det viktigaste är ju att det ser fint ut utåt gatan

Ansikte av Bertil Vallien.

Jag gick en lång promenad igår. Delar av promenaden går uppe i skogen, delar inne i Byn. Idylliskt som fan, tänkte jag, medan pulsen drevs upp och andhämtningen blev lite tyngre och softshelljackan skyddade fint mot både vind och väta.

Men... i ett av husen bor en inte helt ung kvinna som gråter sig till sömns om kvällarna, för att ensamhetsklumpen i magen inte vill släppa. I ett annat bor en medelålders man som vikit ner sig men ändå inte kan sluta fråga sig själv om detta var allt livet hade att ge. En tjej som brottas med känslan av att aldrig riktigt duga. Ett stiligt par som har allt... utom barn. En kille som inte vågar vara den han är. Ett osynligt barn som kryper långt in under sängen varje gång föräldrarnas flaskor dyker fram. Någon som äter för mycket. Eller för lite. Som inte har råd med studentbalen - eller mat över långhelgen. Någon som slår - och någon som blir slagen. Vi känner dem inte, för de skyltar inte med sina öppna sår. Vi ser dem inte, för utåt gatan ser allt så fint ut. Men bakom gardiner, persienner och gasolgrillar finns de. I den här Byn, som i alla andra.

Så tänkte jag på promenaden. Igår. Idag tänker jag annat. Men... de bor kvar.

Idag är en annan dag. En dag med ganska blå himmel och ett löftesrikt ljussken från öster. Tidigare den här terminen sa jag att "det en inte hinner innan påsk hinner en inte" (gammalt lärarordspråk). Nu är vi nästan framme. Vi har hunnit massor. Vi kan defilera rakt in i påskhelgen med huvudena högt. Planering, förberedelser, hårt arbete och kaffe lönar sig. Framförallt kaffe. Bäst jag tar mig en mugg till.

God Is Dead? - Black Sabbath