vardagsedge

Veckans kvällsäventyr går först på kända vägar och stigar och sedan gör jag en utvikning efter ett tips från en springande och cyklande kollega. Jag har nitat en kartskiss inne i skallen, och terrängen ser ut att stämma ganska bra överens med den. En skön backe (jag gillar uppför!) slutar vid någons slags gammal bunker. Jag har fått veta att det nog är resterna efter ett gammalt vattentorn. I lurarna har jag Joyce Carol Oates Carthage där ramberättelsen handlar om en ung kvinna som försvinner i ett naturreservat. Uppslukas av den täta skogen under oklara omständigheter. Just när jag kommer upp på platten och ser betongklossen under en kulle erkänner den unge krigsveteranen att han dödat henne - och hur - och jag tycker nog att det är ganska onödigt att kika in genom öppningen och kolla hur där set ut inuti. En annan gång, kanske.








Sedan, när jag kommer ner, och tar en annan stig som går söderut, mot Byn igen, står de små granarna så tätt, så tätt och där det öppnar sig det allra minsta ser jag hela tiden hur vildsvinen bökat upp mossa och rötter. Jag visslar en stump så de ska höra mig och jag ska slippa överraska dem...

Och efter en stund är jag tillbaka på de vanliga stigarna och plötsligt vimlar det av små entusiastiska pytteorienterare med röda kinder och kartor i högsta hugg, övervakade av pappor och mammor. Det är hopp om ungdomen, helt enkelt.

Beautiful Ones - Suede

märkligheter

Tillbringar helgen i Skåne. Sydvästra, ungefär. Springer i t-shirt med Sigrun i joggingvagnen, längs Bunkeflos strandängar bland blommande träd och buskar och med fjärilar och fåglar överallt. Gör en utflykt till Skanör och förundras över den mjuka, vita sanden. På väg hem mot Småland på söndagen möter jag hagel i Linderöd och snö i Bromölla. Märklig känsla, även om det är en månad som av hävd brukar bjuda på det mest varierande väder.

Sigrun och Mike
monterar en grill.

Vaknar på morgonen här och ser att gräsmattan ligger vit. Dunjackan åker fram och jag får sopa av bilen innan jag kör ner till jobbet. Nu i kväll är allt grönt igen och jag har bjudit några vänner på en het chili och ljumma majsmuffins. Himlen är klar och det blir en kall natt. Igen.

Bärares blod - Den stora vilan

wunderbaum. typ.

Ännu en sjö.

Ett lättare avsnitt, även om lutningen är
större än vad som syns och lite utdragen...

Kallt och gråtrist efter jobbet men jag tvingar mig ut med löfte om en lite extrautflykt. Så när min vanliga runda närmar sig stora vägen springer jag över och genar genom skogen och över en gammal tomt, där knotiga fruktträd skvallrar om att där en gång för länge sedan legat ett torp, och kommer ner mot en sjö. Jag vet att det går en fin vandringsled runt sjön och när jag kommer ner till vattnet hittar jag den, ju. Jag provar att följa den någon kilometer söderut innan jag vänder tillbaka. Jag har gått där, för några år sedan, och vet att leden mestadels är ganska enkel men på just den sträckan jag testar är det riktigt teknisk löpning som gäller. Stigen är nästan osynlig bitvis (men väl utmärkt) och mängden bråkiga stenar, trassliga trädrötter och sanka geggapassager gör att jag måste springa mycket mer med huvudet än med benen. Jag drar ner på tempot (på några ställen måste jag gå) och försöker avståndsbedöma och anpassa stegen så att jag inte dräller omkull. Det vore inte näpet att stå på öronen därute i bushen, när det inte är någon som saknar en hemma. Kan ju ta ett tag innan någon passerar förbi om jag skulle smälla i rejält (jo, jag gjorde det för någon månad sedan fast i lite mer bebyggda trakter... smällde i huvudet så jag såg stjärnor, men det gick bra och jag sprang en mil efter det, innan jag var hemma igen). Traillöpning är spännande och krävande. Och galet bra för mitt balanssinne och för att stabilisera muskler i fötter, anklar och föralldel på andra ställen också. Det kände jag, liksom.

Inhale!

Så småningom är jag tillbaka i mer kända, vana spår och jag passerar den där ljuvligt doftande timmertraven igen. Jag bara måste stanna lite och inhalera. Underbart! En vacker liten rödhake fick jag sällskap av, också.

På så sätt har jag lagt en upptagen arbetsdag till handlingarna och rensat huvudet. Nu väntar en tvätt på att hängas och en bok att lyssnas på. I horisontalläge. Med ett fluffsigt täcke över mig.

***

Prince Rogers Nelson. Thank you for the music.

She's Always In My Hair - Prince & 3RDEYEGIRL

omkastning

Idag gjorde jag liksom tvärtom mot mina vanliga rutiner. Och jag klarade det!

Det är ju det här med morronträning. Jag vet att detta är något som den yppersta motionseliten ägnar sig åt, men för en slacker som en annan är det stort att släpa sig ut före tio en lördag. Döm om min förvåning idag när jag plötsligt fann mig själv på gymmet tio över sex. Jag är en smula osäker på hur jag hamnade där, men antagligen klev jag upp, klädde mig och körde dit, ba'. Ja, jag bör t o m ha fått på kaffebryggaren eftersom jag hittade en termos med morronfixen, i min handväska...

Hur eller hur så blev det ett grymt helkroppspass bland hantlar, vikter och stänger, som - och här kommer det löprelaterade - avslutades med en liten kvart Reign In Blood på löpbandet. Så... nu är jag en sådan där, jag också, som lite nonchalant, och som i förbigående, kan säga att "jo, i morse på väg från gymmet..." eller "på löpbandet, härom morgonen...". Åtminstone den här veckan. Det får nog inte bli en vana, för energikicken det gav mig var i samma härad som ett hekto amfetamin.*

Detta gjorde jag alltså innan jobbet. Sedan jobbade jag. Och var på café och fikade med kollegan Lena. Efter ett antal utvecklingssamtal körde jag in till Kalmar för att tillbringa den tidiga kvällen på en nätverksträff för språklärare. Värt resan, var det.

När jag kom hem satt Sixten och såg förebrående på mig, på uppfarten, och i brevlådan låg en mycket fin skrivbok som jag köpt via Bokus. Jo, jag skriver en hel del analogt, också. Det finns saker jag behöver få ur mig, eller sätta ord på, som inte lämpar sig för nätpublicering...

Nu ska jag lägga mig och lyssna lite vidare på The Blind Assassin (Margaret Atwood).

Going Underground - The Jam

*Rent hypotetiskt, dårå...

vid spisen

Söndagar är mealpreppdagar. Det är egentligen inte mer jobb att göra en stor sats av till exempel en gryta än att bara laga till en liten. Jag börjar här:

... och så här blev det:

Matilda skickade en receptidé och jag får lust att testa den. Gissa vad det blir av det här?

Saknas på bilden: den 70%-iga grovhackade chokladen...

Jo... det blir glass! På sanning! GOD är den, dessutom!

När jag har ångan uppe minns jag att jag har en annan grej jag tänkt testa. Så jag plockar fram det här...

... och här är resultatet - en banankaka med bara tre ingredienser. Tyvärr tog jag ut den lite för tidigt, tror jag, men den blev smarrig ändå.

Nu får det räcka med husligheter för ett bra tag. Dags att återvända till fåtöljen och läsningen!

Oh, Darling - The Beatles

paraplymagi

Igår klev jag upp nästan innan jag ens hade gått och lagt mig. Det var kolmörkt ute och medan jag torkade håret och drack kaffe, simultant, körde tidningsbilen förbi ute på gatan. Kvart över fyra tog jag jobbilen och körde till Lessebo där jag hämtade upp kollegan U och så fortsatte vi till Göteborg och en heldagskonferens för förstelärare. Jag var lite skeptisk men innehållet var mestadels väldigt bra. Fast... det här med konferenser. En sitter och sitter och enda gången en reser sig är när en ska fika eller äta. Jag är inte van att sitta still så mycket och länge. Jag behövde lunchpromenera åtminstone. Men Göteborg var ösregnigt. Det regnade när vi kom, det regnade när vi for och det regnade dessemellan också. Enda gången det inte regnade var när jag hade småsprungit bland vattenpölarna, längs Avenyn, för att köpa mig ett paraply. När jag kom ut ut butiken hade det slutat. Jag fick mig en liten, liten prommis, i alla fall.

För dagen idag hade jag en plan. Att gå upp och frukostera i lugn och ro, sedan springa en runda och så köra in till Kalmar för en timmes massage. Planen funkade ända till Kalmar. Men när jag kom till lokalen var den stängd, pga dödsfall (nej, inte massören men någon i familjen). Jag åkte ner en sväng till vattnet, funderade på om jag kanske skulle sticka över till Öland men... efter ett kort ärende (födelsedagspresentsköp) körde jag hem igen. Jag har en liten, men enveten, huvudvärk som ligger på lur och har gjort sedan jag vaknade och den skulle antagligen ha förtagit lite av glädjen över en spontan runda på Öland. Ska ta det en kommande helg i stället. Förbereda med en kaffetermos och köra ner till södra udden.

Just nu ska jag försöka att inte vara så besviken för min uteblivna massage. Jag hade verkligen behövt den, men givetvis är det ganska futtigt i perspektivet av att någon har dött. I stället ska jag laga mig något gott att äta till middag och sedan tillbringa resten av kvällen, i min stora sköna fåtölj, tillsammans med Märta Helena Reenstjerna [von Schnell] som jag nördar ner mig med sedan några veckor. Det blir bra, det.

Disigt över Kalmarsund

Haydn Trumpet Concerto, 3rd Mvt - Trine Thing Helseth

men för helvete

När en har skrivit ett tre mil långt blogginlägg, som till och med känns riktigt bra, och så bara försvinner allt? FANHELVETESALLAPITTJÄVLARSKITÅFANÅSATAN.

Det får bli lite bilder från senaste dagarna, i stället.

En kärleksvisa - Sven.Ingvars

Världens bästa Sigge!

Det är ett skimmer i molnen,
ett glitter i sjön
Det är ljus över stränder och näs

Jag springer runt en stor sjö.
Här är södra utloppet

I mitten långt där borta... Mangskogs kyrka

Bara några kilometrar kvar...

Liten febrig Sigrun

Sigrun sover sött hos gamlamorfarn

Sigrun har fått lite Alvedon
och tar en fika längs vägen

vanor

Johar Bendjelloul annonserar att det strax är dags för Tankar för dagen och där jag står och just fyller på min kaffemugg tänker jag på att det kanske är en smula knas att jag är uppe såhär tidigt, varje vardagsmorgon, och sedan en god stund är klar för dagen. Jag lever ju ensam och behöver ju inte gå upp toktidigt bara för att få lite egentid, vilket jag vet att en del gör. Men det har nu blivit en vana sedan säkert sex-sju år. Jag har blivit lite lojare och går upp klockan sex efter att ha snoozat en liten kvart (jag ställer första ringningen på kvart i bara för att det är så skönt att ligga kvar en stund och vakna i lugn och ro). Sedan duschar jag, tänder ljus (jo, än finns det morgnar som är mörkgrå - idag är en sådan), fixar kaffe och kanske en tallrik havregrynsgröt med en rejäl näve hallon i. Eller så tar jag bara en sked jordnötssmör (inget sötat, smetigt utan ett ekologiskt, lite krunchigt med enbart en gnutta salt i). Det håller jag mig mätt på i timmar.

När det är dags för just Tankar för dagen är jag alltså färdig. Jag har hunnit sitta en stund och lyssna på P1 och läsa lite nyheter på nätet. Prata med Sixten (som inte behagade dyka upp igår kväll och därmed fick tillbringa [den milda] natten ute). Fundera över hur jag ska planera dagens aktiviteter. Fejsboka och bara sitta och kaffa och titta på molnen som flyger förbi, över himlen.

Jag njuter av de här morgnarna. Visst skulle jag kunna sova nästan en timme till och ändå hinna i tid till jobbet. Eller så skulle jag kunna göra som en del verkligt hurtiga människor och till exempel springa en runda. Kanske yoga en stund? Men... nej... jag vill ha det så här. Lägger mig hellre lite tidigare om kvällarna. Jag har helt enkelt lyckats skaffa mig en del vanor. Mina morgnar är en av dem. Jag har andra, också. Men det är en annan historia.

Angel of the Morning - Pretenders

och sen bara...

...gör jag det!

Nytt PB. Nu är målet nära!

På en tisdag. Och trots att det är 22,5 plusgrader när jag sticker ut, efter jobbet, vid halv sex. För övrigt: vad är det för sjuk temperatur? Den femte april? I Småland? Och jag... jag bara flyger fram. hejar på flanörer och promenörer. Noterar vitsipporna i dikeskanterna och glömmer ljudboken i mina lurar och låter benen bara trumma på. Andas i takt. Djupt nere i magen. Trycker på uppför backarna och slappnar av utför. Allt stämmer - även om jag måste göra två superkorta stopp för att halvt kräkas ut äckliga flygfän...

Hur eller hur. Löpningen... den är verkligen som ett magiskt piller! En kick för själen och en tripp för kroppen! Söndagens obalans är ett luddigt minne blott.

En himmelsk drog - Kent

ähvafan... jag får skärpa till mig...

Bilden har jag helt fräckt snott i Bojans blogg.
I rent promotionsyfte. Och så ser ostkakan härlig ut!

Förra inläggets sorgesamma rant får uppvägas av en liten pärla jag hittade på SVT Play igår. Programmet heter Livet börjar vid hundra och handlar om Dagny "Bojan" Karlsson som är hundratre och bloggar. Även i övrigt tar hon för sig av livet på ett sätt som får det mesta att blekna. Hennes blogg är lättsam och kåseriartad och  hon skriver nästan varje dag. Små härliga betraktelser om att det sannerligen inte var allt som var bättre förr, till exempel.

