fingerkli

A Tree Grows in... Börringe.

I morse var himlen stjärnklar och frosten glittrade på hustaken när jag kikade ut. Jag startade bilen lite i förväg (note to self: skaffa en kupévärmare) så att det gick kvickt att skrapa av rutorna. Sedan kaffe och P1 medan jag körde in mot gym och jobb. Bilsätet värmde gott mot trött rygg och kaffet smakar aldrig så ljuvligt som just vid den tiden.

Jag ser tillbaka på min ledighet och den blev faktiskt just sådan jag hade tänkt och hoppats. Jag har läst och skrivit och sett ikapp teveserier och varit på resa med Johanna och jag har promenerat och varvat ner. Nu håller jag nog till jul, ändå.

Skriva, ja. Det ligger ett par berättelser och skvalpar i mitt medvetande. Och i skrivbordslådan ligger en så gott som färdig. Men just den får nog stanna där. Den är bra. Riktigt bra, men det lite märkliga är att jag för en av de viktigare sidokaraktärerna lät en god vän stå för lite av inspirationen, som en slags sidohistoria och... hennes historia blev, i stora drag, sann. Bara ett litet tag (inte ens ett år) efter att jag skrivit klart. Om alla planeter stode på rad och det blev två torsdagar i samma vecka och jag verkligen skulle få manuset antaget skulle vederbörande kanske tro att jag skrivit berättelsen i efterhand och möjligen inte bli så glad. Vi är fortfarande vänner och jag vill gärna att det förblir så. Så jag får väl börja på någon av de andra historierna jag har. Frågan är bara hur jag ska finna avskildhet nog för det. Kanske får det vänta tills jag flyttat till eget. Eller så hyr jag en skrivarstuga någon ledig vecka och skriver järnet. För de där tankarna på att faktiskt skriva en bok, som andra än bara några utvalda vänner får läsa, de finns ju kvar. Starkare än på länge.

Höst på min planet - Lars Winnerbäck