Efter jobbet. Jag gosar lite med Sigrun och drar sedan på mig löparkläderna. Det är kyligt ute men jag springer i kortärmat. Bara springer. benen rör sig av sig själva, jag hittar en fantastisk rytm med andning och kadens. Matar på. Blir inte trött. Inte ens andfådd. Tittar bara på klockan för att försäkraa mig om att jag inte blir för sen hem till Sigruns bad- och kvällsstund. När jag gjort de varv jag föresatt mig, på motionsspåret, springer jag inte bort till bilen utan fortsätter upp och förbi ingången till Rassle* och rundar hela området.
Tänker på Svetlana Aleksijevitj.
Aldrig hört talas om, tänkte jag, när jag hörde hennes namn tidigare idag. Men kommer på, medan benen fortsätter jobba, att jag för bara ett par dagar sedan läste, i mings blogg, om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte och att jag då bestämde mig för att läsa den. Vad var oddsen för det, liksom?
Springer förbi en kvinna som promenerar en airdaleterrier och tänker på när jag var liten och min dagmamma på Herrhagen (i Karlstad), uppe vid vattentornet, hade en sådan. Peggy hette den och det var länge min hetaste önskan att få en airdaleterrier. Det blev inte så. Och nu, när jag är vuxen och kan bestämma själv, köper jag ändå ingen...
Solen går ner men ljuset dröjer kvar tills jag kommer tillbaka upp bakom träningscentret. Stretchar ut iliopsoasmusklerna lite och kör hem alldeles lagom så jag får hålla om den lilla varma, ljuvliga undret och snuffa i hennes hår. Finns det någon godare doft än den från bebisar?
*Emmabodafestivalsområdet
1 kommentar:
det är smärtsam läsning, men så viktig. Jag fick ta långa pauser, anstränga mig för att ta in omvärlden och nuet mellan varven, så nu blir det en annan litteratur innan jag tar tag i hennes nästa. Den står och väntar i hyllan... :)
Skicka en kommentar