Carry On Phenomenon - Kishi Bashi

gah och bleh och sånt

Efter spinningen igår. Lite svettigt eftersnack på en bänk, medan vi samlade ihop resterna av oss. Någon skulle hem till familjen och äta en sen lunch tillsammans. Någon annan hade planer på lite festligheter på kvällen. Vid sådana tillfällen kan jag bli lite låg. Inte så lite, heller. Just där och då. Och kanske, som nu, dagen efter. Sedan går det över. Men här och nu. Lite tungt. Lite... skevt. Jag är ju egentligen inte särskilt ensam. Familj, släkt, vänner... men jag bor fel. Så är det. Jag borde inte vara här. Jag borde vara... där. (Var nu det är.) Det blir ofta min slutsats. När jag tänker. Och det gör jag betydligt oftare och mer ingående än somliga kanske tror, eller fattar.

Det är våren, också. Den här tiden på året finner jag alltid jobbig. Jag vet att de flesta årstidsdeppare viker ner sig för hösten, som jag älskar, eller vintern, som jag tycker så mycket om. Men för mig är det våren och mer än en gång har jag, en smula kontraproduktivt, fått lust att skjuta ner random oskyldig koltrast som suttit och hojtat på något tak. Sången, som är så vacker, får mig att längta. Bort. Nånstans. Men jag vet aldrig vart. Så har det alltid varit, såvitt jag kan minnas.

Jag har under dagen gjort mig en smula nyttig. Kört en tvätt, vattnat mina växter, plockat lite, städat kylskåpet, lagat mat för hela veckan (och lite till) och tagit ett varv med dammsugaren. I övrigt mest kollat på en teveserie (bingewatching är min nya grej), läst lite. Ingen träning. Dubbelpass igår (löpning och spinning) och kroppen behöver vila. Och så har jag ju tänkt, då...

Men... det blir bättre imorgon. Jobb och skratt och prat och träning. Och fina planer för slutet av veckan. Mycket sammanhang och närvaro, då. För mycket ledighet känns obra, just nu. Så är det. För en superexistentialist som mig.

Typ.

Musik? Nä. Orkar inte.

dubbelfika

Småland.
Stengärdsgårdar och tallar. Jorå...

Jag skulle faktiskt inte. Nej, nej, nej. Och ändå... Igår: Jag skulle bara följa med vännen Lena och reka lite på tantaffären, i den lilla grannstaden, medan hon köpte sig ett par byxor. Hon lurade med mig med två listiga infall. 1. Tantaffären säljer Desigual (de är tydligen också storsäljare på Gant, som dock inte är riktigt min grej). 2. Efter utförd shopping skulle vi fika på Sandbergs Konditori, i Madesjö, som jag hört så mycket om. "Listig" är hennes mellannamn. För det första jag ser när jag kliver in i butiken är ju en fantastiskt snygg klänning som det står mitt namn på. Det andra jag ser är att de har 25% på allt Desigual. Så det gick ju som det gick och nu har jag en ruskigt läcker klänning som hänger i min garderob och väntar på rätt tillfälle. Troligen lär det dröja till studenten... finsittningarna är ju hyfsat sällsynta (läs: obefintliga) här. Men ändå - fin är den!

Sedan åt jag både en god smörgås och en härlig budapestrulle (vara vegetarian är PLÄTTLÄTT när en fuskar med mjölkprodukter - fast... det vill jag ju egentligen inte) och glömde helt att ta kort på femtitalsinredningen och de mjuka, lätt nersuttna, gamla fåtöljerna men det blev en härlig långfika med gott samtal och en del sköna skratt.

Idag ringde researrangören av träningsresan och var ledsen. Resan blir inte av eftersom alldeles för få bokat. DÄM. Jag som sett fram emot den som ett kul avbrott i vardagsträningen och en trivsam lillsemester med vännen/kollegan Malin. Besvikelsen tog jag itu med direkt; dryga tretton kilometers springrunda i schysst tempo. Sedan tog jag tåget in till Växjö (ja, alltså... jag duschade innan) och en fika till. Den här gången med vännen Stefan som jag inte sett på många länge trots att det är mer än två och ett halvt år sedan han flyttade ner till Småland, från Göteborg. Vi valde Espresso House, i stället för något klassiskt fik, men fåtöljerna var inbjudande, bageln god (ostfusk igen!) och de hade i alla fall sojamjölk till min flat white. Samma grej igen... inga bilder men långt och gott samtal. Jag tycker väldigt mycket om när samtal går in på djupet direkt. Både med Lena och Stefan fungerar det så. Fint.

Nu känns det verkligen okej att luta mig tillbaka i fåtöljen, kolla in om SVT:s serie Anno 1790 kan vara något att ha. Inget vin ikväll. Träning i morgon. Löpning på morgonen och så Spin of Hope med kollegor och elever på eftermiddagen.

The Seventh House - IQ