färskt morgonbröd

Igår kväll satte jag en deg. Kumminbröd igen. Kanske är jag en kumminaddict? La mig ganska tidigt. Låg och läste en stund innan jag bestämde mig för att släcka och ligga där i mörkret och bara lyssna på radion, så tyst, så tyst. Det tog inte lång tid innan jag gled bort.

Jag vaknade redan vid sextiden och efter att ha legat och sträckt ut mig i sängen en stund tassade jag ner i köket och tog upp den nattjästa degen ur bunken, vek den en gång, delade den i tre delar, vek om dem och la dem på en plåt för jäsning. Ungefär en timme ska de jäsa och sedan ska de in i het ugn. Jag har en extra plåt längst ner i ugnen och när jag satt in plåten med degen som ska bli bröd brukar jag slänga in en näve isbitar på underplåten. Ångan hjälper till att skapa en seg, härlig skorpa på det färdiga brödet. Jag brukar hiva in några bitar till ungefär i mitten av gräddningen.

Så till den här oskrivna söndagens morronkaffe ska ett varmt, nybakat bröd avnjutas. Jan Johansson och ett par tända ljus till det och jag har optimerat starten av dagen. Inte så dumt ändå.

lame

Som en litet på mått exakt hur lam min kväll är kan jag nämna att Morden i Midsomer står och mal på min teve, men att jag inte orkar följa plotten. Hur många avsnitt finns det egentligen? Nästan lika många som i Emmerdale Farm? Och av de få innevånare som fortfarande lever verkar de flesta inte vara riktigt navlade. Det är faktiskt ungefär åtta gånger roligare att vika degen till morgondagens bröd, en gång i halvtimmen. När jag tänker efter är det också fem gånger roligare att kolla om all tvätt är torr.

Kvällens absoluta clou var en bit god ost och ett litet glas portvin. Det stora i det lilla...
Nu tror jag att jag kryper i säng med min Kindle och The Hunger Games. Radion också.

G'natt. Typ.

hallelujah... typ...

Jag kurar skymning med några tända ljus och varm, varlig musik. Inte mycket annat att göra.

the twilight zone

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus

(Pär Lagerqvist)

kladd och chill

Kladdkaka. Det är gott, det. Jag hittade ett recept från ljuvliga Leila som jag moddade en smula. Bytte ut det vanliga strösockret mot ekologiskt rörsocker. Doftade lite chili i smeten och avrundade med att bryta bitar av mörk chåkla med chili över innan jag hivade in härligheten i ugnen.



Sista tvätten för dagen snurrar i maskinen. Pelletsbrännaren och pannan rasslar och brummar i skön symbios. En sned sol lyser fortfarande över onda som goda, här i Emmajävlaboda.

Dammigt, men liksom vackert ändå.

fiffar- och moffardag

Alla julrelaterade saker, inklusive timers och förlängningssladdar och fan och hans mormor, är nu ordentligt nerpackade i en flyttlåda av märke Clas Ohlsson och undanstuvade i en garderob som jag använder som förråd.

En tvätt är hängd och en annan rullar i tvättmaskinen. Rullar gör också Världens Bästa Spotifylista. Jag upptäcker hur tungt det är att ha en oerhörd massa olika musikminnen tillsammans med någon och så finns denne någon inte längre och man blir påmind precis hela tiden. Men jag inser också att alternativet att inte påminnas är att sluta spela musik och kasta bort CD-samlingen och eftersom detta är ett icke-alternativ väljer jag en annan väg; jag accepterar. Och höjer volymen så brutalt att jag inte hör vad jag tänker.

Och apropå musik så har jag ett nytt ordspråk från Gud uppe på tavlan i köket:

En rask promenad har också tagits. Helt fantastiskt väder ute om man bortser från blåsten. Det är dock rätt svårt eftersom vinden biter hårt när man går i motvind. Jag har skickat iväg en glömsak till Johanna och köpt mörk choklad med chili. Jag tror det blir gott i den kladdkaka jag strax ska baka.

Jag måste liksom se till att ha mycket att-göra-saker idag eftersom jag längtar efter min älskling, som är på annat håll den här helgen, och inte kan hålla på och grotta ner mig och bli apatisk. Hellre då överösa mig själv med pysselsättning.

ner med skiten!

