Jag tänkte ta några fina kort på Sigge men hon sov en god stund och sedan ville hon ju gå och en ettåring som vill traska, bland en massa människor som trängs och knuffas och inte ser vad som händer i knähöjd och neråt, ger inget utrymme för fipplande med kameror, mobiltelefoner, skissblock eller vad som nu kan behövas för att fånga världens sötaste och roligaste lilla unge på bild.
Det blev en bild, ändå. Sigrun och kompisen Miles. |
Men vi tittade på många hundar, drack nypressad äppelmust och jag fick många gosiga kramar och några riktigt blöta pussar. Det lever jag fint på.
I morgon är det söndag. Yr.no säger att det ska bli gott väder, så då blir det också söndagsrutin, med långpromenad i skogen, lite tvätt och så Gilmore Girlsmaraton framåt eftermiddagen. Vilket får mig att fundera på om det vore så förbaskat förmätet av mig att önska att det funnes en Luke Dane i mitt liv? Ibland? Bara lite? Nån enstaka gång?
2 kommentarer:
jag som aldrig tittar på TV sitter och tittar på film istället (Jane Eyre för femtioelfte gången) och slösurfar samtidigt (din blogg). En Mr Rochester vore kanske inte så dumt, trots allt :D
Heh. ;)
Skicka en kommentar