haruki says...

Lite bra-att-ha-grejer, före eller under springpasset!
Bara en av nötcrèmerna gick åt. Det var varken gott eller upplyftande.

"'Vill du så gärna leva lite längre?' händer det att folk hånleende säger till sådana som springer dagligen. I själva verket tror jag inte det finns så många som springer för att förlänga livet. Jag har en bestämd känsla av att det är betydligt fler som tänker att de inte behöver leva så länge, men att de under sin livstid vill ha ett liv där inget fattas dem och därför springer de. För mig är det självklart att tio år med klara mål och ett aktivt liv är betydligt bättre än tio år där man lever håglöst. Och jag tror att löpning helt säkert hjälper en till ett bättre liv. Löpningens essens, dess kärna, är att man anstränger sig till sitt yttersta inom sina begränsningar. Det är en metafor för själva livet - och för mig även skrivandet. Troligen kan de flesta löpare instämma i det." (Ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami)

Amen to that, herr Murakami.

Tänker att jag nog ska fixa detta...

Idag har jag gjort just det. Ansträngt mig till mitt yttersta inom mina begränsningar. Inte bara det. Jag har flyttat staketet en smula. Utåt. Bortåt. Tidigare var min längsta distans knappt 17 kilometer. Idag sprang jag en halvmara. 21,2 km, till och med. Hundra bonusmeter, alltså. Och känslan nu efteråt är svår att beskriva. Jag är lätt förvånad. stolt, glad och nöjd med mig själv. Vet att jag verkligen gjort vad jag kunnat. Tänjt mina gränser. Är medveten om att de kan tänjas ytterligare, vad det lider.

Och jag gjorde det ensam. Jag vill inte springa Göteborgsvarv och Lidingölopp och Tjejmilar och whatnot. Jag skulle bli sönderstressad och nervös och oglad. Men ge mig en grusväg uppe i skogen och vårsol i ansiktet (det hettar ordentligt nu) och friska vindar och en bra spellista så kan jag koppla av och... njuta, även när uppförsluten är långsega och gluteus maximus skriker högt. När vänstervaden krampar lite lätt och den, efter tips från vana långdistansare, medhavda nötcrèmen inte alls smakar så gott som jag minns den från min tolvårsålder utan bara känns sötjolmig och äcklig. Ja, när jag är så trött att benen rör sig av sig själva och jag tänker på herr Murakami och andra lonesome runners och på att har jag fött fyra barn så ska jag förbanne mig klara det här också - och nästa tanken är "men anfäkta och regera vad det här är KUL, ändå!" och inte bryr väl jag mig om, de sista hundra metrarna, vad grannarna kan ha för åsikter om en medelålders kvinna som fånleende och med illrött ansikte tuffar förbi deras staket!

... och det gjorde jag ju! Hurra!

Jag kommer att göra det igen. Det vet jag. Men inte de närmaste veckorna. Min kropp har ställt upp så fantastiskt bra och jag belönar den genom att låta den återhämta sig ordentligt innan nästa spännande utmaning. Nu återgår jag till att, efter morgondagens helvila, gymma, springa lite kortare distanser och köra motionscykel om fredagarna.

En snabb tillbakablick i bloggen och jag får upp det här inlägget som jag skrev för ganska exakt 10 månader sedan. Då, när jag just börjat mitt "mesproppsprogram" och närde en viss förhoppning att kanske, ändå, kunna springa fem kilometer så småningom. Ja, jag är väldigt glad just nu. Euforisk, typ.

Nyss körde herrarna femmilen och just nu startar skidskyttestafetten. Efter dagens springpass känner jag mig smått besläktad med skidkämparna. Jag förstår bättre vilket enormt arbete som ligger bakom deras tävlingslopp och jag känner stor respekt för dem som så helhjärtat satsar allt - inte bara i tävlingsspåret utan också nöter och nöter på oändliga träningspass.

Min eftermiddag och kväll ska bli lugn och fin. Jag tänker mig läsning i fåtöljen (Americanah) och därtill, för ovanlighetens skull, ett glas rött. Krypa ner tidigt under täcket och läsa ett stycke till, ur herr Murakamis ljuvliga bok. Sova tills jag vaknar i morgon.

Så får det bli.

Den här låten tog mig genom de sista några hundra metrarna...

Gangsta's Paradise - Coolio