Idag ska de väck. Adventsljusstakarna i köks- och vardagsrumsfönster. Stjärnor i sju-åtta fönster, av hängande eller stående modell. Men inte ska det bli mörkt för det, i mitt Hus. De ska ersättas av lampor och ljuslyktor. Än ett bra tag måste morgon- och kvällsmörker fördrivas.

Men just nu skiner en nyvaken sol från isblå himmel och temperaturen ligger precis runt nollan. Det är inte alls helt otroligt att jag tar mig en promenad frampå dagen. Konstigare saker har hänt.

Annars ska den här lördagen få gå helt i innepysslandets tecken. Tvätt ska tvättas, en tubsjal ska stickas färdigt, en väska kan vara på gång och kanske ska det bakas något också.

Ingen brådska dock. Den här soffan väntar på lite morgonhäng med Byns godaste:

skratt och tårar

En mysig kväll med en skön vän. Catharina och jag samtalar om precis allt. Högt och lågt. Vitt och brett. Långt bort och väldigt nära. Det bli en del fniss, många gapskratt och ikväll blev det också en del tårar. Jag berättade om P och upptäckte efter en stund att jag var alldeles våt om kinderna. Tårarna bara liksom rann. Och rann. Igen. Jag lät dem göra det.

Vad är döden egentligen? Vart tar man vägen? Sådant pratade vi om. Och en stund senare fnissade vi åt en rolig, men rätt privat, sak och så kom vi in på drömmar, kreativitet, kärlek, relationer, underbara män och svin till karlar och stickning och om att ses en kväll i veckan och kanske pyssla lite ihop, fika och snacka mer.

Maten blev väldigt god förresten, och det italienska vinet Catharina hade med sig satt fint till! Disken tar jag i morgon.

stadstur

Skyndade hem efter jobbet, tog ett snabbvarv med dammsugaren, pratade lite med Linus i telefon och tog sedan tåget in till stan för att uträtta några ärenden.

Jag har alltså genomfört ännu en välplanerad kommandoräd där allt på min lista inhandlades och inget mer. Ja, förutom att jag äntligen hittade en alldeles vanlig, svart kofta som inte kostade en förmögenhet, då. Och en svart kjol, med vita prickar, på Indiska. Hm. Men... på kjolen råkade det faktiskt stå mitt namn. I'm just sayin'. I övrigt höll jag mig strikt till planen och hann hem med vändande tåg. Straffet för att jag avvek (kofta och kjol) från planeringen fick bli att jag inte fikade på Wayne's vilket jag annars alltid gör. Å andra sidan hade jag inte hunnit det i alla fall.

När jag åkte in till stan var det soligt och grönt. När jag kom hem var det mörker och snöfall. Ingen sån där vanlig snö, utan det slag som ser ut som ultralätta hagel, eller frigolitkorn. Jag antar att eskimåerna (förlåt... inuiterna) har ett ord även för denna sort.

Nu är ljusen tända i mitt hus (liksom utanför) och om en stund kommer Catharina över med en flaska vin. Jag håller med laxfiléer som ska tillredas i ugnen tillsammans med färska kryddor och färsk linguine som svängs med babyspenat, halverade körsbärstomater, lite flingsalt och en gnutta av den ljuvliga vitlöksdoftande rapsoljan jag fick av Mats i julas. Jag ser fram emot en riktigt trevlig kväll!

man får ju liksom inte roligare

... än man gör sig.

Alltid gläder det väl någon..?!

envisheten

Jag sitter i min soffa. SVT1:s nyhetsmorgon. Tända ljus. hett, svart kaffe. Fötterna på bordet och klädd och mejkad och sånt. Allt är som vanligt. Men jag gör det här på ren och skär vilja. Det sägs om Chuck Norris att han räknade till oändligheten - två gånger. Själv snoozade jag två gånger och det är ungefär lika sensationellt. Sedan klev jag ur min kropp, ställde mig bredvid sängen, slet av mig täcket och släpade mig ur sängen och nerför trappan och in i duschen. Där någonstans klev jag in i mig själv igen och fortsatte med morgonrutinerna som jag brukar.

