vi skrattar inte längre

Jag distanserar mig från jobbet. Jag som en gång brann för yrket, för eleverna och för möjliga förändringar och utveckling har helt tappat min jobbmojo. Jag tycker fortfarande om den del av yrket som handlar om elever, undervisning och lärande. Jag tycker också om många av mina kollegor. Resten är mest skit. Jag är så inihelvete trött på att springa på varenda boll i den heliga ökade-måluppfyllelsens och ökad-kvalitet-i-undervisningens namn. Det är inte friskt att man som lärare utöver undervisning, mentorskap och det som därtill hör, ska arrangera resor och nu jättekulig ersättning för uteblivna sådana med stora krav på innehåll och förväntningar på utfall m m, ta emot potentiella elever på besök, vara involverad i marknadsföring, meditera med eleverna (Erasmusprojekt med positiv psykologi som huvudinnehåll), tvingas att varje termin - för varje klass - ha minst ett ämnesövergipande samarbete utan att få tid avsatt för inventering, planering och förarbete av detta, genomföra risk- och konsekvensanalyser för beslut som redan fattats en våning upp, instagramma allt kul vi gör på programmet (jo, det är sant -och vi förväntas alla ta vår del av detta), ha undervisning av tvåor och treor på delvis distans, och en grabbnäve andra saker som var och en är riktigt bra - men som blir totalt insane när det ska genomföras simultant och helst under käcka tillrop. Skolledningen låter meddela att uttryck för stress på grund av alla kringuppgifter är en ickefråga då det inte finns några sådana.

Flera kollegor mår dåligt, är helt eller delvis sjukskrivna och/eller trötta, desillusionerade och modlösa. Värst av allt: vi skrattar inte längre. Vi skojar inte. Driver inte. Vi biter ihop och vadar vidare i sörjan. Möjligen småler vi lite bittert åt någon kollegas trötta sarkasm.

Men helgerna. Då lever jag. Jag är själv eller umgås med familj och vänner. Förra helgen var jag i Gränna och på Visingsö med mina systrar och i lördags hyrde jag stuga med två gamla kollegor (och goda vänner) från Emmajävlaboda. Det var fint. Bäst var kanske att jag körde uppåt redan i fredags. Parkerade i Haväng och vandrade en bit ut på Ravlunda skjutfält där jag satte upp mitt tält, där marken börjar falla ner mot havet. Det blir tidigt mörkt nu, men jag fick ställt allt i ordning och sedan satt jag där vid trangiat och lagade en enkel middag, kokade te och tittade på stjärnorna och de blinkande ljusen tvärs över Hanöbukten (kanske Hällevik?). När nattkylan blev för rå kröp vi in i tältet, hunden och jag, och somnade gott. Vaknade till soluppgång och tog en lång promenad innan det blev grötfrukost och nybryggt kaffe.

Autumn Leaves - Eric Clapton