... or else expecting rain...

Lördagen är heldag med nödvändig furnering och långlunch med goda, goda väninnan. En sväng ut i spenaten också, för att vakta katter en stund, åt annan god vän. Där mötte jag Döden.

Kanske bara vilar sig lite?

Den där shoppingen. Jag hade förberett kommandoräden i vanlig ordning och fick, i rekordfart, både med mig en solsäng, några filtar till altanen (ja, den kan vara lite frusen ibland...), diverse hudvårdsartiklar, ett par ballerinaskor för vardagsbruk och ett tunt, flätat skärp till studentklänningen. Allt according to plan and schedule. Sedan, när jag var hemma igen och packade upp kassarna, hittade jag tre träningstoppar också. En svartvit, en gul och en svart-gul. Det vete fan, alltså, hur de hamnade hos mig? Märkligt. Ytterst märkligt. Jag hade tänkt tjacka upp mig på en keps (snällt mot ögonen i ett solljus jag hoppas på...) också, men lackade ur på att kepsarna i snabba färger (rött, lila och rosa) var märkta "dam" och hade mindre kulle än de tråksvarta, långsamma som var unisex och som passade mitt runda huvud... Sedan beställde jag en på nätet, i alla fall. Erhms... *host*... två...

Söndagen är, som alltid, mjukstartad och fin. Pratar länge med Linus medan jag plockar och fixar. Planen var att springa först och sedan ta itu med ICA och meal prepp. Men så började det regna elaka småspikar på tvären och jag omgrupperade mig för en stund och tog provianteringen först. I träningskläder. Det finns säkert en och annan i Byn som tror att en handlar i träningskläder för att visa hur sportig och märkvärdig man är och jag kunde väl egentligen inte bry mig mindre, men bestämde mig för att ändå gå lite undercover...

Sedan hem och packa ur och in med en långpanna fylld med gott kryddade kycklingfiléer, i ugnen, och på med en gryta råris på spisen. Läsa lite och kör någon tvättmaskin. Lyssna på Stil i P1, om Yoko Ono, och hoppas på lite bättre väder under dagens senare delar...

Ja, så har jag det. De flesta andra ägnar sig väl åt kärlek men jag går mest här och väntar på regn - och att det ska ta slut...

Desolation Row - Bob Dylan

i syrenernas tid

När jag kliver ur bilen, i den tidiga kvällen, slår den mjuktunga doften emot mig. Kvarterets alla syrener blommar och det är alldeles underbart. Äppel- och päronträd bidrar också. På trappen sitter Sixten och jamar förebrående. Det är inte synd om honom. Det här är en fin tid för katter, och folk, att vara ute. Lite mer värme och jag kan sitta ute på altanen, tända min shisha och filosofera i min självhet.

Jag behöver det. Just nu. Intensiv tid på jobbet. Viktiga bedömningar och beslut. Avgöranden. Mycket av skratt och arbetsglädje men också en tid av stress och press då det som kan ligga och pyra precis under ytan kan bubbla upp och ibland ge vika för trycket som en gejser... Privat... en tid av sorg och glädje, av förväntan, försiktig längtan och en nyvunnen tillit...

"Come down to my room. 

I was thinking about you 

and I made a pass at myself..."

(Ur The Energy of Slaves)

Det här är en kväll för Leonard Cohen. En kväll för ett par glas rött och Leonard. Sådana kvällar har jag haft sedan mitten av sjuttiotalet. En kan lugnt säga att det är en... vana. En god sådan. Nödvändig, rentav.

In My Secret Life - Leonard Cohen

glöm inte handduken!

So long, and thanks for all the fish, Douglas Adams (11 March 1952 – 11 May 2001) 

hopp om'at...

Kvällen är fantastisk. Himlen helt molnfri och solen har en bra stund kvar innan den försvinner bakom hustak, blommande syréner och dito äppelträd. En lite kylig vind rasslar till emellanåt men annars är det tyst och stilla. Min gräsmatta är alldeles nyklippt (tack RUTger!) och katterna ute och tramsar. Hade det inte varit för de där vindpustarna kunde det varit en fin möjlighet till lite altanhäng.

Men nu sitter jag här i sköna fåtöljen med fötterna på fotpallen, ser Drottning i rosornas krig på Kunskapskanalen och är väldigt glad att jag gav mig ut och sprang, efter jobbet. Efter en lång dag, fylld av allehanda grejer (inte minst rättning av nationella prov...), är det befriande att springa skiten ur sig. Idag fick det bli backintervaller. Jag ger mig fortfarande inte på slalombacken, men på en av mina vanliga rundor finns tre backar som kan vara nog så utmanande när en springer dem fem gånger vardera, så snabbt en bara kan. Bra för styrka, uthållighet och snabbhet  och dessutom bra mentalt - stress och negativa funderingar rinner av en med svetten och väl hemma är hjärnkontoret rensat och uppstädat och det är skönt att äta, småpyssla, telefonera en stund med Linus och sedan sjunka ner här med en mugg te och bara vara...

... och inse att det nu bara är några få, intensiva veckor kvar till Den Stora Ledigheten.

Kom med mig - Thåström

fopoll?

Jag funderade, när jag var på studiebesöket på Old Trafford, hur det går till när en blir ett fopollsfan. Jag har inga som helst svårigheter att relatera till själva fangrejen som sådan... en gillar något och de bästa blir ens förebilder, hjältar och idoler. Men ett lag?

Född, och delvis uppväxt, som jag är i Karlstad fanns det under mina skolår bara ett Riktigt hockeylag. FBK. Dem gillade man även om en inte var jätteintresserad. Som en slags utslag av lokalpatriotism. Inga kônstigheter, som vi värmlänningar säger. Det var ju bara så det var.

Men hur blir en ett fan av en klubb en inte har några som helst kopplingar till? Ett lag vars spelare och coacher ständigt byts ut? Jag ifrågasätter inte att det händer, jag vill bara veta hur processen ser ut.

Glory, Glory...

Det går inte att jämföra med musik. Inom de genrer en gillar kan en ju ha många band som en tokgillar och att se det ena bandet ibland - och därvidlag fyllas av ett sällsamt lyckorus - innebär ju ingen som helst illojalitet mot ett annat band? Snarare är det så att de olika grupperna/artisterna kompletterar ens musikaliska preferensregister?

Detta funderade jag på. Som frekvent konsert- och festivalbesökare har jag inga svårigheter att greppa den fullkompligt utspejsade känslan av att befinna sig på helig mark, av adrenalinpåslaget och euforin i att dela en upplevelse med 75 000 andra - men om det handlade om musik och en hade en enda orkester att dyrka skulle det betraktas som enkelspårighet...

Visst... fopollsfansen (liksom hockeyfansen m fl) gillar ju sporten som sådan. Uppskattar spelet, interaktionen och spänningen. Jag vet det. Jag förstår det. Men... ett enda lag... klä sig i lagets färger... hata motståndarna..? Njah. Jag känner mig skeptisk. Kanske handlar det om gemenskap, att höra till? Men knäckfrågan är ändå - hur börjar det?

Firmor, huliganer och andra mentala kalhyggen tänkte jag inte alls på. De är en avart för sig.

Speaking of Manchester... and music...

Stand By Me - Oasis (acoustic)

home, sweet home

Scarborough Marina, Thursday, 06:25 am

The much dreaded slope, Thursday 06:35 am

Scarborough South Bay, Thursday, 6.38 am...

Jo, men jag har ju varit i England i tio dagar. Jag tänker inte skriva så mycket om det. Det var... engelskt. Ni vet... stenhus, englasfönster, fadd mat, någon sval, härligt bitter ale, regn, blåst, sol, hysteriska heltäckningsmattor, ebb och flod. Mycket "luv", också. Eleverna har skött sig och både de och kollegorna har varit gott ressällskap.

Mina helt privata highlights har varit de tre springrundorna jag ändå lyckades klämma in mellan tajta dagsscheman och den stora tröttheten. Jag hade så gärna velat springa på stranden, men det blev bara en gång på grund av högvattnet. Men det var en extra fin och underbar gång! De andra gångerna sprang jag ändå längs strandpromenaden och hela vägen ut mot jävelbackarnas jävelbacke, när högvattnet var som högst och vågorna ibland slog över den stensatta stigen och jag fick parera de salta stänken så gott jag kunde.

Robin Hood's Bay.

Annars har jag understundom känt en viss hemlängtan gnaga i mig och det var verkligen helt grymt skönt att komma hem och få krypa ner i min egen säng sent i natt. Somnade direkt och vaknade av att solen petade mig i ögonen.

