Det var längesedan det var någon poesi i den här bloggen. Och ännu längre sedan det var någon Bruno K Öijer i den.
Med den här frigör jag mina tankar kring P, som älskade Bruno i allmänhet och den här dikten i synnerhet, och låter hans själ vandra vidare.
Begravningen är idag. Nästa gång jag åker till Stockholm ska jag besöka hans minneslund på Skogskyrkogården och säga ett sista "lööööv".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar