Vart tar tiden vägen, denna höst? Snart slut på november också. Arbete och överlevnad. Jag inser att jag nog borde sjukskriva mig. Jag orkar ju vara på jobbet, ha lektioner och jobba tillsammans med min kandidat. Men när jag kommer hem är jag totalt slut. Fullständigt. Och som lärare är ju ens arbetstid inte riktigt slut, då. I synnerhet inte som jag haft det de senaste 2½ åren. Det ska läsas, bedömas, återkopplas och dessutom förberedas för kollegialt lärande, Ständigt KvalitetsArbete och fan och hans moster. Och jag förstår inte hur jag ska orka med.Helgen som gick var dock lugn och fin. Familjemiddag i fredagskväll, lunch, prat och stickning med en god vän i lördags, och väldigt stillsamt hemmapyssel igår. Hundpromenader. Ljudböcker och stickning.
Helgen som kommer blir intensiv, igen. Värmländskt femtioårskalas för svågern och så träffa halvbruschan på söndag. På måndag är det operationsplanering i Hässleholm, med narkosläkare, sköterska, sjukgymnast och sånna goa grejer. Jag ska fråga om sjukskrivning då. Värken finns konstant. Snart ett år har det varit så. Molar, bränner och - ibland - hugger som elstötar. Jag sover på nätterna, men ytligt och när morgonen kommer är jag nästan tröttare när jag vaknar. Jag vill ju gärna vara i hyfsad kondition när det är dags för slakt...
Lyssnar på Leonard Cohens postuma Thanks for the Dance. Tung och mörk. Vacker.
2 kommentarer:
Snart blir du som ny! Kämpa på. Kram.
Kram!!!
/Magda
Skicka en kommentar