, mest för mamma då, och det kommer bli en hel del körande upp till Borås framöver, men nu är det som det är och det är bara att tugga i sig. Jag ska ändå ha semester och försöka komma ner, och stanna, i varv. Återhämta mig och ägna mig åt sådant jag finner lust och glädje i. Symaskinen står framme, jag har stickprojekt, jag har massor av läsning, jag har familj och vänner att träffa, utflykter att göra och upplevelser att ha.

Just idag har jag absolut inget planerat. Det är då jag bryukar komma igång med saker. Känns bra. Och skulle jag råka se hela S4 av In Treatment, so...what?

Lascia ch'io pianga - Händel