beröm

Jag var hos sjukgymnasten idag. Min ständiga oro: att inte få till böjningen. 90 grader är det magiska talet och jag når det inte. Jag gör mina övningar, jag försöker pressa mig och har jag kunna springa flera halvmaresträckor vore det väl själva fan om jag inte skulle klara detta? Men det vill sig inte. Än.

Därför började jag nästan gråta av lättnad när sjukgymnasten var mer än nöjd med vad jag åstadkommit på de två veckor som gått sedan jag var där sist. Sitter jag rakt upp och ner och låter benet bara hänga ner så är det visst 90 grader. Ligger jag på rygg och drar upp knäet mot mig är det i alla fall nästan 80. Och det är mer än godkänt efter bara tre veckor postop. säger hon. 

Hon är numera min guru.

Och medan jag väntar på skjutsen hem kan jag sitta i vårsolen en stund, med mitt bleka anlete. Det finns hopp!

Come Up And See Me (Make Me Smile) - Steve Harley & Cockney Rebel

inatt jag drömde...

 ... att jag gick på fjället.

inatt jag drömde

 ... om krig.

tråkigt

Torvald har gjort en fin present till mig.

Jag har tråkigt. Jag gör mina övningar. Stickar. Ser på olika teveserier. Nyheter två gånger om dagen, inte mer. Lyssnar på poddar och ljudbok (Just nu Uppdrag: Hail Mary av Andy Weir). Pratar med familjen i telefon och med vänner via chattar.  Har mindre ont, men  behöver fortfarande allt mitt alvedon och en morfintablett därtill, på morgoen. Svullet, ömt, stelt och eländigt. Men jag ser pyttesmå framsteg ändå. Två veckor till och sedan hoppas jag kunna ta hem Floyd. Och om tre veckor kanske jag får köra bil, igen? Det vore fint. Jag är trött på att sitta här inne och att den enda utevistelsen blir en kryckrunda varje dag. Ibland kommer Matilda förbi med något av barnen. Det är små glädjestunder.

Imorgon ska jag till Hässleholm och bli av med agrafferna. Kanske blir det lite bättre sedan?

In Hell I'll Be In Good Company - The Dead South

rapport från en sjukbädd

Hopp om vår...

Nä. Jag ligger inte i sängen om dagarna. Jag går upp om morgonen, tar alvedon, fixar kaffe, sätter mig i fåtöljen, med benet lite plant på fotpallen och ser på morronteve, lyssnar på nyheter och så vidare. Efter en stund tar jag en morfintablett och när den kickat in gör jag en del rehabövningar. Sedan måste jag vila innan jag orkar duscha och äta lite frulle. Så går mina dagar. En gång om dagen tvingar jag ut mig själv på en promenad också. Det går sakta men gör underverk för svullnaden på min tjusigt blå-gul-lila-svarta telefonstolpe till ben... 

Jag har nojat en del för att inte få till tillräckligt böj på knät, men när jag var hos fysioterapeuten i onsdags sa hon att det dög mer än väl. Det var skönt att höra. Jag kan alltså slappna av lite, i alla fall. Och så har jag insett att jag måste lyssna på kroppen. När den säger "vila", ja, då gör jag det.

Matilda har varit här några gånger. Gjort mig små ärenden och fikat. Igår kom vännen/kollegan Marie förbi en kort sväng och lämnade efter sig en ask underbar lakrits! Härligt! Det är ungefär vad jag pallar av sällskap. Ett par telefonsamtal om dagen, eller ett par chattsessioner på Messenger. Sedan är jag slut som artist. Lyssnar på poddar och ljudböcker, för jag orkar inte läsa. Ser väldigt lättviktiga teveserier. Ingen stickning sedan före operationen... Vart har orken tagit vägen? Hur/när kommer den åter? 

Nå. Det går åt rätt håll. Varje dag är ändå något lite bättre än den förra. Och jag har en bra stash av morfin... och ute i världen är allt åt helvete.

Dazed and Confused - Led Zeppelin