såhär, dårå...

På mitt gym finns ibland en man. Betydligt yngre än jag. BETYDLIGT. Han har skrivit till mig på messengern (inte så svårt när en bor i en liten By att veta/ta reda på vad folk heter...) och visserligen på ett ganska väluppfostrat vis, men... ändå... tyckt att vi skulle ses... fika och så. Han har varit en smula enträgen, rentav. Jag har låtit honom förstå att jag inte har något som helst intresse av att "ses", när mannen i fråga troligen är i min sons ålder. Jag blir inte ens smickrad. Bara illa berörd. Nästan som lite ledsen.

Idag tror jag minsann att pengen hade trillat ner. Han undrade om jag skulle gå i pension snart. Haha!

Mrs Robinson - Lemonheads

pussligt

Sigrun förklarar.

Livspussel är ett intressant uttryck. Jag får en känsla av en ram inom vilken man ska trycka ett visst antal bitar, i förväg formad av någon annan. Jag kände det inte riktigt på det viset ens när livet var som mest fyllt av extra allt. Och nu... är mitt liv ungefär som något av Sigruns pussel. Några stora, oformliga bitar. Med knopp.

Annars har den här helgen kretsat bland annat runt just ett stort pussel som jag och Matilda har hållit på med. Det är inte riktigt klart. Jag skulle tro att jag sätter mig vid det någon stund ibland, och lägger någon liten bit. Det har varit trivsamt att sitta där, spana efter bitar, granska förlagan och småprata om allt och inget med avbrott för lek och skoj med Sigrun, långpromenad, samtal med Mike, laga god mat och se någon film tillsammans. Som alltid blir det lite gråare och ledsnare när de åker hem, men det är smällar jag får ta.

Förra veckan susade förbi. Massor på jobbet och så träningen. Jävelknät bråkar med mig, så det blir en del cyklande. I torsdags var jag på bio med vännen Erica. Vi såg Bland män och får, en fantastisk, isländsk film som jag gått och fnulat på sedan dess.

Ptja. Det var väl det hela. Helgen gick för fort och var för kort. Men det kommer en ny snart.

When the Hurt Is Over - Mighty Sam McClain

bruttonationallycka

Reykjavik

Jag är trött. Liksom håglös. Det var SÅ nära att jag hade gått hem direkt efter jobbet, men till slut blev det ändå så att jag körde dit för en timmas tokcykling. Jag har aldrig någonsin ångrat ett sådant tilltag i efterhand ... Det är inte bara fysiskt. Jag tömmer huvudet, också. Tankar, idéer och oro sorterar undan sig i sina olika fack och jag känner mig lugn och tillfreds. Hemma i huset har jag dock inte då mycket ork kvar så det får bli en snabb curryrätt, som jag svänger ihop, och ett par dokumentärer på SVT Play. Först en om 'Ndranghia, den kalabriska maffian. Och sedan en om Bhutan högt uppe i Himalaya. Vacker natur, snömannen, buddhister, jakten på en översexualiserad yogi, fallosmålningar på alla hus och så det där med bruttonationallycka, då. Det låter lite roligare än BNP.

Until the End - Norah Jones

happy birthday, älsklingsson!

Lyckan!
(Och sorgen då den sedan blev stulen.)

Polaren Frankie...

De här sova-meditationerna, då. Jag har snart gjort dem i en månad och fortfarande minns jag, nästan varje natt, att jag drömt. Ibland minns jag även drömmarna. I natt var jag på resa. Tillsammans med en manlig vän. Bodde på ett hotellrum. Vi delade inte rum men han fanns hela tiden där. Som om han höll ett vakande öga medan jag bar mig ganska odrägligt åt. Stimmade, stökade ner och öppnade dörren ut mot hotellkorridoren och bjöd in alla gäster på någon slags nattlig fest. Vi rev ut innehållet i mina resväskor och det var totalt mayhem och jag fick en rejäl ågren och då kom vännen in och ställde allt till rätta. Det kändes så tryggt och varmt och ... det är då själva FAN att jag inte vet VEM av mina manliga vänner det var, haha... Men ... detta att minnas drömmarna ... och att de nästan alltid är röriga och fulla med folk och ouppklarade frågor. Ska jag fundera över det? Eller ... kanske ändå inte.

Roadtrip till Oslo, 2015

Lördag morgon. Naturligtvis vaknar jag före halvsju. Men jag vaknar av  mig själv och kan ligga kvar i sängen, i lugn och ro, och liksom driva runt i gränslandet tills kaffesuget tar tag i mig och jag vacklar upp för morronfixen. Sedan kan jag sitta så länge jag har lust och kolla någon serie på Netflix, kaffa vidare, lyssna på radio, läsa eller skriva eller vad jag nu har lust med. Inga måsten och tvång. Me likes.

Stolt morbror!

Tid. Linus fyller 28 idag. TJUGOÅTTA! Nästan trettio år... Var tog tiden vägen? Trettio år är en väldigt lång tid men han föddes ju alldeles nyssens? Jag minns så gott som varenda liten detalj från den där dagen. Tjugoåtta år sedan? Omöjligt. Och jag blir lite svag i knäna. På dessa tjugoåtta år har så mycket hänt. Livet, liksom. Men om ytterligare tjugoåtta år ... finns jag ens här, då? DET är en läskig tanke. Särskilt idag, av någon anledning jag inte riktigt har koll på. Kanske för att jag står inför en del större förändringar?


Ute skiner solen och det kan gott hända att jag tar en långpromenad uppåt skogen. Kanske rentav att jag rundar en sjö. Jag får se. Först ska jag fylla upp kaffemuggen och se senaste avsnittet av Vetenskapens värld.

Leaving the Table - Leonard Cohen

hur gör djur?

Gott med veganska tapas!

Den här veckans sociala aktiviteter har nästan varit som andras (ja, eller så som jag föreställer mig att "alla" andra har det). Förutom jobbet har jag ju tränat några gånger och då haft lite roliga snack med oldboysen, och en och annan kvinna därtill. Igår var jag hos en vän ute på Riktiga Landet och åt torsdagsmiddag (ärtsoppa och pannkakor) tillsammans med ytterligare en vän. Avslappnat och trivsamt. Idag var det AW, inne i Kalmar, tillsammans med några kollegor. Lättsamt och trevligt. Fördelen med AW är ju att man är hemma inte särskilt sent alls. Bra för mig som ofta är slut som artist om fredagskvällarna. När jag kom hem satt Sixten och glodde förebrående på mig, på kökstrappen. Han gillar att vara inne, han.

Nu lyssnar jag på Skolministeriet där "pedagogikprofessorn som bad om ursäkt" - Jonas Linderoth - samtalar med en reporter. Jag har läst hans Lärarens återkomst som handlar om hur läraren som berättar, visar och instruerar nu är på väg tillbaka efter åratal i skamvrån. Jag tycker han har väldigt många bra och goda tankar i sin bok men i de olika kollegier jag arbetat har den läraren alltid varit närvarande. Jag har förhoppningsvis själv varit (är!) just den läraren. Den som vet vart vi ska i en kurs, som kan ämnet och som just berättar, visar, instruerar eleverna och hjälper och stödjer dem framåt i deras lärande. Katederundervisning, om en så vill kalla't. Och det är jag stolt över.

Jag spelar vanlig - Olle Ljungström

jobbsnack mest ... (triggervarning)

Jag har två lärarstudenter hos mig nu. Två härliga tjejer som jag ser fram emot att få jobba tillsammans med i tio veckor. Förhoppningsvis har jag en del att dela med mig av, men i lika mån förväntar jag mig att själv få lära mig ett och annat matnyttigt. Jag ser plötsligt mig själv med andras ögon (mer än annars) och ofta har studenterna nya, fräscha idéer och det är också spännande att se vilka kurser, och deras innehåll, som man kör nu på lärarutbildningarna. Kul också att två av mina "gamla" handledare från Högskolan i Halmstad nu är professorer på Linné i Växjö och föreläser för de här studenterna.

Det är som att energin jag får av detta också smittar av sig på engelskundervisningen. På fredag sjösätter jag en planering med en etta - som ska sluta i en novellsamling. Det vet de inte än, men på fredag ska jag berätta och de ska få fundera på det. Några kommer inte tro att de kan, men jag vet att de kommer att klara det fint. Det blir tufft men vi är också ett gäng som ska göra detta tillsammans!

Annars gör jag, som vanligt, inte så mycket. Jobbar, tränar, kommer hem och äter middag, Netflixar - eller kollar något intressant på SVT Play (just nu en serie i fyra delar om Norge under den tyska ockupationen) - och sedan kryper jag ner under täcket tidigt och kör en kvällsmeditation. Somnar gott och även om jag fortfarande vaknar upp ett par gånger per natt kan jag oftast somna om, ganska snabbt. I morgon kväll blir det i alla fall en sväng in till Kalmar för lite AW med några kollegor. Det blir nog trevligt, tänker jag.

Nu ska jag baka ut pitabröd.

Out of Reach - John Mayall & Peter Green

det åååårnar sej...

Hvalfjörður. Så vackert även i regndis.

Så kom jag igenom terminens första arbetsvecka. Ganska hel. Känslan av stress har minskat eftersom jag insett att jag har koll på det mesta, att vi faktiskt kommer att hinna det vi ska - om än inte så på djupet som jag skulle vilja - och att allt kommer att ordna sig, så som det ju nästn alltid gör. Jag är professionell, helt enkelt. Jag kan mitt jobb och jag gör det bra. Det är bara så svårt att ta in nattetid. Jag känner också att något annat börjar släppa. En mer ... generell stress. Och det beror på att jag tränat bra hela veckan. Jag skojar inte. jag kan verkligen känna hur något inuti mig lättar för varje gång jag styrketränar, cyklar, powerwalkar eller springer. Just springandet blir inte så mycket så länge mitt knä inte känns 100 men på dagens sköna PW-runda (i SOL, mind you!) gav jag mig själv en fyra-fem springintervaller på kanske 2-3 minuter vardera. Det kändes okej. Men jag ska vara försiktig. Jag tänkte lyssna på en ljudbok på PW:n men hade glömt ladda det trådlösa headsetet så det la av efter bara en kilometer. Så jag fick lyssna på naturen, istället. Uppåt skogen sa den ingenting. Alls. Men nere i utkanten av Byn hördes en massa småfåglar och ett vackert rådjur korsade min väg bara tre-fyra meter framför mig.

Jenny ringer från Oslo och vi pratar en god stund och plötsligt har jag min midsommarhelg bokad och klar. Den såg jag inte komma. Jag brukar sällan ha några direkta midsommarplaner, överhuvudtaget, och det brukar alltid sluta med att jag är hemma och möjligen har en eller annan gäst. Nu ska jag själv bli bort"bjuden" på en norsk takterassfest. Och vet det flera månader i förväg!

Pratet om midsommar får mig att börja tänka på resor. Jag vill åka på någon bra resa i år, igen. Väldigt gärna roadtrippa på en annan del av Island. Och en storstad, igen. London? Kanske. Jag är också sugen på Prag och nyfiken på Dublin. Nå. Jag får se.

Efter en tur till återvinningen, en tvätt tvättad, PW:n och en sen lunch på en smarrig, värmande rotsaks- och bönsoppa ska jag nu lata mig. Kanske se ett par avsnitt av Sherlock? Ta fram stickningen, rentav?

Winter - Vivaldi 

qwertyuiopåölkjhgfd

Dirt road to nowhere. 

Jag har lock för ena örat. Har haft det till och från i flera dagar nu och det är sjukt jobbigt. Det verkar hänga ihop med den här lättförkylningen som jag dragit på sedan innan jul. Jag vet inte om detta att jag vaknar minst en gång per natt och har galet svårt att somna om hänger ihop med detta, också, eller om det är ett uttryck för stress. Det är ett par kurser som jagar mig. Så mycket "centralt innehåll" och det går för sakta. Jag ser att det blir väldigt svårt att hinna täcka allt inom tidsramen och samtidigt kan jag inte bara rusa eleverna genom kursen. Varför tar det sådan tid? Ptja, dels för att grupperna är heterogena (vilket de ska vara!) och det finns en hel del som behöver mer tid för att greppa innehållet och dels för att det också finns elever (inte sällan samma elever!) som är nyfikna och vetgiriga och vill diskutera och har roliga och intressanta frågor som jag anser det vore tjänstefel att inte plocka upp och stanna vid. Det är ju ofta just vid sådana tillfällen som de visar upp kvaliteter som krävs för de högre betygsstegen... Att det blir ont om tid beror också på att det sällan läggs ut tillräckligt med tid. Och praktikperioder som gör att vi, när de är tillbaka, måste repetera lite innan vi kan jobba vidare. Schemabrytande aktiviteter. Osv. Men vid tre på natten lägger jag all skuld på mig själv och ifrågasätter mina kvalifikationer. Klart som fan jag inte kan sova då.

