om island vore en religion...

När en kommer till en plats och känner sig hemma, som att en hör till. Eller skulle kunna. Jag tror det finns ett uttryck för det. Island är så för mig. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något med naturen. Den sätter mig i någon slags stämning. Den gör något med... själen? Samtidigt som jag skriver det ser jag att det låter ruskigt cheezy, men ändå är det på något vis så det är.

Jenny och jag, då. Two birds of a feather. Vi bara körde omkring och njöt. Lät naturen sätta agendan. Gjorde avstickare. Stannade och tog in fantastiska vyer. Körde omvägar. Och någon gång tillbaka. Korsade våra spår. Såg samma landskap från olika vinklar. Vi gjorde det en ska göra; Þingvellir, Strokkur och Gullfoss, förstås. Blå lagunfällan gick vi inte i utan letade upp ett vanligt litet hett bad, dit folket från trakten gick, i Laugarvatn. Jag simmade i den iskalla lilla sjön, också. Vi sov på airbnb (Reykjavik), vandrarhem (2 nätter i Stykkishólmur) och i bilen (2 nätter vid Hvalfjörður). Fikade på caféer, fina restauranger, grillade ute i naturen, åt medhavd mat köpt på stormarknad och drack morronkaffe på bensinmackar. Vi var ute och spanade på valar - och fick se minke whale och whitebeaked dolphins - och vi vandrade upp mot Glymur, som är Islands högsta vattenfall. Där fick vi ju bryta halvvägs på grund av mitt pajade knä, men det var ändå en vacker vandring, så långt den varade. Kikaren var verkligen en bra grej att ha med, både för att kika på fåglar och för att ta in avlägsna landskap.

Vi föll i trans över enorma lavafält och miljoners grymma vattenfall, det ena vackrare än det andra. Väjde för får på vägarna och såg längtansfullt upp mot lockande glaciärer (men vi hade inte bil nog att kunna köra upp), fascinerades av grottor, imploderade vulkankratrar och alla dessa sjöar och vattendrag. Vi gick på ett par muséer och vi fantiserade kring sagorna om de män och kvinnor som slagit sig ner på ön och försökte förstå hur ön kan ha sett ut när den till stora delar var täckt av skog.


Vi provade att äta surhaj (ja, helt klart ett avsteg från min kost men vafan...) ute på en gård på Snæfellsnes, där familjen berett denna delikatess (?) i många generationer och förälskade oss i de små lunnefåglarna som fiskade i hamnen i Stykkishólmur och sedan bojkottade vi krogar av bara fan, när vi var tillbaka i Reykjavik och upptäckte att folk äter dessa små raringar. Ja, vi strosade i stan, också, drack öl på svincoola bakgårdsserveringar och spanade på folk. Vi knäckte uttalskoden, hyfsat, och var ute och red på islandshästar, bara Jenny och jag och guiden Dani, som var från Brasilien, hade bott i Barcelona fem år och nu ville prova på något nytt. Vi skrittade över porlande bäckar, töltade fram i det höga gräset, satt av och halvlåg i solen och filosoferade en stund innan vi vände tillbaka och fick oss en härlig galopp. Turismen på Island växer fortare än islänningarna riktigt hänger med, berättade en man jag pratade med i Borgarnes. Jo, vi märkte det. Ibland fick vi fara långt och länge innan vi hittade ett fik längs vägarna. Samtalen snurrade en del kring att starta upp ett av de där saknade caféerna. Var, vad och hur. Tänk om...

Þyrla!

Och ändå... vi har ju bara skrapat lite på ytan. Vi valde medvetet att bara lära känna en liten del av ön. Nästa gång blir det en annan del - och andra äventyr. Det går liksom inte att bli färdig med Island. Jag blir det nog inte, i alla fall. Och till nästa gång grottar jag ner mig i Arnaldur Indriðasons krimböcker och ser The Lava Field (Hraunið) på Netflix. Och drömmer lite.

Om Island vore en religion...


... skulle jag vara troende.



Annars, då? Det är som det är. Inte sämre. Men inte heller bättre.

Joga - Björk