de här lördagarna

Tranströmer om kaffe...

En vilodag. En lördag av lugn effektivitet.

Vaknar tidigt (ett resultat av att jag lägger mig tidigt och följaktligen har sovit färdigt redan vid halvsju, ibland) och tar det lugnt. Whatsappar med Mike om somriga planer medan jag fixar kaffe och sjunker ner i sköna fåtöljen för att samtidigt lyssna på Naturmorgon och sedan ett specialinsatt program om Tomas Tranströmer. Hans bortgång berör mig och jag blir lite förvånad. Jag kände honom ju inte, även om jag läst och läst och älskar hans diktning. Hur han målade fantastiska bilder med ord. Kanske kommer sig något av sorgsenheten av att han påminner mig om min pappa, som bara är några år yngre, har läst och älskat Tranströmer i evigheter  och inte heller är odödlig...












Det är min älskade Jennys födelsedag idag, också. Trettioett år sedan (om lite drygt tre timmar) sedan hon kom ut i världen! Jag vill inte ringa så tidigt på dagen, så jag nöjer mig med en fin hälsning på FB. Telefonsamtalet ringer jag på eftermiddagen och hon har det bra och har en lugn och skön dag med sin Kristofer.

Frampå förmiddagen ringer Linus och medan vi pratar klär jag mig, viker tvätt, får i en ny tvätt i maskinen, bäddar rent och småplockar med lite annat. Klipper till några frottébitar som jag sedan ska sy ihop till himla fiffiga hårturbaner (tar mindre plats och sitter bättre kvar på huvudet medan den värsta vätan sugs ur håret) att ha med på resor och i träningsväskan. Snyggar lite på arbetsbordet. Headset är en mycket fiffig uppfinning!

Julklappszombietomten har fått en kompis!

När vi pratat klart (det kommer vi ju aldrig att göra, men för den här gången, alltså...) tar jag bilen ner till ICA för att månadshandla. Ja, nästan i alla fall. Jag har en lista med nödvändighetsartiklar och basvaror. Fyller på med kycklingfiléer och annat så att jag kan foodpreppa för flera veckor. Utanför affären hälsar jag på Pamela, både när jag går in och när jag går ut och jag får ett sting av dåligt samvete för att jag inte lägger pengar i hennes mugg varje gång men tänker samtidigt att jag ger tillräckligt ofta (vad nu det är?). Någon ropar mitt namn och det är min tidigare kollega Nina. Evigheter sedan vi sågs sist) tror det var i somras någon gång) och vi blir stående en lång stund och pratar och uppdaterar oss. Bestämmer, lite löst, att ses och ta en fika eller kanske ett glas vin. Fast det får nog bli fika. Jag försökte dricka ett glas rött igår kväll men det ville sig inte. Smakade inte särskilt mycket och kändes inte det minsta mysigt. I och för sig kan Linus ha rätt i att det är trist om en inte har sällskap. Jag vet inte. Kanske lägger ner det. Inte helt och hållet, men... ptja... Innehållet i glaset igår vaskade jag.

REKLAMSTOPP! 

Det här är ett ljuvligt litet tillskott till la famigla. Möt Stitch, Johannas och Andreas lilla gull, nio veckor. Cuteness overload!

SLUT PÅ REKLAM!

Att plocka ur kassar är trist men dammsuga är tråkigare. Ändå får jag bådadera gjort och av bara farten skurar jag badrum och lilltoa och våttorkar golven, också. Vattnar växter och snyggar. Lugnt och fint. Släpper katter ut och in. Och ut igen. Och in. Osv. Lagar mig en härlig spenatsoppa men drömmer om att hitta små späda nässlor. Jag tror jag ska spana efter sådana under morgondagens springpass.

Jag läste för ett tag sedan om vad deodoranter egentligen innehåller. Bland annat är det aluminium som absolut inte är nyttigt. Idag letar jag efter aluminiumfria deodoranter på ICA, utan att hitta någon. COOP har inte heller och apoteket är stängt. Men jag kommer på att jag ju har grejer hemma för att tillverka egen. Jag har vetat hur en gör, ett tag, men känt mig tveksam till om det verkligen funkar. Dock har jag hört flera i bekantskapskretsen som tydligen är nöjda med resultatet.


Så... jag rör ihop egen deo. Två små glasburkar blir det. En att ha hemma och en för träningsväskan. Verkligen superenkelt... ½ dl kokosolja (som jag sätter i varmt vattenbad för att den ska smälta), ½ dl maizena (suger upp fukt), ½ dl bikarbonat (neutraliserar dålig lukt) och några droppar vaniljolja för lite svag parfymering. Rör ihop det till en sås, häller på två burkar och sätter dem i kylen. Nu har de perfekt konsistens för att ta lite på fingrarna och gnida in sig med. OM det nu funkar... Annars finns det dyra, ofarliga deosar att köpa. Inte här i Byn då, förstås.

Strax Earth Hour. Jippo för bättre bemedlade medelklassmänniskor med sitt på det torra? Givetvis. Men också ett sätt att skapa uppmärksamhet kring något som angår oss alla. Jag har ju alltid ljus tända ändå, så jag släcker väl de få elektriska som brukar lysa och kurar en stund i halvmörkret. Kolhydratladdar lite... ;-)

Prisoner of the Road - Sivert Høyem

breaking news!

En söndagseftermiddag alldeles i början av februari. Mike whatsappar att Matilda vill snacka lite och jag öppnar Skype. De sitter båda i soffan i vardagsrummet, därborta i Landet Annorlunda. Mike flinar så brett att han skulle kunna haka upp mungiporna över öronen. Matilda ler lite pillemariskt... De vill veta vad jag ska göra i slutet av mitt sommarlov. Jag har väl inga speciella planer, utom möjligen Burg Herzbergfestivalen... och de säger att de tänkte komma och hälsa på i slutet av juli och...

STANNA TILLS BEBISEN ÄR FÖDD!!!!!!!!!

Ja! JA! JAAAA!!! De ska ha en liten bebbe någonstans i mitten av augusti och jag...

 JAG SKA BLI MORMOR!

... och bebisen ska födas i Sverige! I Kalmar, till och med!

WOOHOOOO!!!

Att hålla tyst om det ända tills nu har varit mig nästan övermäktigt. Jag har alltid tänkt att om mina barn vill skaffa barn så får de så gärna göra det... och vill de inte tänker jag inte lägga mig i det, heller. Ansett att barnbarn nog är trevligt och livets efterrätt och allt det där... men... att det nog också är hyfsat överskattat. HA! Little did I know! Jag är ju redan helt hyperexalterad - och då är det ju lääänge tills Kermit (arbetsnamnet på Lilla FlickGrodan) gör entré...

Liten mössa till liten groda...

Så nu vet ni det. Nu har alla berörda parter, inklusive Mikes och Matildas stora vänkrets, fått höra den spännande, roliga nyheten och då kan jag ju skräppa och skryta lite jag med.

Alldeles för stora tossor till små grodfötter!

Mormor, alltså. Stort. Coolt. Och... så mycket kärlek det kommer att finnas för detta lilla barn... mostrarna och morbrorn är så himla glada, och det är ju blivande farmorn och farfarn och morfarn och alla andra i vår världsvida släkt och vänkrets också.

Visst är hon FIN!!?! :)
Början av februari, 2015

Ursäkta mig. Jag måste bara ut på gatan och hjula lite!

Somebody Keeps Calling My Name - Baby Grandmothers

Växt till sig lite... 2015-03-15

storstad i 210 knyck

Maman. Louise Bourgeois.

Stockholm är alltid Stockholm. En stad att älska [att besöka] och ogilla [att bo i]. Vi åkte upp, ca 70 elever och lärare, i ottan i fredags, och hann knappt skyffla in lite lunch, på Moderna, innan vi såg bl a Serrano och Parr på Fotografiska och sedan Vårsalongen på Liljevalchs...

Cunt. Petra Ryrberg.

... och så checka in på af Chapman och svida om snabbare än stålis i sin telefonkiosk, och vidare till Trettondagsafton (underbar föreställning!) på Dramaten (jag m fl), och Chicago på Stadsteatern (andra m fl) och till slut, vid elvadraget, få sig lite till livs på TGI Friday i Kungsan och så hem och välta omkull i en skön vandrarhemssäng och sova järnet...

... och sedan ha ställt klockan på 6 (jag) och faktiskt - mot alla odds! - kliva upp, komma mig i springkläderna och ge mig ut och upptäcka att fredagens gråsura snöblask förvandlats till solbelyst skönhet, vara behjälplig med att fotografera en spansk turist (för att hans vänner aldrig annars skulle tro honom om han berättade om kylan, snön och solen) och så halkspringa en sjukilometers ren njutrunda runt Skeppsholmen, bort runt Nybroviken, Strandvägen och en liten sväng på Djurgården...

... innan det var dags att vända tillbaka för att hinna med dusch och frukost och promenad till gamla stan och Mordvandring...

Pojke som tittar på månen. Liss Eriksson.

... och sedan lunch på egen hand (som inte blev originellare än en latte på ett av Wayne's ställen på Drottninggatan)...

Mmm... kaffe + mjölk = LUNCH!

... och så ses för att åka ut till Naturhistoriska (och därvidlag glömma ge eleverna ett litet frågeformulär som naturkunskapsläraren skickat med oss...) och vandra omkring (elever förtjusta över muséet men besvikna för att det inte fanns en enda ledig plats till Cosmonova) och sedan ta mig egentid och ta tunnelbanan in till stan och möta upp med härliga vännen Malin och låta eftermiddagen bli en riktigt skön långfika med tillhörande goda samtal och sedan tillbaka till utgångspunkten af Chapman för att räkna ihop oss och lasta in oss på vår medhavda buss och rulla tillbaka till Smålands djupa skogar och vara hemma hos Sixten, Torsten och Lilla Spöket (Vilmas "smek"namn) före midnatt och vara så uppvarvad att både macka och lite godis hann slinka ner ner innan jag till slut kom mig i säng och, så småningom, somna och väckas av solen rakt in i ögonen och tycka att det finns tusen sämre sätt att vakna på.

Och så tassa upp och sparka igång pelletsbrännaren (måste byta ut ett raster... den får inte tillräckligt med drag, ibland) och göra kaffe och knäckemackor med västerbottenost och chatta med Janice, i Alaska, om klimatförändringar och returnerade julklappar och "the gyre" (google is your friend) och vår gemensamma frustration över att inte tillräckligt görs, tillräckligt snabbt och så (just nu) sitta kvar vid köksbordet, lyssna på radion och luta hakan i handen och se ut genom fönstret och den lättlätt skyiga himlen och hoppas på att snart kunna ställa i ordning på altanen och kunna dricka mitt morronkaffe där. Planerna för dagen är lättsamma - köra ett par maskiner tvätt, läsa, pyssla och kanske - om lusten faller på - springa en runda framåt eftermiddagen. Nu tänker jag brygga mig lite mer kaffe.

Trailer för Trettondagsafton (den föreställning vi såg)

det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom, sägs det

När jag gick i låg- och mellanstadiet älskade jag när det var friluftsdag. Om vi fick åka till simhallen. Eller ishallen. Men det var ju inte alltid en fick. Under vinterhalvåret skulle det åkas skidor. I lågstadiet skulle en kava runt en jävla åker (fast jag svor inte på den tiden), i Vessigebro utanför Falkenberg, en massa varv och först erövra en liten ful metallbit som hette Snöstjärnan. Sedan skulle en åka en satans massa varv till för att få små räliga randiga band att sätta i sagda stjärna. Jag HATADE det och inte blev det bättre när jag bodde uppe i Karlstad och gick i mellanstadiet och vi tvingades att utstå alla helvetets umbäranden på [den i och för sig alldeles utmärkta] friluftsanläggningen Skutberget. Det hjälpte föga att en efter utståndna lidanden av universella mått, i form av hemska, blodiga skoskav och förfrusna tår, tusen sinom tusen gånger tappade skidor och sänkt självförtroende, kunde dricka sin medhavda varma choklad och mumsa i sig de mjuka härliga ostmackorna och den obligatoriska apelsinen. Livet var ändå, ur ens tolvåriga perspektiv, förstört.

Anledningen var att jag (och en del andra) inte åkte skidor annars. Vi var helt enkelt inte en skidåkande familj. Så varenda en av dessa utflykter föregicks av ett lånande och hoprafsande av diverse attiraljer med dålig, eller obefintlig, passform. Pjäxorna var stela och elaka och vägde fem kilo styck. Skidorna var alltid för korta. Utom när de var lite för långa. Och bindningarna... påminn mig inte om de dysfunktionella steampunkliknande doningar som hade som enda livsuppgift att hålla ihop pjäxorna med skidorna - och inte ens det kunde de klara av. GAH!

Men så för ett par år sedan gick min goda vän Ingrid och köpte ett längdåkningspaket och talade så lyrisk om detta. I ungefär samma veva hade jag börjat, efter ett annat långvarigt trauma i form av ett långt äktenskap med en fanatisk tevesporttittare (jag berättar mer om det en annan gång), kunna se längdskidåkning och skidskytte på teve igen och börjat tycka att det där med skidåkning ändå verkar ganska trevligt. Sedan länge hade jag också noterat att även motionärer till rimliga priser kunde köpa lättsam, funktionell och användarvänlig utrustning.

Sedan har jag gått och grunnat. Förra vintern var kall och hyfsat snörik men då kom jag på det för sent och allt kändes ganska dyrt. I höstas var jag så inne i löpningen att jag bara gladde mig åt varje ny barmarksdag och det hann bli februari innan jag insåg att jag ju inte tagit itu med skidåkningen den här vinter, heller. Hm. Jag började kolla runt lite på nätet och såg att sportbutikerna började rea ut säsongens skidgrejer. Så, idag när jag och Matilda var i Kalmar på eftermiddagen snokade vi i ett par affärer och på en av de stora sportbutikerna hade de förvisso slut på de annonserade skidpaketen, men i gengäld var det kraftiga rabatter på det övriga sortimentet. Så jag fick prova ut ett par pjäxor - lätta som luft och mjuka som ulltussar inuti - och ett par läskigt smala skidor och kolla längd på stavar och så monterades bindningarna på och när vi hade gått och strosat en stund i en annan butik fick jag komma tillbaka och hämta mitt paket. Spännande! Nu hoppas jag att nästa vinter blir snöigare än den här så att jag kan ge mig själv glada, härliga, roliga och - framförallt! - frivilliga utflyktsdagar och därmed återerövra en del av barndomen för att sedan staka ut (haha) nya mål på mina smäckra, vackra skidor!

För övrigt är det alltså SÅ roligt att ha Matilda hemma några dagar. Igår gick/sprang vi en runda ihop, i kvällningen och idag gjorde vi sällskap till gymmet. Vi pratar massor, äter kålpudding, fikar och myser!

Winter Is All Over You - First Aid Kit

haruki says...

Lite bra-att-ha-grejer, före eller under springpasset!
Bara en av nötcrèmerna gick åt. Det var varken gott eller upplyftande.

"'Vill du så gärna leva lite längre?' händer det att folk hånleende säger till sådana som springer dagligen. I själva verket tror jag inte det finns så många som springer för att förlänga livet. Jag har en bestämd känsla av att det är betydligt fler som tänker att de inte behöver leva så länge, men att de under sin livstid vill ha ett liv där inget fattas dem och därför springer de. För mig är det självklart att tio år med klara mål och ett aktivt liv är betydligt bättre än tio år där man lever håglöst. Och jag tror att löpning helt säkert hjälper en till ett bättre liv. Löpningens essens, dess kärna, är att man anstränger sig till sitt yttersta inom sina begränsningar. Det är en metafor för själva livet - och för mig även skrivandet. Troligen kan de flesta löpare instämma i det." (Ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami)

Amen to that, herr Murakami.

Tänker att jag nog ska fixa detta...

Idag har jag gjort just det. Ansträngt mig till mitt yttersta inom mina begränsningar. Inte bara det. Jag har flyttat staketet en smula. Utåt. Bortåt. Tidigare var min längsta distans knappt 17 kilometer. Idag sprang jag en halvmara. 21,2 km, till och med. Hundra bonusmeter, alltså. Och känslan nu efteråt är svår att beskriva. Jag är lätt förvånad. stolt, glad och nöjd med mig själv. Vet att jag verkligen gjort vad jag kunnat. Tänjt mina gränser. Är medveten om att de kan tänjas ytterligare, vad det lider.

Och jag gjorde det ensam. Jag vill inte springa Göteborgsvarv och Lidingölopp och Tjejmilar och whatnot. Jag skulle bli sönderstressad och nervös och oglad. Men ge mig en grusväg uppe i skogen och vårsol i ansiktet (det hettar ordentligt nu) och friska vindar och en bra spellista så kan jag koppla av och... njuta, även när uppförsluten är långsega och gluteus maximus skriker högt. När vänstervaden krampar lite lätt och den, efter tips från vana långdistansare, medhavda nötcrèmen inte alls smakar så gott som jag minns den från min tolvårsålder utan bara känns sötjolmig och äcklig. Ja, när jag är så trött att benen rör sig av sig själva och jag tänker på herr Murakami och andra lonesome runners och på att har jag fött fyra barn så ska jag förbanne mig klara det här också - och nästa tanken är "men anfäkta och regera vad det här är KUL, ändå!" och inte bryr väl jag mig om, de sista hundra metrarna, vad grannarna kan ha för åsikter om en medelålders kvinna som fånleende och med illrött ansikte tuffar förbi deras staket!

... och det gjorde jag ju! Hurra!

Jag kommer att göra det igen. Det vet jag. Men inte de närmaste veckorna. Min kropp har ställt upp så fantastiskt bra och jag belönar den genom att låta den återhämta sig ordentligt innan nästa spännande utmaning. Nu återgår jag till att, efter morgondagens helvila, gymma, springa lite kortare distanser och köra motionscykel om fredagarna.

En snabb tillbakablick i bloggen och jag får upp det här inlägget som jag skrev för ganska exakt 10 månader sedan. Då, när jag just börjat mitt "mesproppsprogram" och närde en viss förhoppning att kanske, ändå, kunna springa fem kilometer så småningom. Ja, jag är väldigt glad just nu. Euforisk, typ.

Nyss körde herrarna femmilen och just nu startar skidskyttestafetten. Efter dagens springpass känner jag mig smått besläktad med skidkämparna. Jag förstår bättre vilket enormt arbete som ligger bakom deras tävlingslopp och jag känner stor respekt för dem som så helhjärtat satsar allt - inte bara i tävlingsspåret utan också nöter och nöter på oändliga träningspass.

Min eftermiddag och kväll ska bli lugn och fin. Jag tänker mig läsning i fåtöljen (Americanah) och därtill, för ovanlighetens skull, ett glas rött. Krypa ner tidigt under täcket och läsa ett stycke till, ur herr Murakamis ljuvliga bok. Sova tills jag vaknar i morgon.

Så får det bli.

Den här låten tog mig genom de sista några hundra metrarna...

Gangsta's Paradise - Coolio

it's been a long time since...

I'm all booked, this weekend...

Fredag. Fin Fredag. Som alltid. Jag blir snudd på bortskämd med bara känslan som fredagar inger mig. Att sedan vakna till sol, blå himmel och mojnade vindar känns... lyxigt.

Och planer har jag nästan inga alls. Springa ett jävellångt pass imorgon. Städa huset på söndag och bädda i gästrummet (jag får ju finbesök i veckan!). Läsa klart Americanah. Och tar det nöjet slut allt för fort har jag mer läsning...

Det kanske inte låter så rockigt, ja, kanske rentav lite ensamt och tråkigt för en del. Men för mig är det gott nog. Eller... ja, det får funka. Jag har svart bälte i att gilla läget.

Rock and Roll - Led Zeppelin

vårtecken

Taggad!

När jag springer upp mot skogen håller jag ett öga på dikeskanterna och vegetationen där bortom. Spanar förgäves efter tussilago och blåsippor som andra verkar hitta i parti och minut. Gott om hundbajspåsar, knyckliga pringlesrör, tomma tablettaskar och någon enstaka, övergiven vante, dock.

Det närmaste jag kommer vårtecken är att jag plötsligt börjar möta andra löpare. Vi hejar på varandra, glatt och vänligt, och det känns peppigt och roligt.

De här allt ljusare kvällarna gör något med mig. Något bra. Jag känner hur energin vänder åter och jag vaknar ofta innan väckningssignalen och känner att jag sovit färdigt.

Det är våren!

Turn The Tide - Spiritual Beggars

Fem par älsklingar!

socialchock

Bjuden på middag i fredags kväll. Långlunch med Annhelen igår. Och så trivsam fika med min gamle lumparkompis Lasse idag (vi konstaterade att vi inte setts - om vi än hörs lite nu och då - sedan efter Helloweens spelning på KB, i Malmö, Allhelgona 2003... fast jag vill minnas att vi sågs på någon pub först och sedan gick till KB...). En så social helg, hemma i Byn, kan jag inte minnas när jag sist hade. Och jag har gillat det! Känner mig glad och tankad på energi, laddad inför arbetsveckan.

Enda smolket var att jag missbedömde precis hur varmt det faktiskt var ute idag, denna fantastiskt soliga och våriga söndag, när jag frampå eftermiddagen skulle ut på ett planerat långpass. Jag hade skalat av mig jacka, mössa, vantar och buff och hade upptill bara på mig en lätt, långärmad funktionströja och en tunn kortärmad dito. Ändå blev det alldeles för varmt (plus att det är lite fel tid i månaden, om en säger...) och det blev bara 9 km. En besvikelse men också en lärdom. Jag lyssnade på kroppen och tvingade den inte vidare utan sprang hemåt. Men... jag ruvar på en gruvlig hämnd nästa helg! Hehe.

En vän till mig, Helena, skrev ett så bra inlägg på Facebook idag att jag frågade henne om jag kunde få använda det här i bloggen. Det fick jag.

"Varför har vi en kvinnodag?!" sitter folk och undrar irriterat idag. "Det är ju så löjligt och så jävla meningslöst!" 

Vi har en internationell kvinnodag därför att det varannan minut dör en kvinna pga taskigt utförda aborter och undermålig mödra- och förlossningsvård. Vi har denna dag för att småflickor gifts bort för att föräldrarna inte har råd att ha dem kvar hemma och de blir därmed gravida och får föda sina barn utan någon som helst professionell vård. I många fall är flickornas bäcken inte färdigutvecklat och alldeles för trångt, förlossningen tar uppemot en vecka och barnet föds först när det har dött och därmed krympt så att det kan passera förlossningskanalen. Oftast har kvinnorna då så pass bestående skador i underlivet så att fistlar uppstår och de kan inte längre hålla sin urin och avföring. Detta löser man genom att tvinga dem att bo avskilt i små skjul på tomten. Ja, förutsatt att de ens överlever förlossningen då, alltså. 

Vi har denna dag för att det saknas mellan 60 och 100 miljoner kvinnor i Sydasien, Nordafrika, Mellanöstern och Kina. Miljoner flickor saknas i Indien där man gruppvåldtar kvinnor så till den brutala grad att deras inälvor faller ut och de dör. För att de förtjänar det. De har ju varit ute sent... Där ultraljud utförs och flickfoster aborteras eftersom familjerna inte vill satsa ekonomiskt på en flicka. Där pojkarna premieras i livsnödvändig sjukvård, vaccinationsprogram och låt mig inte börja gällande skolgång. Vem har inte sett bilderna på de små kinesiska flickebarnen som bundits fast i stolar, nedkissade och nedbajsade och totalt övergivna? 

Vi har denna dag för att småflickor dagligen könsstympas i vår värld för att behaga sina framtida män. "Vadå, pojkar omskärs ju också!" skriker många. Ja. Jag tycker att det är fel också om det inte föreligger någon medicinsk anledning men de flesta av dessa omskurna pojkar får inte svårigheter att gå för resten av livet, kraftiga infektioner vid månatliga menstruationer och de behöver inte klippas upp med sax för att kunna ha samlag eller föda sitt barn. Bara för att sedan bli ihopsydd på nytt. 

Är en kvinna inte omskuren anses hon smutsig och värdelös. Ibland skärs bara lite bort, ibland skärs inre och yttre blygdläppar samt hela klitoris bort och slidan sys ihop till ett knappnålsstort hål. Bedövning? Vad är det? Håll fast henne bara... Klitoris består för övrigt av dubbelt så många nervändar som hela penis så ni förstår kanske hur känsligt det är. Läkningen efter detta består ofta av att benen binds ihop hårt och att modern kokar te. Många dör av infektioner. Skulle du raka dig i ansiktet med ett rostigt rakblad? Jag tror inte det, va? Vet du att man inom förskolan får information om hur man ser tecknen på att könsstympning är på väg att hända eller, förbjude, redan har hänt hos barn och elever? 

