 |
| Hopp om vår... |
Nä. Jag ligger inte i sängen om dagarna. Jag går upp om morgonen, tar alvedon, fixar kaffe, sätter mig i fåtöljen, med benet lite plant på fotpallen och ser på morronteve, lyssnar på nyheter och så vidare. Efter en stund tar jag en morfintablett och när den kickat in gör jag en del rehabövningar. Sedan måste jag vila innan jag orkar duscha och äta lite frulle. Så går mina dagar. En gång om dagen tvingar jag ut mig själv på en promenad också. Det går sakta men gör underverk för svullnaden på min tjusigt blå-gul-lila-svarta telefonstolpe till ben...
Jag har nojat en del för att inte få till tillräckligt böj på knät, men när jag var hos fysioterapeuten i onsdags sa hon att det dög mer än väl. Det var skönt att höra. Jag kan alltså slappna av lite, i alla fall. Och så har jag insett att jag måste lyssna på kroppen. När den säger "vila", ja, då gör jag det.
Matilda har varit här några gånger. Gjort mig små ärenden och fikat. Igår kom vännen/kollegan Marie förbi en kort sväng och lämnade efter sig en ask underbar lakrits! Härligt! Det är ungefär vad jag pallar av sällskap. Ett par telefonsamtal om dagen, eller ett par chattsessioner på Messenger. Sedan är jag slut som artist. Lyssnar på poddar och ljudböcker, för jag orkar inte läsa. Ser väldigt lättviktiga teveserier. Ingen stickning sedan före operationen... Vart har orken tagit vägen? Hur/när kommer den åter?
Nå. Det går åt rätt håll. Varje dag är ändå något lite bättre än den förra. Och jag har en bra stash av morfin... och ute i världen är allt åt helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar