Jag tror jag förstår vad KA är och vad det uppfattas som ett uttryck för, men var går gränsen?
Att ha dreads kan alltså uppfattas som KA. Men om man lyssnar på reggae, eller rentav spelar det? Vem som helst kan ju fatta att det inte går an att köpa en samedräkt och ränna omkring i. Men köpa samiska ullsjalar från Stoorstålka? Är det åkej? Att inte iföra sig sari och leka indiska, likaså. Men lyssna på bhangra/punjabi? Digga bollywood? Äta indiskt flera dagar i veckan? Hur är det med tribaltatueringar (om nu folk fortfarande gör sådana)? När man reser omkring ute i världen kan man ju frestas att köpa mycket typiska smycken, eller kanske något vackert, traditionellt tyg. Och hur är det med alla keffiyeh (palestinasjalar) som jag fortfarande ser många bära, om än inte arrangerad som huvudbonad, men kanske lite nonchalant slängd runt halsen? Jag vill gärna ha en riktig kimono. Inte ute bland folk, men som vackert hemmaplagg. När det gäller fina inredningsdetaljer i hemmet, vad kan anses vara okej? Om jag inreder mitt vardagsrum helt i mellanösternstil? Eller balinesiskt? Kan jag fortsätta röka vattenpipa och lyssna på Amr Diab?
Jag vill inte roffa åt mig någon annans kultur och göra till min egen. Men... jag, som så många andra, är genuint intresserad. Vill upptäcka och förstå. Och... vem äger kulturen?
Nej, jag raljerar inte. Inte så mycket i alla fall. Jag vill verkligen visa respekt för mina medmänniskor. men hur mycket ska jag anpassa mig? Det vore ju lite ledsamt om jag, på grund av min bakgrund, bara kunde bära vadmal och lyssna på Evert Taube (men inte hans tangos, då...).
2 kommentarer:
kulturministern verkar vara det minsta problemet med den nya regeringen. Dessutom är kulturappropriering ett av kulturens sätt att nära sig :)
Det har du helt rätt i! (Nya regeringen, alltså...)
Det där med att nära sig...ska jag klura på. :D
Tack för input!
Skicka en kommentar