I mitt flöde på Facebook seglar det ofta förbi uttalanden, filmer, bilder, citat med mera som ställer religion och vetenskap emot varandra, eller kanske snarare parallellt (aldrig mötas de två...), och som alltid framställer [natur]vetenskapen som det enda rättesnöret, det som uppenbarar Sanningen för oss. Jag är helt för vetenskapen, och de som känner mig vet att mitt intresse för religion helt och hållet är betraktarens, utifrånperspektivet (om än med en hel del inifrånerfarenheter), men något naturvetenskapen inte kan ge oss är den etiska kompassen. Jag kan åtminstone inte se hur vi, med hjälp av naturvetenskapen, ska kunna navigera i förhållande till varandra, hur vi ska kunna fungera tillsammans, visa varandra omtanke och kärlek, hur vi ska kunna känna värme, uppskattning och respekt för varandra - och för naturen - och hur vi ska kunna utvecklas på de områdena. I takt med alla våra vetenskapliga, tekniska, ekonomiska framgångar blir vi allt ensammare. Ju mer de sociala medierna växer ju mer isolerade blir vi. Isolerade och handlingsförlamade. Timme ut och timme in sitter vi med näsan i skärmen istället för att ta oss ut, om så än bara för en kort promenad, en fika på ett café eller ett samtal med en främling på ett tåg. Det blir till och med allt svårare att ses över en bit mat, ett par glas vin och sköna samtal, vänner emellan. Jag tar min tillflykt till humanioran. Litteratur, konst i en vid bemärkelse, film, musik, filosofi. Humanioran och naturen själv.Vad vill jag ha sagt med detta? Inte en jeffla aning, faktiskt. Bara en lördagsmorgonsfundering efter tio timmars djup sömn, Lundströms bokradio och tre muggar kaffe, med het sojamjölk. Ett småstyggt regn knäpper mot fönsterglasen, termometern visar 0,2 och i soffan ligger Sixten som en liten värmeboll och bryr sig inte ett skvatt om det jag just skrivit. Vadårå? Han får ju kill under hakan och kattgodis och har inga sömnproblem. En skulle kanske ha fötts till en katt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar