När jag gick i låg- och mellanstadiet älskade jag när det var friluftsdag. Om vi fick åka till simhallen. Eller ishallen. Men det var ju inte alltid en fick. Under vinterhalvåret skulle det åkas skidor. I lågstadiet skulle en kava runt en jävla åker (fast jag svor inte på den tiden), i Vessigebro utanför Falkenberg, en massa varv och först erövra en liten ful metallbit som hette Snöstjärnan. Sedan skulle en åka en satans massa varv till för att få små räliga randiga band att sätta i sagda stjärna. Jag HATADE det och inte blev det bättre när jag bodde uppe i Karlstad och gick i mellanstadiet och vi tvingades att utstå alla helvetets umbäranden på [den i och för sig alldeles utmärkta] friluftsanläggningen Skutberget. Det hjälpte föga att en efter utståndna lidanden av universella mått, i form av hemska, blodiga skoskav och förfrusna tår, tusen sinom tusen gånger tappade skidor och sänkt självförtroende, kunde dricka sin medhavda varma choklad och mumsa i sig de mjuka härliga ostmackorna och den obligatoriska apelsinen. Livet var ändå, ur ens tolvåriga perspektiv, förstört.Anledningen var att jag (och en del andra) inte åkte skidor annars. Vi var helt enkelt inte en skidåkande familj. Så varenda en av dessa utflykter föregicks av ett lånande och hoprafsande av diverse attiraljer med dålig, eller obefintlig, passform. Pjäxorna var stela och elaka och vägde fem kilo styck. Skidorna var alltid för korta. Utom när de var lite för långa. Och bindningarna... påminn mig inte om de dysfunktionella steampunkliknande doningar som hade som enda livsuppgift att hålla ihop pjäxorna med skidorna - och inte ens det kunde de klara av. GAH!
Men så för ett par år sedan gick min goda vän Ingrid och köpte ett längdåkningspaket och talade så lyrisk om detta. I ungefär samma veva hade jag börjat, efter ett annat långvarigt trauma i form av ett långt äktenskap med en fanatisk tevesporttittare (jag berättar mer om det en annan gång), kunna se längdskidåkning och skidskytte på teve igen och börjat tycka att det där med skidåkning ändå verkar ganska trevligt. Sedan länge hade jag också noterat att även motionärer till rimliga priser kunde köpa lättsam, funktionell och användarvänlig utrustning.Sedan har jag gått och grunnat. Förra vintern var kall och hyfsat snörik men då kom jag på det för sent och allt kändes ganska dyrt. I höstas var jag så inne i löpningen att jag bara gladde mig åt varje ny barmarksdag och det hann bli februari innan jag insåg att jag ju inte tagit itu med skidåkningen den här vinter, heller. Hm. Jag började kolla runt lite på nätet och såg att sportbutikerna började rea ut säsongens skidgrejer. Så, idag när jag och Matilda var i Kalmar på eftermiddagen snokade vi i ett par affärer och på en av de stora sportbutikerna hade de förvisso slut på de annonserade skidpaketen, men i gengäld var det kraftiga rabatter på det övriga sortimentet. Så jag fick prova ut ett par pjäxor - lätta som luft och mjuka som ulltussar inuti - och ett par läskigt smala skidor och kolla längd på stavar och så monterades bindningarna på och när vi hade gått och strosat en stund i en annan butik fick jag komma tillbaka och hämta mitt paket. Spännande! Nu hoppas jag att nästa vinter blir snöigare än den här så att jag kan ge mig själv glada, härliga, roliga och - framförallt! - frivilliga utflyktsdagar och därmed återerövra en del av barndomen för att sedan staka ut (haha) nya mål på mina smäckra, vackra skidor!
För övrigt är det alltså SÅ roligt att ha Matilda hemma några dagar. Igår gick/sprang vi en runda ihop, i kvällningen och idag gjorde vi sällskap till gymmet. Vi pratar massor, äter kålpudding, fikar och myser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar