en vecka

Söndagskväll...

Dagarna liksom bara går. En vecka sedan jag skrev här sist. Jag har klippt mig. Erica var här över helgen, och delvis var även hennes kille med (även om han också var en del i Malmö). Vi gjorde inget särskilt. Lagade mat tillsammans. Pratade. Drack vin. Strosade i stan, fikade och köpte varsitt exemplar av gemensamme husgudens Neil Gaiman Nordisk mytologi. Lyssnade på musik. Hela tiden. Jag stickade några varv på min kofta också, men det känns lite... oartigt?... Jag får jobba på det där. Klart det inte är oartigt. När Erica och D. hade åkt hem till mörkaste Småland igen fick det bli lite småplock, någon tvättmaskin... det där hemmapysslet... och sedan ytterligare ett par avsnitt av Game of Thrones. Och stickning, då. Nu har jag fått kläm på det där med att sticka uppifrån och ner och det finns hopp om att det faktiskt blir en kofta - och det med rätt bra passform.

Kaffedags på jobbet

Jobbveckan pågår ju. VFU-studenten är här. Igår var jag inne på uni i Malmö för en s k handledardag som blev rätt snöplig då den som skulle informera och prata med oss engelsklärare inte dök upp. Ikväll ska jag egentligen in igen, för en "religionsdidaktisk mötesplats" men jag mår som sju svåra år och avstår. Kollegan J känner lika samma och jag hoppas att ingen av oss håller på att åka på något krassel... Dagens eftermiddagspass är vikt åt förbokade ämnessamtal med elever och vårdnadshavare. Jag har en enda bokning (kanske för att jag är sjukt bra på att hela tiden dokumentera, uppdatera och kommunicera på vår digitala plattform?) ganska tidigt och efter den tänker jag gå hem. (Ja, jag skriver det här på min arbetstid. Eller kanske snarare på min lunchtid. Sitta i personalrummet och frysa är ingen direkt hit.)

Jag och systrarna har haft telefonmöte kring mammas, och pappas, situation. Pappa har det tungt med ansvar för att allt, precis allt, ska fungera och med mammas ständiga oro och dessutom tänker jag att han lever mitt i ett stort sorgearbete. Han ser ju vad som håller på att hända och att han sakta, men obevekligt, förlorar sin älskade. Mamma lever mest i förnekelse men nu börjar det rulla på med a second opinion från Minnescentrum i Örebro som, till skillnad från de lokala vårdcentralsklåparna, vet vad de håller på med. Möjlig lägenhet i trygghetsboende kan också vara på gång, och det på en ort som både ligger närmre för oss att besöka och som mamma och pappa tycker mycket om. Kvarnarna mal sakta.

Mer, då? Jag vet inte. Det är grått och kulet ute. Jag är trött och dôven (som man säger i Värmland) och sjukt omotiverad. Det är svårt att tycka om sig själv, för mig, idag.

Men det kommer väl andra dagar. Hoppas jag. I morgon ska jag i alla fall hänga med Börringekollektivet och på fredag ska jag hämta hem Floyd. Inshallah. Typ.

Scotch and Water Blues - Spin Doctors