waiting to exhale - varning för ego-rant

Lördag. Numera låter hunden mig sova till halvåtta, om jag vill. Skönt. Vi har promenerat, han har fått pälsen genomkammad och jag har tagit hand om gårdagsdisken som jag inte pallade att göra igårkväll, efter en lång arbetsdag (men rätt trevlig, med allehanda småsaker att fixa undan och ett trevligt firande av två "guldklockor) och tre timmars kurs på Brukshundklubben (vardagslydnad). Nu dricker jag kaffe, äter en macka och lyssnar på regnet. Senare idag ska jag ut till Börringe och vara barnvakt medan Matilda & Mike går på fest. Det är dem väl unt.

Förra [lång]helgen var mina systrar här. Vi hade kul tillsammans. Det finns alltid intressanta saker att prata om och utöver det vandrade vi vid Stenshuvud (det gjorde jävligt ont i mitt vänstra lår, men jag är enveten) och vid havet, fikade, klappade på garn hos Alpaca of Sweden, var i Kåseberga en sväng och såg oss om på Österlen i största allmänhet.

Jobbet. Jag ser ett slut på ett tungt, stressigt år. Jag skriver ner saker jag kommer på som ska minska min stress nästa år. Saker jag ska göra, men framförallt saker jag inte ska göra. Jag blev glad igår när jag pratade med ett par av lärarna på Estet. Jag ska ha en av deras klasser i religion och det är dels en liten klass (10 elever! Hurra!) och dels en väldigt kul klass. Det ska jag försöka göra något riktigt bra, annorlunda och roligt av!

Kroppen. Ja, eller åtminstone benen... Haha... Jag går hos en naprapat nu. Hon är grymt bra. Hon drar rätt allt i mitt sneda skelett och peppar mig. Första gången konstaterade hon att ett par av mina nackkotor och mitt bäcken är så sneda att det skiljde 2 cm i benlängd. Inte undra på att det gör ont. Hon drog rätt och jag kunde faktiskt känna, i flera dagar, att allt kändes bättre. Men eftersom jag dragits med detta en längre tid rättar det ju knäppelunda till sig på en enda gång. Jag var tillbaka hos henne igår och det mesta hade hamnat snett igen - men inte riktigt lika illa som sist. Jag får fortsätta gå hos henne tills jag får ordning på högerknät, som troligen är roten till hela skiten. Jag har åtminstone en läkartid nu, eftersom jag gjorde en egenremiss till ortopeden, så att jag kan få en möjlighet till röntgen och sedan - förhoppningsvis! - operation av menisken. En titthålsoperation, vilket ju innebär att jag kan åka hem samma dag! Jag längtar så jag blir gråtfärdig. Jag märker ju hur den ständiga smärtan, vid rörelse, sätter sig på mitt psyke och jag tror ibland att livet är slut. Ja, inte livet, alltså, men livet som jag vill ha det. Sweden Rock bestämde jag ju för länge sedan att skippa i år också, men såhär med facit på hand var det ju lika bra. Hur skulle jag kunnat gå och stå hela dagarna där? För att inte talaom halva nätterna... Att "alla andra" är där och har kul är bara lite småbittert. Men att jag troligen inte åker in till Malmö på söndag, för Uncle Acid & the Deadbeats, på grund av samma jeffla smärta - det är bittert på riktigt.

Så... jag är inte särskilt uppåt. Känner mig ensam - och orkar inte med för mycket folk. Paradoxalt. Är trött, men lite för rastlös för att vila. Osv.

Snart, snart är det i alla fall dags för drygt sju veckors semester och jag har inte så många planer men det känns gott. Jag kommer nog ha en del vänner på besök, jag kommer givetvis hänga med Börringekollektivet en hel del och mot slutet av sommaren ska jag då äntligen göra min roadtrip genom mellansverige och hälsa på goda vänner på vägen upp mot Ludvika, och sedan Älvdalen/Särna/Grövelsjön med Netti och våra jyckar. Avslutningen på fjällvandringen blir en repa till Stockholm där vi bl a ska se P!nk, i Globen. Jag hör eventuellt inte riktigt till målgruppen, men jag gillar hennes fantastiska röst och jag gillar hennes texter, så jag tror det blir en kul grej.

Och ska jag se framåt mot annat trevligt så har jag och Johanna redan pratat om att vår höstlovsresa kanske går till Dublin - och isåfall en konsert med Opeth!

Så... får jag bara den där semestern snart kanske jag överlever ett tag till.

Demon of the Fall - Opeth