I lördags for jag till Hillerød, på sy- och stickmässa, med en vän från stickcaféet. På vägen slog vi följe med två färgstarka och konstnärliga kvinnor och frågan är om inte mötet och samtalen med dem smällde högre än själva mässan, även om den också var bra arrangerad och full av inspiration. Vilka sköna människor det finns, och om man har ett gemensamt intresse så spelar ålder och annat ingen som helst roll. Det finns så mycket kul och intressant att samtala om!
Söndagen var en mycket medvetet planerad egendag. Sovmorgon, stickning, ljudbok, te, tända ljus och ljuvliga tulpaner. Ett par maskiner tvätt kördes och jag bakade en rejäl laddning brödbullar. Pysslade runt. Nystade några av mohairhärvorna jag fyndade i lördags. Fick på mig kläder och körde ner till havet för en ordentlig långpromenad. Temperaturen var neråt nollan, men det var helt vindstilla och det kändes inte alls kallt. Bara skönt. När jag vänt, borta vid Nybroåns mynning, kände jag mig varm i kroppen och jag fick för mig att jag kanske skulle försöka "springa". Jag sprang med mycket korta, nästan trippande, steg och det gick faktiskt alldeles väldigt bra. Jag trippade en liten distans till. En stilla lycka. Hopp! Hurra!
Så hemma igen. En varm dusch och lite sobanudlar i svampbuljong, bara. Var tvungen att teststicka mohairet. Efter månader av finlir med tunna stickor och mönsterstickning bestämde jag att det ska bli en alldeles vanlig jeffla halsduk. Stickor nr 9. Sweet! Kurade skymning under en filt i soffan, med Leonard Cohens You Want It Darker på stereon. Sedan stickade jag på min mönstrade mössa en stund, också. Tittade på de sista avsnitten av Case. La mig ganska tidigt. Somnade gott. Och [eftersom det var natt mot måndag] vaknade vid ett. Kunde inte somna om förrän vid fyra...
Ljudbokssällskapet i helgen har varit... Ulf Lundell. Vardagar. En smågrinig ensamvarg. Jag tycker han är trött, desillusionerad och gubbitter. Kommer fnissande på mig med att vi kanske är rätt lika. Och hans ensamma vandringar vid Stenshuvud kunde vara mina, ett par mil längre söderut. Men jag tycker om att umgås med mina barn. För min egen skull. Han verkar ha kopplat bort sina. Tycker att efter att han gett dem en bra start i livet får de nu själva komma underfund med livet. Om och om igen återkommer han till Barbros självmord. Tungt. Jag gillar det här sällskapet. Han resonerar med sig själv och jag tjuvlyssnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar