drömmigt

Jag hade inte hört från vännen M. på så länge. Hon hade inte ens svarat på lilla gängets midsommarhälsningar i Whatsapp. Onda aningar. Så jag ringde upp henne igår förmiddag. Hon har varit sjuk. Hon har legat på sjukhus. Stroke kan inte uteslutas. Men nu är hon hemma igen och jag tar med mig en liten melon, jordgubbar och en god chokladkaka och kör ut till hennes underbara hus. Jag kör i det  plötsligt mulna vädret med havet på vänster sida. Underbara vyer. En god sträcka bildar jättebjörnlokorna mur och horisonten skyms. De är vackra, men tar över...

I M:s trädgård dricker vi kaffe och samtalar. Kryddorna bildar stora mjuka kuddar, honungsrosorna svämmar över den lilla pergolan, dit vi drar oss när ett stilla regn börjar falla. Hunden uppför sig fint. Han sträcker ut sig bredvid mig på den mjuka divanen och M sitter i sin hängkorgstol. Pratet flyter på, om stort och smått, högt och djupt. Lite större vattendroppar plunkar i det stora zinkbadkaret som hon säkert använder då och då. Drömmig trädgård, och en fin eftermiddag med en klok och god vän.

En riktigt bra dag.

When The Curtain Falls - Greta Van Fleet

midsommar?

Midsommarafton. Så mycket förväntningar. Traditioner. Att umgås med nära och kära. Goda vänner. Vara ute. Silluncha. Grilla. Äta jordgubbar. Leka. Dricka gott och vaka in den ljusa natten. När jag var nyskild och plötsligt fann mig själv boende i en lägenhet mitt inne i stan fick jag en smula ångest, minns jag. De så kallade vännerna hade valt sida (inte min...) och jag var ensam. Trodde jag. Men... Johanna och Linus bodde ju hemma (och det var min vecka) och vi hade en jättemysig midsommarafton på balkongen med god mat och mycket skönt prat, minns jag. Jag förstod då att det där med aftnar ibland är överskattat. Det är ju bara en vanlig fredag och precis som alla fredagar kan man göra den lite Fin om man vill, men det är ingen jättefråga. Efter den episoden (midsommar 2002) har jag haft alla sorters midsommaraftnar. Fest hemma hos mig, ute i stugan i de djupa skogarna vid sjön, hemma hos vänner, ensam på min härliga altan i Emmajävlaboda, lugn samvaro med barn och annan familj, intimt med 2-3 personer och bautakalas (+40 pers) ute i Börringekollektivet. En midsommarfest (2011) var t o m egentligen min framskjutna födelsedagsfest!

I år har jag valt att egentligen inte fira alls. Jag var medbjuden till ett stort traditionellt firande hos goda vänner till Matilda & Mike, men jag tackade nej. För mycket barn där, haha... Så om en stund ska jag köra ut till Nybrostrand och hämta några liter "bokade" jordgubbar. Det är faktiskt den enda planen jag har för idag! I kylen finns nypotatis, gräddfil och rödlök. Jag skippar vegansk s*ll. Det kan vara väldigt gott, men mycket skrik för lite ull när jag bara ska ha det själv. Jag har också alkoholfri ale (sjukt god!) och alkoholinnehållande vin i olika kulörer, om jag vill ha det. Jag filurar på en liten utflykt med hunden, bara. Kaffetermos och kanske något gott till kaffet, bara. Hade knät varit helt återställt hade jag tagit med tältet och trangiaköket... det hade varit ljuvligt. Men det får vänta lite.

Solen skiner, morgonpromenaden runt det gamla klostret var sval och uppfriskande och... livet känns helt okej. Gott så.

Mando Diao - Strövtåg i hembygden

semester?

Det har vänt nu. Snart blir kvällarna mörkare.

Jag har alltså semester nu. Det var skönt att gå in och jobba förra veckan (även om det bara var halvtid) och sedan känna att det blev semester och inte bara en skum glidning från sjukskrivningen in i lediga dagar. Men vad är semester? Kan det få lov att vara helt improduktiva dagar utan vare sig riktning eller mål, eller behöver dagarna struktureras upp och fyllas med ett meningsfullt innehåll? Ska man "skapa minnen" som det plötsligt börjat kallas? Sigrun och Torvalds uppfattning om semester kan i alla fall handla om att åka hem till mig och hälsa på, med övernattning. De var här söndag till tisdag och det var hur roligt som helst. Utan bekymmer om vad som kan vara produktivt och inte fylls dagarna med lek, samtal, läsning, och mera lek. Härligt, om än utmattande för en som kommit en bit på väg sedan småbarnsåren.

Men jag tänkte ägna min semester åt att bara vara här. Nu. Och det oavsett om jag är hemma eller på resande fot. Jag struntar högaktningsfullt i om någon tycker att jag borde göra mer - eller mindre. Det gör jag i och för sig alltid, men ändå känner jag att detta kan finslipas ytterligare. Kanske sätter jag mig på baktrappen, frampå eftermiddagen, tar en kaffe och läser en stund? Visserligen är bakgården här en av Ystads fulaste, men solen värmer gott och på min trapp står det krukor med vackra växter. När någon granne passerar pratar vi vänligt med varandra. Det är också värt en del.

Klockan är snart halvelva. Hittills har dagens insatser bestått av en längre hundpromenad, lyssnande på P1, kaffande och lite slösurfande på sociala medier. Om en stund kanske jag viker lite tvätt och gör mig brunch. Jag skulle vilja ha bättre ordning i min tvättstuga (jag har egen, trots att jag bor i hyresrätt). Så kanske ordnar jag det. Kanske inte. Jag har semester.

Chris Cornell - Preaching The End Of The World

att skiljas...

 ... är att dö en smula. Sägs det. Fan tro't.

I morse mötte jag en kollega alldeles utanför, på gatan, när jag skulle ut på morgonrundan med hunden. Han höll på att packa en bil som till och med är mindre än min. Ja, vi har bott grannar men inte umgåtts. Arbetsplatsen är stor och vi arbetar på olika våningar och i olika rektorsområden. Men jag gillar honom. Han är enkel och klartänkt av det jag uppfattat. Verkar ha sunda värderingar. Dessutom är han grym på att sticka och sy sashikosöm. Möbelsnickeri också. Han berättade hur han snickrat sina möbler så att de lätt går att montera isär och ta med sig. För han flyttar nu. Långt bort. Han har arbetat på vår arbetsplats något år och trivs inte. Och trivs man inte så går man, säger han. Jag mumlar med. För jag tycker ju likadant. Och ändå stannar jag. Jag har nog blivit bekväm eller kanske rentav feg? Få arbetsplatser kan matcha min lön och jag har nu inte så många år kvar tills jag går ut i den eviga ledigheten. Men han slutar, alltså. Det gör också H. Och D. Och C. Och G. Och S. Och M. Och en hel hög andra. Efter sommarlovet sitter andra på deras platser vid fikabord och möten. Jag dör inte av det, men det känns så trist. Visst får jag nya kollegor och visst kan det bli bra, men jag inser ju mer och mer att jag själv borde göra likadant. Arbetsglädjen får jag kanske inte tillbaka, men självrespekten kanske växer? Jag bläddrar bland annonser för lediga lärarjobb och filar lite på min Linkedin.

Man skiljs. Man överlever. Ibland stärkt. Ibland tilltufsad. Men man överlever väl.

Julee Cruise - Falling