I lördagskväll samlades vi, några stycken i familjen, på en mysig restaurang. Matilda fyllde 38 häromdagen (vart tog tiden vägen???) och vi firade med gemensam middag. Mike tog ett foto av mig och Matilda. På fotot är Matilda lika gammal som jag var när livet var så ini helvete trasigt och jobbigt. Barnens fars alkoholism hade blommat ut fullt och allt ar bara kaos. Inte så mycket utåt, eftersom jag brände av allt jag hade för att försöka skapa så mycket trygghet jag kunde för barnen, men tillräckligt för att alla omkring oss skulle veta. Så även mina föräldrar.
Ändå var det inte förrän flera år senare, när jag skilt mig och bodde med barnen i en lugn och trivsam lägenhet inne i stan, som min mamma en gång sa något i stil med att "ja, vi visste ju hur du hade det".
Det gör fortfarande ont att tänka på det. Hur kunde de veta och inget säga eller göra? Inte ens lite uppmuntran? En smula stöd? Om jag visste att Matilda (eller något av mina andra barn) hade en jobbig situation skulle jag göra allt jag kunde för att finnas där.
Alltid har jag lärt mig något...
2 kommentarer:
du & jag, du & jag... <3
Tack! Kram! <3
/Magda
Skicka en kommentar