Jag har varit på student idag. Inte på min egen arbetsplats utan på min förra. Anledningen är att jag lämnade en blivande trea för en ny tjänst och vi lovade varandra att ses på studenten. Så det var ju bara att köra norrut igår eftermiddag, övernatta hos en god vän/kollega och sedan tillbringa dagen på skolan. Jag kunde ju inte helt hålla fingrarna från syltburken utan hjälpte till lite med de sista förberedelserna och fick vara med på min gamla klass mentorstid innan det var kyrkan och stipendier och lunch och utspring. Omtumlande och roligt och väldigt vemodigt; inte bara för alla dessa underbara unga vuxna som jag kanske aldrig mer kommer att träffa, alla glada ögon och varma kramar och skrivande i studentmössor, utan också för det känslomässiga bungyjump det kan innebära att komma tillbaka till en arbetsplats där jag haft mina finaste, roligaste, mest utvecklande och lärorika år. En arbetsplats med grym takhöjd och total tillit till lärarnas professionella förmågor. Kollegor jag haft ruggigt bra samarbeten - och mycket kul! - med. En arbetsplats som, bland annat på grund av sin ringa storlek, medger att alla blir synliga. Varje dag. Elever såväl som lärare.När studenterna sprungit ut och, till ackompanjemang av musikkåren, tågat ner till parken vid den lilla sjön för mingel med familj och vänner satte jag mig i bilen och körde hem. Med en stor klump i magen. Från den allra första dagen på den skolan kände jag mig inte bara välkommen utan som en självklar del i laget. Och idag... det var som att komma hem, efter en mycket lång resa.
Men nu är det som det är. Jag är här. I en ny stad, på ett nytt (nåja... jag har avverkat ett läsår) jobb och med nya, goda kollegor. I morgon har vi utspring av hundratals glada studenter. Livet rullar väl vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar