envisheten

Jag sitter i min soffa. SVT1:s nyhetsmorgon. Tända ljus. hett, svart kaffe. Fötterna på bordet och klädd och mejkad och sånt. Allt är som vanligt. Men jag gör det här på ren och skär vilja. Det sägs om Chuck Norris att han räknade till oändligheten - två gånger. Själv snoozade jag två gånger och det är ungefär lika sensationellt. Sedan klev jag ur min kropp, ställde mig bredvid sängen, slet av mig täcket och släpade mig ur sängen och nerför trappan och in i duschen. Där någonstans klev jag in i mig själv igen och fortsatte med morgonrutinerna som jag brukar.

Trött är jag dock fortfarande. Så trött att det liksom värker i händerna. Jag vet inte om det kanske är fullt normalt men det händer ofta saker i mina händer när jag är trött. Eller när jag blir riktigt rädd eller orolig. Det liksom pirrar och killar i dem. Kanske är jag bara i bra kontakt med mina händer? Ett par gånger på senare år har jag fått höra att jag har helande händer. Hm. Bah. Jag tror inte på sådant. Då tror jag hellre på Chuck Norris.


Fin fredag är det ju, förresten. Jag får väl kolla mig i spegeln och se hurpass fin jag egentligen är. Men jag har redan bestämt att jag får duga. Fast just idag skulle jag hellre vilja hojta som Bob:

Här ligger jag och duger!

Med betoning på ligger, dårå.