elegi

Jag har funderat på det länge. Efter att Torsten försvann, för mer än tre månader sedan, ställdes saken på sin spets. Lilla Spöket Vilma blev, om möjligt, ännu räddare och ännu mer vilse i pannkakan och sprang mest omkring och jamade och letade efter honom. Olycklig inne och olycklig ute. Mestadels sittande under soffan eller gömd i något krypin utomhus. Alltid stressad och flyktberedd, ännu efter tre år här i huset. Inte alla flingor i paketet, helt enkelt. Inget hopp om bättring. Droppen kom när hon lyckades smita ut dagen innan vi skulle resa iväg för julfirande och skidåkning - och vägrade komma in igen. Rena turen att det var mildväder så att hon kunde klara sig ute en hel vecka med hjälp av katt- och husvaktens matning. När jag kom hem i torsdagskväll satt hon, som vanligt, ute och jamade i högan sky och sprang faktiskt in när jag öpppnade för henne. Sedan har hon inte fått gå ut.

I fredags var jag och pratade med veterinären på djurkliniken här, och berättade hur det var ställt. Att jag bestämt mig för att låta henne somna in. Veterinären var väldigt rar och förstående och sa att jag antagligen gjorde det rätta. Jag fick ett par sömntabletter att mosa ner i hennes mat så jag skulle kunna få tag i henne och kunna lägga henne i transportburen. I måndags gjorde jag slag i saken, malde ner tabletterna i ett par matskedar blötfoder, vilket brukar funka fint när det ska avmaskas. Men inte fan åt hon det! På tisdagsmorgonen var hon så hungrig att jag lyckades lura in henne i badrummet med hjälp av lite skrammel med torrfoder - och faktiskt hinna putta igen dörren - så att jag åtminstone skulle ha henne på en liten yta och dessutom kunna stänga så att inte Sixten skulle gluffa i sig hennes preparerade mat...

Idag på morgonen hade hon fortfarande inte ätit något. Sotaren var här och sedan lagade jag lunch till mig och Erica så det var inte förrän frampå eftermiddagen som jag kunde ta tag i det hela och försöka få tag i henne. Jag var beredd på fight, men det hela var väldigt odramatiskt... hon sprang in i duschen, jag ställde dit buren och gick in med ett badlakan och hon hoppade rakt in i buren. Förmodligen kändes den som en tillflyktplats. Bara att stänga den och täcka över med handduken så att det blev lite mörkt och lugnt för henne. Veterinären hade lovat mig en stand-bytid så en kvart senare var vi nere på kliniken. Det hela var över på en liten kvart, hon hade varit stilla när hon fått sin lugnande spruta och sedan tog det inte lång tid för henne att somna in. Efteråt fick jag klappa och smeka henne - för första gången någonsin. Hon hade så tjock, silkeslen päls och var så fin. Hennes små tassar så runda och gosiga. Det kändes alldeles förfärligt. Hemskt. Att bestämma över ett liv på det där viset. Samtidigt är det en del av ansvaret man tar på sig när man har husdjur. En enda gång tidigare, för mer än femton år sedan, har jag fattat ett liknande beslut. Min spralliga, roliga, lojala westie Terry - som blev sjuk och hade så ont... Nu, som då, vet jag att jag uttömt alla möjligheter. Att jag gjort det rätta. Men jag känner sorg. Mer än jag trodde jag skulle göra.

Lilla mjuka Vilma... Nu behöver du aldrig mer vara rädd. Och om det finns ett bortom för katter så hoppas jag du ligger och sover ihop med brorsan Torsten nu...