Trött är jag dock fortfarande. Så trött att det liksom värker i händerna. Jag vet inte om det kanske är fullt normalt men det händer ofta saker i mina händer när jag är trött. Eller när jag blir riktigt rädd eller orolig. Det liksom pirrar och killar i dem. Kanske är jag bara i bra kontakt med mina händer? Ett par gånger på senare år har jag fått höra att jag har helande händer. Hm. Bah. Jag tror inte på sådant. Då tror jag hellre på Chuck Norris.


Fin fredag är det ju, förresten. Jag får väl kolla mig i spegeln och se hurpass fin jag egentligen är. Men jag har redan bestämt att jag får duga. Fast just idag skulle jag hellre vilja hojta som Bob:

Här ligger jag och duger!

Med betoning på ligger, dårå.

sådärja

Idag körde jag vad jag kallar ett "sång- och dansnummer" på sista lektionen. Bli inte oroliga över undervisningskvaliteten på en sådan lektion. Det var bara det att jullov och praktikperiod gjorde att jag inte haft just den gruppen sedan i november, med undantag för en halverad (SYV-info) där vi gick igenom en deltenta. Så jag mindes helt enkelt inte hur långt vi kommit i det aktuella ämnesområdet. Men eftersom religionskunskap i allmänhet är ett ämne jag besitter stora kunskaper i, och islam (aktuellt område) i synnerhet så var det ju bara att gå in i klassrummet och improvisera lite.

Jag frågade helt enkelt vad de mindes från sist... ingen mindes något... men någon sa att "dom ber fem gånger om dagen" och då utgick vi från det och islams fem pelare och minsann om vi inte hann diskutera trobekännelsen och synen på Muhammed i jämförelse med hur Jesus betraktas av sina anhängare, och var profeten ligger begraven och på något vis också varför det dels är ett faktum att Muhammed är en historisk person och varför detta är betydligt mindre provocerande än att med tvärsäkerhet säga att Jesus är det och på något vis kom vi sedan in på [ett av mina favoritämnen] Nation of Islam och lite kring hur de jobbar och hur de understundom kan finna politiskt samarbete med... organisationer som KKK (där spetsades några öron lite extra) och liknande "rasradikala" organisationer (t ex brittiska National Front) och så vidare till sufiernas mystika läror - vilket råkar vara ett annat av mina favoritämnen.

All in all en absolut skitbra lektion där vi nog lyckades täcka in större delen av skolverkets ämnesplanskostcirkel.

(Jesus and Mo)

mats...

Den här är till dig. För att du är den du är. För att du finns. Och för att du finns för mig.



Kärlek till dig.

en blå strimma

Det var längesedan det var någon poesi i den här bloggen. Och ännu längre sedan det var någon Bruno K Öijer i den.



Med den här frigör jag mina tankar kring P, som älskade Bruno i allmänhet och den här dikten i synnerhet, och låter hans själ vandra vidare.

Begravningen är idag. Nästa gång jag åker till Stockholm ska jag besöka hans minneslund på Skogskyrkogården och säga ett sista "lööööv".

totalt jävla mörker

Just så ser det ut utanför mitt fönster. All snö har, precis som jag trodde den skulle göra, smält bort och kvarteret ligger svart och tyst. Grannarna har plockat bort och ner sina julbelysningar, adventsstjärnor och ljusstakar. Inte jag, dock. Jag ska göra det i helgen. Till dess får det lysa vackert och uppmuntrande från mitt hus. Just nu gläder jag någon enstaka förbipasserande med att dessutom ha tänt levande ljus i vardagsrumsfönstret. Jag gläder mig själv också. Det återvändande ljuset märks än så länge mest på eftermiddagarna. Igår, när jag gick hem vid fyra, var det knappt skymning ens.

Snart helg, hörni. Resten av vårterminen kommer torsdagarna att vara mina fredagar. Inga lektioner på fredagar och jag har fattat det mogna beslutet att inte befinna mig på min arbetsplats då. Vanligen. Undantag kommer givetvis att göras, men generellt tänker jag sköta min planering så att jag kan vara hemma på fredagarna. Men i morgon har jag en person som kommer in och gör en så kallad särskild prövning, så jag ska jobba förmiddagen.

