beröm

Jag var hos sjukgymnasten idag. Min ständiga oro: att inte få till böjningen. 90 grader är det magiska talet och jag når det inte. Jag gör mina övningar, jag försöker pressa mig och har jag kunna springa flera halvmaresträckor vore det väl själva fan om jag inte skulle klara detta? Men det vill sig inte. Än.

Därför började jag nästan gråta av lättnad när sjukgymnasten var mer än nöjd med vad jag åstadkommit på de två veckor som gått sedan jag var där sist. Sitter jag rakt upp och ner och låter benet bara hänga ner så är det visst 90 grader. Ligger jag på rygg och drar upp knäet mot mig är det i alla fall nästan 80. Och det är mer än godkänt efter bara tre veckor postop. säger hon. 

Hon är numera min guru.

Och medan jag väntar på skjutsen hem kan jag sitta i vårsolen en stund, med mitt bleka anlete. Det finns hopp!

Come Up And See Me (Make Me Smile) - Steve Harley & Cockney Rebel