hög...

Ibland har jag sällskap, förstås!

Jag är fortfarande lite hög på Färöarna. Det känns som att det var en viktig resa, på så många plan. Första "riktiga" resan på väldigt länge. Naturen! Detta att bara vara där och då. Stänga övriga världen ute ett tag. Sällskapet som visade sig vara så gott. Ett själsligt lyft för mig, som varit nere och lam ett bra tag.

Det finns fin natur häromkring, också. Jag tar vara på den så mycket jag kan och hinner. Tacksam för bilen som snabbt tar mig ut ur staden och till de öppna fälten vid havet, stränderna och skogarna. Glad för hunden som ger "legitmitet" att strosa omkring lite varstans utan synbara mål eller mening.

Utvecklingssamtal med underchefen (biträdande rektor) igår. Vi talade om stress, något jag vet att hen också har insikter i. För första gången togs mina tankar och känslor kring det på allvar. Men det fina var att jag helt ärligt kunde säga att jag (förvisso helt på egen hand) funnit strategier för att inte bara hantera utan också minimera. Good enough, som är mitt motto. Fokus på undervisning och elever. Det andra jobbet på jobbet tar jag med en smärre klackspark. Faktiskt. Gör givetvis insatser (fattas bara) men inte mer än jag känner att jag faktiskt pallar. Och detta att vara ute så mycket i spenaten är en starkt bidragande faktor i mitt relativa välbefinnande. Ett bra beroende.

Ingen sanning är allas -  Opeth

Liten vackerhet.