hejdå, assistenten

Sixten, imorse. Sovandes i favoritfåtöljen.

Att ha husdjur har en förfärlig baksida. Förr eller senare dör de ifrån en och ibland måste man till och med fatta det svåra beslutet att låta dem somna in. I Assistentens fall blev det förr...

Efter en tids elände med sjukdom och veterinärbesök och medicineringar och ynk (vilket bara väldigt sjuka katter hänger sig åt) och håglöshet och snabba återfall så snart en medicinkur tog slut hade jag fått en remiss till djursjukhuset i Malmö, i eftermiddag. Sixtens njurar skulle ultraljudundersökas och de skulle också passa på att kolla vad det var som fick halva hans huvud att svullna upp och liksom trycka ut ögat. Jag var redan förberedd, av veterinären här i stan, att det kunde röra sig om en tumör. Den underbara, lugna, trygga veterinären, inne på djursjukhuset, började med ögat. Sedan behövde han inte kolla resten av katten.

En tumör. En rätt stor tumör. Inget att göra åt, såvida man inte skulle ta ett prov för att bestämma art av tumör och sedan låta Sixten få strålbehandling. NO FRECKIN' WAY att jag utsätter min varma, mjuka vän för sådant. Han skulle bara lida mer än han redan gjorde (han har inte kunnat äta sedan i fredags...) och inte förstå varför. Jag hade ju redan hunnit tänka igenom möjliga scenarion och fattade mitt beslut där och då; att avkorta hans lidande. Så, han fick somna in i mitt knä och jag grät. Jag gråter fortfarande, efter flera timmar.

Han var inte bara en katt. Han var Assistenten. Han var Satan (i två år, innan han flyttadehem till mig). Han var kattfan. Han var Sixten Sorkbane. Han var sjukt social och rolig och gos och mys och en som alltid var glad att se mig. Jag var med när Jenny hämtade honom, som en liten ulltuss, i Långasjö och efter ett par år i Oslo fick han flytta hem till mig. Fem roliga år blev det, tillsammans. Jag hade tänkt mig åtminstone tio till.

Jag kommer naturligtvis över detta. Det gör jag. Det känns gott att få resa iväg imorgon och ha annat att göra och tänka på. Men glömma honom kommer jag omöjligen att kunna. Han var verkligen en katt på tusen, allraminst. En härlig personlighet. En vän.

Och vem ska väcka mig inatt, minst fyra gånger och vilja gå ut? Och in. Och ut. Och... ja, ni fattar.

Sov så gott, min fina pälskling.