Jag är med i en facebookgrupp för tjejer som springer. Blev inbjuden häromdagen av Linda, en av mina inspirationskällor sedan flera år. Jag ser att många i gruppen har tävlingar som mål eller morötter och det är helt fantastiskt! För dem. Själv kan jag inte se mig själv springa några tävlingar alls. Däremot tycker jag att det är kul att tävla med mig själv. Ja, jag kan inte låta bli, helt enkelt!
Jag tog upp springandet i maj -14 efter flera års träda (jag har ju tränat annat så som gym, cykling, pw och simning - till och från och i perioder, dock regelbundet nu sedan hösten 2013) i förhoppningen att ett ont knä skulle tillåta mig att så småningom springa 5 km. Hittade ett riktigt mesigt upplägg som jag trodde jag skulle klara. Det skulle pågå i TOLV veckor och i början såg träningspassen ut som så att jag gick 3 minuter, "sprang" 1 min, gick 2 min, "sprang" 1, gick 2 och sedan var passet slut.
Jag tyckte ju att min grundkondis egentligen var god mtp annan träning, men minns hur hemskt det var att springa EN minut. Trodde jag skulle dö. MEN... jag höll fast vid programmet - även när jag ganska snart märkte att jag skulle kunna fuska och springa mer... och det funkade! Knäet har inte en enda gång hindrat mig från att springa, jag fixade mina 5K efter de 12 veckorna och har allt mindre ont. Nästan aldrig, faktiskt - och aldrig i samband med löpningen.I oktober sprang jag min första mil, på flera år, och nu är målet 10K sub 60. Snart där! Nu i veckan sprang jag drygt 6 km på en snittid av 5:56 min/km. Det börjar arta sig!
Och... löpningen har gett mig så mycket annat än själva distanserna och orken och allt det där. I onsdags kväll, t ex, invigde jag min julklappspannlampa med att förlägga större delen av en 6,5K-runda uppe i skogen, på en mörk väg, och dessutom var det första gången jag vågade mig ut för att springa i snö och halka. Belöningen var ett helt magiskt pass. Det var inte jag mot naturen. Det var jag och naturen. Med den! Tystnaden i sagoskogen, diset och den smala ljuskäglan och känslan av att bara f l y t a fram. Allt funkade perfekt; steget, knäet, andningen... allt. Jag kände mig urstark och oövervinnerlig! Jag var så uppspelt efter träningen att jag inte kunde somna, senare på kvällen. Om och om igen gick jag igenom rundan i huvudet. Lyckobubblor, liksom. Endorfinrus!
Jag har inte heller sprungit i ymnigt snöfall. Just nu vräker det ner. Enligt min plan ska jag springa senare i eftermiddag och om det fortfarande snöar... so be it! Ingen tidtagning idag. Fokus: njutningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar