Veckans kvällsäventyr går först på kända vägar och stigar och sedan gör jag en utvikning efter ett tips från en springande och cyklande kollega. Jag har nitat en kartskiss inne i skallen, och terrängen ser ut att stämma ganska bra överens med den. En skön backe (jag gillar uppför!) slutar vid någons slags gammal bunker. Jag har fått veta att det nog är resterna efter ett gammalt vattentorn. I lurarna har jag Joyce Carol Oates Carthage där ramberättelsen handlar om en ung kvinna som försvinner i ett naturreservat. Uppslukas av den täta skogen under oklara omständigheter. Just när jag kommer upp på platten och ser betongklossen under en kulle erkänner den unge krigsveteranen att han dödat henne - och hur - och jag tycker nog att det är ganska onödigt att kika in genom öppningen och kolla hur där set ut inuti. En annan gång, kanske.
Sedan, när jag kommer ner, och tar en annan stig som går söderut, mot Byn igen, står de små granarna så tätt, så tätt och där det öppnar sig det allra minsta ser jag hela tiden hur vildsvinen bökat upp mossa och rötter. Jag visslar en stump så de ska höra mig och jag ska slippa överraska dem...
Och efter en stund är jag tillbaka på de vanliga stigarna och plötsligt vimlar det av små entusiastiska pytteorienterare med röda kinder och kartor i högsta hugg, övervakade av pappor och mammor. Det är hopp om ungdomen, helt enkelt.
1 kommentar:
Carthago! i den är hon tillbaka till den Oates jag älskar mest... spännande att höra om du gillar den som jag gjorde :)
Skicka en kommentar