slut som artist (triggervarning: långt, surt och grinigt rant)

Ett ljus i tunneln.

Fifan. Detta har förbanne mig varit alla måndagars måndag. Allt som har kunnat gå snett har gjort det. En vind och skev dag där en av höjdpunkterna var när jag gav helt fel feedback till en elev. I mina anteckningar hade jag - under "att tänka på"-kommentarerna - bara skrivit "tiden!!!". Eller... nej... jag hade faktiskt också skrivit att talet varat mellan 12:50-13:01 vilket var fem minuters överdrag... men när jag skulle renskriva min återkoppling för att göra den begriplig för hen lyckades jag med konststycket att läsa FEL och tro att det enbart var TRE minuter kort (vilket var under den stipulerade tiden) och sedan svävar jag ut i tankar kring hur gott om tid det var att fylla på med mer intressant info... Snälla? Skjut mig, någon? De andra höjdpunkterna, och lågvattenmärkena, går jag inte in på här. Det är tur att jag brukar ha ordning på saker och ting och att mina elever vet det och visar prov på oändligt tålamod sådana här dagar...

Jag sov ju dåligt i natt. Hade svårt att somna om. Stressymptom. Till morronkaffet får jag ett sms från Johanna som blivit överfallen, tillsammans med en vän, på väg hem i natt. Hon klarade sig oskadd men vännen hade fått ta emot flera slag och sparkar. Tack och lov inga knivar och skjutvapen inblandade (ni tror väl inte att Oslo bara är gensere, olabukser och syttende mai?) och vännen lever och kommer klara sig. Johanna chockad, förstås. Och vad detta innebär för att våga röra sig fritt ute (vilket en måste om en jobbar om nätterna...) vill jag inte ens tänka på. Min första, ytterst primitiva, reaktion på sådana här händelser är att jag genast vill ta hem barnet. Fast... barnet är en ung kvinna på 29 år och vill nog inte.

Och så sådant som bubblar under ytan på arbetsplatsen, elever som kommer och går enligt egenhändigt ihopsnickrade scheman, nästa veckas kompetensutvecklingsaktiviteter där jag sytt ihop en eftermiddag (inte helt själv, men jag hade en idé och yppade den och då går det som det går - jag fick dra det...) och föreläsaren har fortfarande inte hört av sig om innehåll etc och så behöver jag läsa in en bok om digital literacies och hur fan stänger man ner chattfunktionen i Google drive? Sedan lite annat så som ett stabilt och kärleksfullt par, i vänkretsen, som plötsligt annonserar för omvärlden att de går skilda vägar...

Summan av den här grovmortlade kardemumman blev att jag bokade av resten av dagen. Ställde in resten av måndagen, helt enkelt. Ringde en person som jag skulle ha ett [privat] möte med på onsdag och sköt upp det två veckor, ringde och bokade ny sotartid (ja, för jag glömde lägga ut nyckeln...), struntade i gymmet och körde hem. Fyllde på pellets och askade ur pannan (ännu en sak som jag annars kan jaga upp mig för om natten när jag börjar tänka på skenande elmätare), tände många, många ljus och lite rökelsepinnar, wokade nudlar och tog in Lilla Spöket, som fortfarande är vilsen efter att bruschan försvunnit ur tillvaron samt ringde mina föräldrar (ännu en sak som kan skruva upp mig nattetid - det Dåliga Samvetet). Strax ska jag koka en balja te, vira in mig i en filt och fly denna grymma verklighet med några avsnitt Gilmore Girls.

Ny platta (CD) inköpt. Det blir sällan nu. Men givetvis Opeths senaste. Intrikat. Delikat. Och så idag... en man vars texter, musik och röst följt mig hela mitt vuxna liv. Fatta hur jag fasar för budet att han lämnat oss...

On the Level - Leonard Cohen

PS. Det har dock hänt trevligheter också. En 3Dprintad Buddha på mitt skrivbord, i morse (kollegan skulle skriva ut en byst av... Batman, men så bidde det fel...). En bestämd te- och soffhängsdejt med en rar väninna. Och samtalet med pappa. Det var bra, de mår fint och de blev glada, båda två. Jag också.