Mina planer för helgen? Mats har annat för sig så jag ska vara hemma. I morgon blir det lite gott att äta och någon flaska vin tillsammans med Catharina, är det tänkt. I övrigt får det bli lite hemmagrejande, tvättande och förhoppningsvis hittar jag pysselgnistan igen och kan åstadkomma något kreativt. Kanske en sväng in till stan (Växjö)? Ungefär så.

Men än är det torsdag. En arbetsdag ska laddas för. Så här:

så trött, så trött

Huvudvärken från helvetet vill inte släppa taget. Orkar inte sticka färdigt den röda tubsjalen. Orkar inte läsa. Orkar inte koncentrera mig på teven. I omgångar får jag lindring av fina long distance calls från min älskling och en längtan efter nackmassage föds. Jeffla avstånd.

Jag hade behövt vara med min älskling nu. Få hans hjälp att hålla alla tankar på replängds avstånd - eller helst köra bort dem helt.

Ingeningeningen ska behöva dö ensam. Jag vet att jag kanske är morbid men jag kan inte hindra mig själv från att tänka tankarna om hans sista veckor. Sista dagar. I vilket skick han måste ha varit, vad han tänkte och om han fick hallucinationer och om vad som händer med en människas kropp som ligger död i dagar. Veckor.

Men jag tänker också på vårvinterdagar ute vid Torö och Gålö. Midsommarfika med kaffe och morotskaka vid Tyresö slott. Porvai Express på en pytteliten indisk krog på Ringvägen. En flaska vin och hetsiga diskussioner uppe på berget ovanför Tantos kolonistugor. Vintriga promenader pulsandes i djup snö, vid Drevan och runt Flaten. Musiktips och poesitips och konsertbesök och ännu mer hetsiga diskussioner kring huruvida en viss musiker är en sopa eller ej (där huvudregeln var att alltid racka ner på den andres favoriter) - eller vikten av att vara en God Människa. Roliga mejl och väldigt goda varma mackor. Dissekering av Manowars texter. Sådant som vänskap består av. Näst Ingalill är (nej... var...) han den som lärt (lärde...) mig mest om att hitta intressanta ställen i Stockholm och dess omgivningar. Upptäcka grönskan och smultronställena.

Till sist kapitulerar jag och trycker i mig ett par Panodil Zapp. Sängen nästa. Måste sova. Länge.

här är mitt kylskåp

Det luktade inte hallon i min kyl när jag öppnade den nyss för att ta mig några ostskivor. Snarare luktade det möglig paprika och ruccola i upplösningstillstånd.

Sallad, någon?

splitter

(Torö, april -09)

Jag försöker koncentrera mig på mitt arbete men det verkar stört omöjligt idag. Tankarna bara yr omkring och huvudvärken jag vaknade med vill inte släppa. Att det ändå fungerar måtte bero på rena ryggmärgsreflexer.

tankar för dagen

Morronkaffe. En stor mugg hett, svart morronkaffe. Det ska nog kicka liv i mig. Jag har sovit stenhårt i natt och ändå drömt röriga drömmar. Jag minns inte vad jag drömt. Bara att.

Kollegan Anna tyckte i måndags att vi skulle ta tag i träningen igen. Jo. Jag borde nog komma igång med gymmandet igen. Men knappast i januari. Det lär vara knôkafullt. Om man promenerar och ägnar sig åt annan vardagsmotion kan man börja gå på gymmet igen någon gång i februari, när alla nyårslöften gått i kras.

Jag samlar mina tankar inför dagen. Mycket som måste göras idag. Men det går trögt. Huvudet värker och om de fick som de ville skulle mina ögonlock slutas för att inte öppnas på flera timmar än. Lektionerna är väl i stora drag planerade, men det är annat också. Jag hade tänkt ta tag i en del av det igår och jobba över en stund. Men det blev ju inte så. Jag får fånga upp det idag.

Nu: mera kaffe.

det gör ont

Avståndet är en förbannelse. Jag behöver min älskling hos mig. Här. Nu. Eller... vara där. Nu. Många, långa mil.

Long distance calls tar mig genom kvällen. Long distance calls och kärlek. Fina saker. Det bästa.