because first impressions last?

Badhytter, Scarborough South Beach. 2014.

Jag vet inte riktigt vad andra gör när de står i dessa oundvikliga köer. Själv försätter jag mig i kö-mode och låter tankarna fara. Ibland kommer jag på något jag glömt plocka på mig på min vandring genom butiken och oftast går jag inte ur kön utan tänker "mañana, mañana" och hoppas komma ihåg det nästa gång jag handlar. Detta gäller dock inte jordnötssmör (Green Choice Crunchy).

Andra gånger, som till exempel idag, roar jag mig med att i smyg studera mina medköare. Det händer att jag funderar över vilka de är och diktar ihop historier i mitt huvud, om deras bakgrunder och liv.

Scarborough South Beach. Här kan man va'!

Idag tänkte jag på markörer. På vad det är som gör att en oftast med en enda blick kan klassa in en människa, stoppa hen i ett socialt fack, baserat på ett första intryck. Och vad är då detta första intryck? Kroppshållning. Klädsel. Frisyr. Det går att pinpointa vem som har lufsig tröja och slitna gummistövlar för att hen är en skogsromantiker som flyttat hit bortifrån och vem som bär en mycket snarlik utstyrsel för att det faktiskt är den enda utstyrsel de har, för årstiden. En ser aldrig en tjänsteman i en stor, bylsig blårutig fleecejacka av den modell som kan köpas hos torghandlare och inte heller ser en något av samhällets olycksbarn bära en ljusblå skjorta med slank, svart kavaj över.

Robin Hood's Bay. 2014.

Emellanåt kollar jag lite på vad folk har i sina varukorgar och vagnar. Det är väldigt mycket läsk och helfabrikat och chips och hotdogs och frysta "hamburgare" och vitt bröd och godis i somliga och jag har verkligen inte med det att göra, det vet jag. Men what's been seen cannot be unseen. Jag försöker (med varierande framgång) tänka att de just den här gången handlar till en spontan grillfest eller ett plötsligt barnkalas och att de vanligen prioriterar annorlunda. Även innehållet i kundvagnen är en slags markör. Och egentligen är det väldigt knepigt. För dålig "mat" är inte billigare än bra sådan. Snarare tvärtom.

Och jag kan ju ha alldeles väldigt fel i mina antaganden. kanske odlar man själv sina grönsaker, har en liten hönsgård och jagar till husbehov. Eller så gör man det inte.

Och jag har fortfarande inte med det att göra. Men jag kan inte heller stå och blunda, där jag står i kö. Då skulle jag trilla omkull för jag har nog ett lite halvkasst balanssinne. Och en inre drift att småpekpinna. Ja, jag erkänner det gärna. Men min tanke är individens väl. Att kanske skulle en känna sig piggare och gladare om en lagade, och åt, lite näringsriktigt käk, än om en inte... och sedan tänker jag att var och en måste få göra sina egna val och att bakom såväl rutiga fleecejackor och slanka svarta kavajer klappar hjärtan, rinner blod och finns en vacker själ.

Sedan hivar jag upp mina politiskt korrekta matvaror... quinoa, råris, kvarg, mager fisk, broccoli, kål och ekologiska äpplen, kokosmjölk och rättvisemärkt kaffe... och hoppsan! där slank det visst med två kexchoklad... och kravmärkta russin, "grönt" jordnötssmör (om jag kommit ihåg det) och havregryn... betalar och går ut. Där sitter Pamela med sin lilla pappmugg och tycker det är kallt och jag nickar och håller med och lägger en slant i muggen och vi säger hejdå och allt är frid och fröjd. Eller så är det inte det.

Hur eller hur. I morgon åker jag till England med 53 elever och 4 kollegor. Katt- och husvaktarängel kirrad. Lilla röda resväskan packad. Huset dammsuget och växterna vattnade. Passet på plats.

Robin Hood's Bay. 2014.

Och det här med resor. Det blir fan ingen som helst ordning med träningen. Jag var visserligen på gymmet igår men jag lät packning och förberedelser och ett kallt ösregn stoppa mig från att ta min sköna tisdagsspringtur idag. Jag har inte sprungit på en vecka. Och det gör mig ledsen på mig själv. Dock... springkläder och dito skor ligger i resväskan och löprundor är uttänkta. Och... jag ska inte resa i all evighet, Jag glider tillbaka i kära, goda rutiner så snart jag är hemma igen.

Scarborough Fair - Simon & Garfunkel