Vi har denna dag för att kvinnor i Sverige jobbar gratis från den 13 november och fram till årsskiftet VARJE ÅR eftersom vi tjänar 87% sämre än männen. Varje år mördas 12 av våra kvinnliga medmänniskor av män som påstått sig älska dem. 12 000 anmälningar görs gällande kvinnomisshandel och mörkertalet är sannolikt mardrömslikt. Sitt och roa dig över Gudrun Schyman, gör det, det är ju rätt skitsamma och det tycker nog hon också. Faktum kvarstår att vi inte lever i ett jämställt och jämlikt land. Forskning kring kvinnosjukdomar får inte i närheten så bra anslag som forskningen kring mäns sjukdomar. Förlossningsskador är vanliga och behandlas av läkare med en axelknyckning och ”det hör till”-attityden. 

Vi har denna dag för att den är internationellt sett är viktig. Den kanske inte är viktig för dig men i det stora hela så är inte du särskilt viktig heller. Ingen tvingar dig att "fira" den på något sätt. Du behöver inte köpa blommor, klä ut dig, laga en jävla massa mat eller sjunga sånger offentligt. Det krävs inget ris med hönsfjädrar i, inget träd i vardagsrummet eller presenter. Vi har en dag för eftertanke gällande kvinnors situation i världen. Du kan dra dina unkna skämt och framstå som lite av ett fån. Gör det för all del. Det är inget att bry sig om. 

Vi har en sådan dag även för männen. Varför har vi dessa dagar? Jo, för att det behövs i vår värld. För att vi behöver förstå bättre så vi kan göra bättre. Det är inte okej att man ska löpa en betydligt högre risk att dö bara för att man tillhör ett visst kön. 

Ja jävlar... Nu "blev jag väl ett sånt där jävla feministäckel." Nej. Jag är realist, humanist och jävligt less på folks förbannade idioti. Blir du kränkt nu så... tough shit."

Tack, Helena, för att du tänker och skriver så bra! TACK!

More Blues and Blues Sounds - Pontus Snibb

sabbath, bloody sabbath

Senaste veckan har jag vaknat före väckningssignalen och känt att jag nog sovit färdigt. Så även idag, men ingen telefonsignal var inprogrammerad. Jag tänker att det kan vara våren... ljuset?

Mina vilodagar är numera lördagar. Jag håller alltså en slags sabbat, om jag skulle få för mig att ge dagen en religiös kontext. Vilket jag egentligen inte är det minsta intresserad av.  Det viktiga är att den är träningsfri. Fylld av annat. Trots att jag var bjuden på en himla trivsam, och dessutom god, middag hemma hos en vän/kollega igår kväll, med mycket roliga samtal, kom jag mig i säng tillräckligt tidigt för att ha sovit mer än mina åtta när jag vaknade kvart över sju. Kroppen tyckte att jag skulle kliva ur sängen och med tanke på vad jag tvingar den till veckans andra dagar tycker jag att den kan få bestämma på lördagarna.

I tvättstugan snurrar en maskin tvätt, katterna är ute och härjar, på P1 är det Lundströms bokradio (just nu pratar de om Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul, vilken jag avser att läsa inom en snar framtid) och jag har parkerat min lekamen i sköna fåtöljen med en stor mugg kaffe. Om helgerna experimenterar jag ibland med denna dryck. Idag har jag provat att värma upp en mugg osötad mandelmjölk och sedan köra ner fyra teskedar mörkrostat snabbkaffe*. Det fungerar förvånansvärt bra. Kanske gör jag det i morgon igen.

Kaffegök.
Annalena Edman-Ylvén

Dagen är grå och lite småruggig. Det svänger snabbt. När jag promenerade hem igår kväll var månen fortfarande nästan full och himlen svart och stjärnklar. Så vackert och skönt att titta på.

Planer för dagen? Jodå. Någon mer maskin tvätt ska köras, pannan/brännaren ska askas ur och pellets fyllas på och minsann om det inte blir en sen långlunch med Annhelen, också! Kvällen ska få bli precis hur stillsam som helst. Shetland på SVT Play, fortsätta lyssna på Marcoeffekten och börja sticka något snyggt av det härliga garnet jag fick i present av vännen Malin.

Gott nog.

Can't Afford No Shoes - Frank Zappa

*Givetvis har jag alltid snabbkaffe hemma, i den händelse jag skulle få oväntat slut på det vanliga. Och arabiskt, specialimporterat. Jag har bönor också. Ifall, ifall, liksom. Och ett "akutrör" från Starbuck's.
Snabbkaffet härstammar från 4:e-julihelgen i stugan, för övrigt.

interludium

Jag pausar Americanah lite och, i väntan på att Ingrid Bétancourts Även tystnaden har ett slut ska anlända, läser en bit i den här. Varm, allvarlig, rolig och skönt springfilosofisk!