Worried Down With the Blues - Gov't Mule

ut med det, bara

Ordning igen.

Så. Nu är julen utstädad ur mitt hus. Det tog en timme. Kanske en och en halv. Men då räknar jag in återställning, dammsugning, städning, hänga en maskin tvätt och sopa rent från snö på yttertrappen m m.

Någon märklig person (eller robot) har lagt in kommentarer till bloggen. Något förvirrat, googleöversatt yrande om någon slags relationstjänst där personen ifråga kan förtrolla min (eller någon väns) tilltänkta, men möjligen motvilliga, blivande partner? Det var så knasigt att det nästan blev roligt. Men hur eller hur så har jag tagit bort det.

Annars har verkligen inget av vikt hänt, idag heller.

I Can't Give Everything Away - David Bowie

lite av ingenting

Mina dagar är väldigt händelselösa. Jag kör någon tvättmaskin, småplockar lite och kollar på film och teveserier. Samtidigt som det är väldigt tillfredsställande att kunna se flera avsnitt på raken av en serie känns det så snopet när man plötsligt, på bara ett par, tre dagar är klar med flera säsonger av någon serie. Jag skulle väl kunna sansa mig och dela upp det, men så återhållsam är jag inte. Alldeles för nyfiken.

Igår var det så förbaskat kallt att jag inte stack ut näsan på hela dagen. Sixten vägrade, han också. Idag snöade det när jag vaknade och tittade ut genom sovrumsfönstret. Lite mindre svinkallt också så frampå eftermiddagen tog jag mig en långpromenad. Vägar och stigar var oplogade och det var sådär skönt tyst som det blir när allt är täckt av snö. Jag kunde gå där i mina tankar vilket väl var ungefär vad jag ville. Jag tänker på vad som ligger framför mig och det känns både spännande och stressigt. Ska det bli fullt ut så som jag hoppas och vill blir det så mycket som ska falla på plats på nästan en och samma gång. Men jag behöver det här. Det känns som att det måste bli av det här året.

I övermorgon börjar jobbet igen. Jag använder mina meditationsskills och låter den tanken komma och sedan passera. Nu är detta något jag övat länge (inte meditation men att styra bort tankar) så jag har inga problem med att göra det. Det kommer alldeles naturligt. Jag skulle hellre fortsätta vara ledig, men å andra sidan känns det som att allt står på vänt nu och det är en stressande faktor. Jag får inget riktigt tillfredsställande och kreativt gjort, ändå. Och jag har en del att stå i, på jobbet. Dels mycket jag vill - och måste - göra. Och dels två VFU-studenter att handleda i TIO veckor. Samtidigt. Det kommer bara att säga TJOFF och så är det påsk, allraminst.

Och så är det det här med träningen, också. Två månader där jag varit både krasslig/skadad och LAT. Knät är fortfarande inte i form för någon vidare löpning men det finns ju annat jag kan göra. Dags att ta upp de goda vanorna, igen. Det är inte enbart kroppen som behöver det ...

Weak - Skunk Anansie

godmorgon

Är det inte typiskt att när jag är ledig och kan sova hur länge som helst så vaknar jag ändå aptidigt och ger upp vid sextiden och går upp? Sixten blev glad åt sällskapet i alla fall och när jag bryggt en kanna kaffe låg han i mitt knä i fåtöljen medan jag "mediterade" en stund. Kallt ute nu. -10,9. Klart väder. En bra dag att kanske slänga ut allt i frysen, på altanen, och frosta av? Det får bli dagens projekt. Det och att tappa upp cidern på flaskor. It's a plan!

The Blower's Daughter - Damien Rice

elegi

Jag har funderat på det länge. Efter att Torsten försvann, för mer än tre månader sedan, ställdes saken på sin spets. Lilla Spöket Vilma blev, om möjligt, ännu räddare och ännu mer vilse i pannkakan och sprang mest omkring och jamade och letade efter honom. Olycklig inne och olycklig ute. Mestadels sittande under soffan eller gömd i något krypin utomhus. Alltid stressad och flyktberedd, ännu efter tre år här i huset. Inte alla flingor i paketet, helt enkelt. Inget hopp om bättring. Droppen kom när hon lyckades smita ut dagen innan vi skulle resa iväg för julfirande och skidåkning - och vägrade komma in igen. Rena turen att det var mildväder så att hon kunde klara sig ute en hel vecka med hjälp av katt- och husvaktens matning. När jag kom hem i torsdagskväll satt hon, som vanligt, ute och jamade i högan sky och sprang faktiskt in när jag öpppnade för henne. Sedan har hon inte fått gå ut.

I fredags var jag och pratade med veterinären på djurkliniken här, och berättade hur det var ställt. Att jag bestämt mig för att låta henne somna in. Veterinären var väldigt rar och förstående och sa att jag antagligen gjorde det rätta. Jag fick ett par sömntabletter att mosa ner i hennes mat så jag skulle kunna få tag i henne och kunna lägga henne i transportburen. I måndags gjorde jag slag i saken, malde ner tabletterna i ett par matskedar blötfoder, vilket brukar funka fint när det ska avmaskas. Men inte fan åt hon det! På tisdagsmorgonen var hon så hungrig att jag lyckades lura in henne i badrummet med hjälp av lite skrammel med torrfoder - och faktiskt hinna putta igen dörren - så att jag åtminstone skulle ha henne på en liten yta och dessutom kunna stänga så att inte Sixten skulle gluffa i sig hennes preparerade mat...

Idag på morgonen hade hon fortfarande inte ätit något. Sotaren var här och sedan lagade jag lunch till mig och Erica så det var inte förrän frampå eftermiddagen som jag kunde ta tag i det hela och försöka få tag i henne. Jag var beredd på fight, men det hela var väldigt odramatiskt... hon sprang in i duschen, jag ställde dit buren och gick in med ett badlakan och hon hoppade rakt in i buren. Förmodligen kändes den som en tillflyktplats. Bara att stänga den och täcka över med handduken så att det blev lite mörkt och lugnt för henne. Veterinären hade lovat mig en stand-bytid så en kvart senare var vi nere på kliniken. Det hela var över på en liten kvart, hon hade varit stilla när hon fått sin lugnande spruta och sedan tog det inte lång tid för henne att somna in. Efteråt fick jag klappa och smeka henne - för första gången någonsin. Hon hade så tjock, silkeslen päls och var så fin. Hennes små tassar så runda och gosiga. Det kändes alldeles förfärligt. Hemskt. Att bestämma över ett liv på det där viset. Samtidigt är det en del av ansvaret man tar på sig när man har husdjur. En enda gång tidigare, för mer än femton år sedan, har jag fattat ett liknande beslut. Min spralliga, roliga, lojala westie Terry - som blev sjuk och hade så ont... Nu, som då, vet jag att jag uttömt alla möjligheter. Att jag gjort det rätta. Men jag känner sorg. Mer än jag trodde jag skulle göra.

Lilla mjuka Vilma... Nu behöver du aldrig mer vara rädd. Och om det finns ett bortom för katter så hoppas jag du ligger och sover ihop med brorsan Torsten nu...

snöyra

Sixten spanar.

Det har blåst rätt bra i natt. Altantaket har dundrat och väckt mig några gånger. Jag går upp tidigt, eftersom sotaren har anmält sin ankomst mellan 8 och 10 och jag vill hinna med en dusch innan jag ska stänga av pannan, så den hinner svalna. Lite mer pudersnö har yrt ner under natten och far nu runt husknutar och träd i den hårda vinden. Efter duschen fixar jag en kanna kaffe och lyssnar på lite morgonnyheter på radion. Flyttar så småningom in i vardagsrummet och börjar kolla på Vilda västern. Fin, och lite smårolig naturserie i tre avsnitt. USA vore fint att uppleva på lite närmre håll. Främst naturen, då. En road trip?

Vinden tar i och drar ner en täckplåt från en av vindskivorna. Men FAN, då. Nå, jag får finna fatt på en plåtslagare, endera dagen, då. JUST sådana grejer med att vara husägare som inte är kul. Huset börjar kylas ut och äntligen kommer sotaren. Han är lyckligtvis snabb och så kan jag börja elda igen. Sixten krafsar på ytterdörren men när jag öppnar åt honom inser han att det är betydligt trivsammare inomhus. Så vi stannar väl inne i stugvärmen, båda två. Jag har bra teve och filmer att se, böcker att läsa, projekt att sticka och vid lunchtid kikar Erica förbi på en bit mat.

Nu börjar det snöa alltmer ymnigt. Jag slänger på lite mer kaffe och fortsätter med björnar, ödlor, tuppgökar, mustanger och pumor i Vilda västern. Ja, kanske en biltur..?

Cowboy Take Me Away - Dixie Chicks

puder

Kaffe, The OA och raggsockar... skön latmorgon!

Ute är det kallt och ljusgrått. Snö så lätt som florsocker faller över hus och trädgårdar. Här inne är det varmt och gott och jag - som tänkte gjort absolut ingenting alls idag och som började i slow motion i sköna fåtöljen med kaffe och The OA, på Netflix - kör dagens tredje tvättmaskin, har bakat pitabröd, stekt en driva black bean burgers i ugnen och nu puttrar en hittepågryta, som ska toppas med resten av de svarta bönorna, på spisen. Den ska frysas in i matlådor tillsammans med kokt matvete, ris eller pasta. Jag får se vad det blir. Tror jag ska dra ihop en mustig curry med vita bönor också. När jag får greja och dona i min egen takt blir det hur avkopplande som helst.

Stressigt var däremot samtalet jag hade med Swedbank för att försöka få dem att förstå att jag inte ville låna mer utan bara ville lägga om mina lån, efter en omvärdering av huset, och därmed sänka mina månadskostnader en smula. Detta var vad som överenskoms vid samtal innan jul. Fatta min ångest när jag upptäcker, vid koll av mina konton, att jag plötsligt "lånat" ytterligare 122 000, istället... Hur eller hur gick det att rätta till ganska kvickt... Pust!

Pearl's a Singer - Elkie Brooks

2017

Det är länge sedan jag hade någon lust att glamma till det på nyåret. Jag tänkte att jag nog skulle vara ensam, men Matilda & Co. hade andra planer... Och så som jag tillbringade kvällen igår kändes det lugnt, varmt och fint. Lilla Sigrun med sin mamma, pappa och farmor. Fina samtal, musik och dans (Sigrun), laga en grym, vegansk fyrarätters middag tillsammans (det är så roligt att laga mat ihop med, och för, andra!), äta och samtala mera. Se en bra film och, så småningom, skåla i champagne och önska varandra ett gott nytt år och diskutera vår tankar och förhoppningar och föresatser. Som jag skrev igår har jag inga specifika löften och föresatser, bara mål jag redan satt upp och jobbar emot. Men det känns fint att det finns några jag kan prata med, om dem. Här kan jag ju inte skriva rent ut och de flesta är nog inte ens särskilt intresserade. När jag pratar om hur det går med planerna känns de mer verkliga och jag känner att jag är på rätt väg. Spännande! Roligt!

Så här på det nya årets första dag har jag inget särskilt gjort, förutom att köra hem genom ett disigt Skåne och sedan tömma bilen på allt. Jag kom till och med ihåg mobilladdaren som satt i det där cigarettändaruttaget. I morgon ska jag lämna den i Kalmar och köra hem min nya bil. Den mindre, mer förståndiga. Roligt, det också.

Sju hela dagar kvar på min julledighet. Vad ska jag göra med dem? Det får bli några långa promenader uppåt skogen. Städa och tvätta. Sticka på en liten tröja (jag övar på en teknik som kallas magic loop som min lillasyster lärt mig). Dricka kaffe och prata med min rara granne Fatima, kanske? Bjuda några goda vänner på middag? Jag får se.

Förresten... middag... jag har ätit strikt vegetariskt i ett år nu. Jag som tänkte det skulle vara åtta veckor. Jag saknar aldrig kött, fisk eller fågel. Inga äggprodukter, heller. Det enda jag faktiskt kan längta efter är en riktigt vällagrad ost. Och vet ni... ibland äter jag en liten bit sådant, då. No big deal, liksom. Så här gott åt vi igår...

Förrätt: Långbakad rotselleri med pepparrot, dillolja & ajo blanco

Varmrätt 1: Fylld portabello & confiterad potatis och aioli

Varmrätt 2: Mandelrisotto med bönbollar & grillad butternut

Dessert: Chokladganachebakelse med pistage

 Det ser så mycket ut, så här i bilder, men vi spred ju ut ätandet över hela kvällen och sedan skålade vi med, och för, varandra...

Vad är det som gör att man fastnar för en låt? Melodin? Texten? Rytmen? Soundet? Jag vet inte vad det är för Sigge, men när hennes pappa öppnar den här låten på Youtube räcker det med en enda takt så går hon i taket av lycka och dansar galet och härligt: 

 Life's a Beach - Django, Django