Det är så tyst i mitt hus. Inga katter och ingen Johanna. Så jag låter teven stå på. Jag lyckades köra hem (ära vare Buddha för Panodil) och ska nu vila i soffan så att jag pallar resten av veckan. Sjuk får jag helt enkelt bli en annan gång.
Körningen funkar annars bra. Jag har rutin på de där fem timmarna. Sätter mig i bilen bara, och lyssnar mig hem genom landskapet. Just nu: Aino Trosells Hjärtblad. Jag är enormt förtjust i hur hon berättar.
Vi pratade om vårt förhållande igår, älsklingen och jag. Vi har ju faktiskt bara varit tillsammans en väldigt kort tid - och ändå känner... nej vet... vi att vi har framtiden helt klar för oss. Det är faktiskt som om vi tagit upp det vi ändå knappast hade (eftersom vi inte kunde förmå oss att prata om, eller visa, hur vi kände) därborta i en dimmig forntid och bara blåst på glöden och låtit lågorna flamma upp, helt utan förbehåll eller begränsningar. Vi vet att det är rätt, helt enkelt. Det finns ingen som helst tvekan. En del ställer sig undrande till det. Vänner till oss, som försöker greppa vad som hänt - och hur snabbt det hänt. Jag tänker bara: undra på. Det låter sig ändå inte förklaras. Det bara... är. Och det är fantastiskt.
En annan sak som kanske inte är fantastisk men väldigt uppmuntrande är att Cina, som håller i skrivarkursen, sett till så att mitt skriv om kursen hamnat i biblioteksbloggen. Roligt, ju!
2 kommentarer:
Visst är det svårt att förklara, och mest verkar det vara svårt för andra att det BARA ÄR. Men samtidigt så kan jag förstå att andra inte kan förstå.
Jag och min gubbe träffades för första gången för sex år sedan. Under ett halvt år träffade vi varandra fyra gånger, sen flyttade jag hem till honom. Från Kalmar till Kolbotn utanför Oslo. 70 mil.
Det var många som var skeptiska kan jag säga!
Men, vet man så vet man. Och vi visste. Ett bröllop, två hus och en unge senare vet vi fortfarande :)
Jo, jag fattar hur det funkar för er också - i den mån man alls kan fatta något av andras förhållanden!
Skicka en kommentar