lång vårs färd...

Den här knäresan är ingen blixtvist. Inte ens en långhelg. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Jobbar 50% sista veckan innan semestern. Det är inga komplikationer... det bara tar sådan tid. Jag övar flitigt, tränar på rehabgymmet tre gånger i veckan och kan nu böja riktigt bra och cyklar obehindrat. Det gör ont ibland, men antingen har jag vant mig eller så är det faktiskt mer sällan och lägre smärtnivå. Kortare promenader tar jag helt utan krycka. Det friska knät har dock protesterat lite, mot att behöva ta så mycket ansvar, så det fick jag en kortisonspruta i, häromdagen. Förhoppningsvis funkar den och då kommer jag känna mig ännu bättre. Fysiskt, i alla fall. Mentalt mår jag... åkej. Men inte mer. Jag är trött. Trött som i orkeslös men också trött på att vara så begränsad. Otålig. Jag börjar fundera på hur det ska bli med fjällresan, även om det är mer än två månader dit. 

Nå. Färdiggnällt. Ute föll just ett ösregn. Skönt att jag och hunden hann in efter eftermiddagsrundan. Nu dricker jag varm soppa, i en mugg, och vilar lite innan jag ska dra fram dammsugaren. Någon form av omvårdnad måste jag ge det här hemmet. Sedan ska jag fira med pizza och de två senaste avsnitten av Shetland. Sticka några varv på en kofta också. Är det fredag så är det.

Jag sitter förstås inte bara hemma, nu när jag kan gå hyfsat obehindrat och kör bil igen. Jag har varit ute och träffat vänner på goda fikor, jag har varit en del ute i Börringekollektivet, jag har (tillsammans med Matilda och barnen) gjort en liten resa till pappa och mamma uppe i Borås och jag har gått på stickcaféet, förstås. Igår hade vi ordnat kurs i nunotovning. Vi hade en eminent handledare i Christina från Skovmose by hand och alla gick hem nöjda och glada, med lite insikter i nunotovningens grunder och varsin vacker, och egentillverkad, sidensjal. Att umgås en hel dag med glada och nyfikna människor var en energiboost!

Jag bör nog försöka skriva lite mer regelbundet här. Det är ju inte som att det inte skulle finnas material. Jag skulle kunna skriva om det sjuka kriget i Ukraina. Om det ofattbara lidandet och skräcken där. Eller om USA. Där finns det hur mycket material som helst. Matilda och jag pratade, så sent som förra helgen, om varför homeschooling är en sådan grej där. Vi vände och vred på skälen, men kom inte fram till något övertygande. Men efter ännu en skolskjutning i detta vapentokiga land inser jag att om jag bodde där, och hade barn i skolåldern, då skulle jag hemskola dem hela vägen... Ska barn behöva tänka att de riskerar att bli skjutna i skolan? Och vapenlobbyn ylar förstås och menar att svaret ärännu mer vapen. Jag hittade nedanstående på Facebook, häromdagen. Det känns faktiskt rätt rimligt.

"What if we treated every young man who wants to purchase a gun like every young woman who wants to have an abortion?

- Mandatory 48 hour waiting period

- Parential permission

- A note from his doctors proving he understands what he is about to do

- A video to watch about the effects of gun violence

- An ultrasound wand up the butt (just because)

- Lets close down all but one gun shop in every state and make him travel hundreds of miles, take time off work, and stay overnight in a

strange room to get a gun

- Make him walk through a gauntlet of people holding photos of loved ones who were shot to death, people who call him a murderer and

beg him not to buy a gun."

Men jag orkar nog inte riktigt grotta ner mig i det jag verkligen inte kan påverka. Det är mest bara frustrerande och deprimerande. 

Nu har jag vilat nog. Dammsugaren ska fram ur gömmorna och medan jag snyggar upp här ska jag fundera på saker att kanske skriva om.

Saknar jag jobbet? Nej. Saknar jag Kent? Ja!

Aniara -  Jocke Berg