Inte många knop idag. Bästa katt- och husvakten var förbi en sväng och så har jag kört några maskiner tvätt. Dammsugit och bäddat rent. Varit och provianterat. Kattmaten var helt slut och hade jag inte styrt upp den detaljen hade det blivit palatsrevolution framåt kvällen. (Jag hade lite nödraketer till dem i form av blöt kattmat, vilket luktar fanskap, så det gick ingen nöd på dem.) Hejat på Pamela, som sitter utanför ICA, och tankat bilen.

Whitby

Minsann om jag inte läst ut The Miniaturist (Jessie Burton) också, idag. En bok att både uppslukas och störas av. Bitvis är den helt underbar och samtidigt så förutsägbar, i andra delar, att jag blev irriterad. Den hänger inte riktigt ihop, heller. Men samtidigt en pageturner. Nå, nu går jag vidare med Hilary Mantels Wolf Hall, på vilken jag har stora förväntningar.

For absent friends. York Minster.

The House of Trembling Madness, lunch I

The House of Trembling Madness, lunch II

Jo... en sak till. Ni vet... sådant en kan längta efter något alldeles ofantligt när en är borta, men som egentligen inte är någon stor grej när en är hemma. Smoothies. Mina egna. Jag visste inte riktigt hur mycket jag längtat efter det innan jag drog i mig första klunken av dagens. Kokosmjölk, havregryn, proteinpulver (vanilj), chiafrön, mager kvarg och banan... Mmm...

Över sundet - Thåström 

Sista rundan. Jävelbacken ser tämligen beskedlig ut. På bild.

because first impressions last?

Badhytter, Scarborough South Beach. 2014.

Jag vet inte riktigt vad andra gör när de står i dessa oundvikliga köer. Själv försätter jag mig i kö-mode och låter tankarna fara. Ibland kommer jag på något jag glömt plocka på mig på min vandring genom butiken och oftast går jag inte ur kön utan tänker "mañana, mañana" och hoppas komma ihåg det nästa gång jag handlar. Detta gäller dock inte jordnötssmör (Green Choice Crunchy).

Andra gånger, som till exempel idag, roar jag mig med att i smyg studera mina medköare. Det händer att jag funderar över vilka de är och diktar ihop historier i mitt huvud, om deras bakgrunder och liv.

Scarborough South Beach. Här kan man va'!

Idag tänkte jag på markörer. På vad det är som gör att en oftast med en enda blick kan klassa in en människa, stoppa hen i ett socialt fack, baserat på ett första intryck. Och vad är då detta första intryck? Kroppshållning. Klädsel. Frisyr. Det går att pinpointa vem som har lufsig tröja och slitna gummistövlar för att hen är en skogsromantiker som flyttat hit bortifrån och vem som bär en mycket snarlik utstyrsel för att det faktiskt är den enda utstyrsel de har, för årstiden. En ser aldrig en tjänsteman i en stor, bylsig blårutig fleecejacka av den modell som kan köpas hos torghandlare och inte heller ser en något av samhällets olycksbarn bära en ljusblå skjorta med slank, svart kavaj över.

Robin Hood's Bay. 2014.

Emellanåt kollar jag lite på vad folk har i sina varukorgar och vagnar. Det är väldigt mycket läsk och helfabrikat och chips och hotdogs och frysta "hamburgare" och vitt bröd och godis i somliga och jag har verkligen inte med det att göra, det vet jag. Men what's been seen cannot be unseen. Jag försöker (med varierande framgång) tänka att de just den här gången handlar till en spontan grillfest eller ett plötsligt barnkalas och att de vanligen prioriterar annorlunda. Även innehållet i kundvagnen är en slags markör. Och egentligen är det väldigt knepigt. För dålig "mat" är inte billigare än bra sådan. Snarare tvärtom.

Och jag kan ju ha alldeles väldigt fel i mina antaganden. kanske odlar man själv sina grönsaker, har en liten hönsgård och jagar till husbehov. Eller så gör man det inte.

Och jag har fortfarande inte med det att göra. Men jag kan inte heller stå och blunda, där jag står i kö. Då skulle jag trilla omkull för jag har nog ett lite halvkasst balanssinne. Och en inre drift att småpekpinna. Ja, jag erkänner det gärna. Men min tanke är individens väl. Att kanske skulle en känna sig piggare och gladare om en lagade, och åt, lite näringsriktigt käk, än om en inte... och sedan tänker jag att var och en måste få göra sina egna val och att bakom såväl rutiga fleecejackor och slanka svarta kavajer klappar hjärtan, rinner blod och finns en vacker själ.

Sedan hivar jag upp mina politiskt korrekta matvaror... quinoa, råris, kvarg, mager fisk, broccoli, kål och ekologiska äpplen, kokosmjölk och rättvisemärkt kaffe... och hoppsan! där slank det visst med två kexchoklad... och kravmärkta russin, "grönt" jordnötssmör (om jag kommit ihåg det) och havregryn... betalar och går ut. Där sitter Pamela med sin lilla pappmugg och tycker det är kallt och jag nickar och håller med och lägger en slant i muggen och vi säger hejdå och allt är frid och fröjd. Eller så är det inte det.

Hur eller hur. I morgon åker jag till England med 53 elever och 4 kollegor. Katt- och husvaktarängel kirrad. Lilla röda resväskan packad. Huset dammsuget och växterna vattnade. Passet på plats.

Robin Hood's Bay. 2014.

Och det här med resor. Det blir fan ingen som helst ordning med träningen. Jag var visserligen på gymmet igår men jag lät packning och förberedelser och ett kallt ösregn stoppa mig från att ta min sköna tisdagsspringtur idag. Jag har inte sprungit på en vecka. Och det gör mig ledsen på mig själv. Dock... springkläder och dito skor ligger i resväskan och löprundor är uttänkta. Och... jag ska inte resa i all evighet, Jag glider tillbaka i kära, goda rutiner så snart jag är hemma igen.

Scarborough Fair - Simon & Garfunkel

turistens klagan? knappast.

ROADTRIIIIP!!!

Torsdag lunch. Jag fikar med Erica i hennes verkstad och lämnar katt- och husvaktarnycklar. Direkt efter jobbet drar jag mot Falkenberg, som en fredagslöning. Plockar upp en klar Linus och vi kör vidare upp med E6:an. Stannar för att bytas av och tanka och fortsätter resan. I bilen flyter samtalet lätt och trivsamt och trafiken är inte särskilt påträngande. Vi är framme i Oslo strax före tio och det blir lite prosecco och god mat hemma hos Jenny och Kristofer i deras nya lägenhet, när vi parkerat i Johannas och Andreas garage (fatta lyxen... en parkeringsplats mitt i stan!), attackgosat med ljuvliga lilla Stitch, hivat upp Linus packning till J & A och tillsammans hundpromenerat bort till J & K. Sent blev det. Klockan är två innan mitt huvud landar på kudden.

Fredag är Stora Flyttaredagen. Resterande av bohaget ska upp till nya lägenheten, nerifrån gamla lägenheten, och det bärs och sorteras och diskas och pysslas dagen lång. Vi pausar ute på takterassen med lasagne och sol. Sedan fortsätter vi. En kompis till Linus kikar förbi och de drar ut en sväng. Johanna och Andreas går hem till sitt för att förbereda middagen och efter en stund går jag över jag också, så att J & K får lite lugn och vila. På kvällen äter vi en god middag igen (lagad av Andreas) och till kaffet blir det Johannas lakritskladdkaka (lakritsbotten, lakritsglasyr, lakritsmaränger och lakritssås ringlad över) och det är helt enkelt precis lika ljuvligt som det låter! Vi spelar spel också - Cards of Humanity - och det är ett spel helt i min smak. Roligt på riktigt! I sena natten går vi hem, J & K & jag, och än en gång hinner klockan bli två innan jag somnar.

Lördagen är lugn start med morronkaffe på balkongen och i soffan och så städar vi klart den gamla lägenheten innan jag tar en snabb dusch och går ner en sväng till Grønland, med Johanna, och strosar lite och jag köper en blå klänning, bland annat. Bara sådär liksom. Vi får lust på en fika men bestämmer oss för att ta den hemma hos J & A och där blir vi sittande tills det är dags att gå tillbaka till J & K för att grilla lammkotletter och äta lite godsaker till det, Cards of Humanity en sväng till och faktiskt i säng lite efter ett...

... och så söndag och dags att dra hemåt igen, för Linus och mig. Det går helt smärtfritt och blir, precis som uppresan, en trivsam färd. Droppar Linus, med en bamsekram, i Falkenberg och kör vidare mot Byn. Sista halvtimmen är jag duktigt trött bakom ratten, men allt går bra och nu har jag en tvätt i maskinen och slökollar lite på teven och tänker tappa upp ett varmt och skönt fotbad.

I morgon är en annan dag.

Master's Apprentices - Opeth