Daydream - Lovin' Spoonful

hurra!

Vad glad jag blir när jag kommer ut på parkeringen vid jobbet och ser den här synen.

Plötsligt hade gråvädret fått vika ner sig och luften var mild och full av löften om kommande dagar. Sedan satt jag igenom en föredömligt sammanhållen, och intressant, APT med ett getöga ut genom fönstret och minsann om inte det härliga vädret höll i sig så att jag sedan fick komma ut på en ljus och fin runda. Torrt och fint underlag och liksom... vår i luften. JIPPI och HURRA! Jag hann ända hem innan skymningen var reflexkrävande.

På söndagarna "mealpreppar" jag numera. Jag lagar mat för hela veckan. Fräscha och väl avvägda portioner. Det är Linus som inspirerat mig (han gör det också varje söndag) och det är fantastiskt skönt att dels ha med sig lagad lunch varje dag till jobbet och sedan komma hem och ha en god måltid klar att bara värma. Om jag kommer ihåg att ta upp ur frysen om kvällen, förstås. Hittills har det fungerat alldeles utmärkt. Idag överraskade jag mig själv med torskfilé, bladspenat och belugalinser till middag. Synnerligen välsmakande!

Det är ibland väldigt spännande att återvända till böcker en redan läst. Nästa bok i bokcirkeln är en gammal bekant som jag läste när den kom ut, på engelska. En, vad jag minns, intressant och läsvärd bok av en författare som skrivit två andra böcker jag tycker galet mycket om (En halv gul sol och Lila hibiskus). En omläsning nu blir intressant. Jag tror jag börjar i kväll.

Var kommer barnen in - Opeth

la famiglia, the kil chapter

Från Kyrkeruds Fhsk

Fyrtiofem mil norrut i fredags, efter jobb och The Friday Fys, och landa hos Malin och Per, barnen och syrran Cia, med ost och vin och lite gott snack och sedan somna gott och ovaggad.

I Kil har det varit fårfestival, vilket i praktiken innebar en ganska ansenlig ullmässa med alltifrån fåravskiljningsstationer till tovade rockhjältar. Däremellan ull och nystampad vadmal och garner och design och en sjudande kreativitet och workshops och stickat och tovat och nålbundet och virkat och sytt och whatnot och Bredsjö blå och heta lammkorvar. Fullt med Gudrun Sjödénpråmar, skäggiga hipsters och alldeles vanliga kilsbor. Fika och syrresnack och familjehemligheter och frampå kvällen gick vi bort till Glada Killingen för en bit mat, ett par ale, synnerligen lokal atmosfär och gemytligt snack med bordsgrannarna och som avrundning ett coverband som ändå fick en liten tumme upp när de spelade både Osmonds Crazy Horses och Montroses Rock Candy - inte den vanliga coverrepertoaren, enligt min erfarenhet. Tyder på god smak. Här är några bilder från ullfestivalen...

Från Kyrkeruds Fhsk

Från Ullkonst Koster

Nathalie Sjögren,
Trollkonst i Ullskogen

Minns inte vilken utställare detta var... :(

Nathalie Sjögren,
Trollkonst i Ullskogen

En kaffegök fick följa med mig hem och huserar nu i mitt vardagsrum. Bild på denna rara fågel* kommer under veckan.

Idag: lite seg frukost och sedan köra hem, via ett par sportaffärer, på köpcentra utanför Karlstad så att jag fick köpa de där springskorna jag lovat mig själv en månad nu. Två par blev det! De ska testas i veckan som kommer! Hurra!

My precious...

Allt som allt har det varit en välfylld och samtidigt mysig och avslappnad helg. Här hemma har jag hunnit plocka ur resväskan, preppa veckans lunch- och middagslådor och se senaste avsnittet av Grantchester, på SVT Play. Shetland får vänta tills imorgon kväll. Nu kan veckan få komma! 

Rock Candy - Montrose

*  Enligt utställaren Annalena Edman-Ylvén kännetecknas kaffegöken av att den gillar kakor, har sin givna plats vid varje kaffebord samt är påflugen...