gah och bleh och sånt

Efter spinningen igår. Lite svettigt eftersnack på en bänk, medan vi samlade ihop resterna av oss. Någon skulle hem till familjen och äta en sen lunch tillsammans. Någon annan hade planer på lite festligheter på kvällen. Vid sådana tillfällen kan jag bli lite låg. Inte så lite, heller. Just där och då. Och kanske, som nu, dagen efter. Sedan går det över. Men här och nu. Lite tungt. Lite... skevt. Jag är ju egentligen inte särskilt ensam. Familj, släkt, vänner... men jag bor fel. Så är det. Jag borde inte vara här. Jag borde vara... där. (Var nu det är.) Det blir ofta min slutsats. När jag tänker. Och det gör jag betydligt oftare och mer ingående än somliga kanske tror, eller fattar.

Det är våren, också. Den här tiden på året finner jag alltid jobbig. Jag vet att de flesta årstidsdeppare viker ner sig för hösten, som jag älskar, eller vintern, som jag tycker så mycket om. Men för mig är det våren och mer än en gång har jag, en smula kontraproduktivt, fått lust att skjuta ner random oskyldig koltrast som suttit och hojtat på något tak. Sången, som är så vacker, får mig att längta. Bort. Nånstans. Men jag vet aldrig vart. Så har det alltid varit, såvitt jag kan minnas.

Jag har under dagen gjort mig en smula nyttig. Kört en tvätt, vattnat mina växter, plockat lite, städat kylskåpet, lagat mat för hela veckan (och lite till) och tagit ett varv med dammsugaren. I övrigt mest kollat på en teveserie (bingewatching är min nya grej), läst lite. Ingen träning. Dubbelpass igår (löpning och spinning) och kroppen behöver vila. Och så har jag ju tänkt, då...

Men... det blir bättre imorgon. Jobb och skratt och prat och träning. Och fina planer för slutet av veckan. Mycket sammanhang och närvaro, då. För mycket ledighet känns obra, just nu. Så är det. För en superexistentialist som mig.

Typ.

Musik? Nä. Orkar inte.