i am based on a true story

Bertil V. såklart!

Fredag. Äntligen. ÄNTLIGEN! De senaste två veckorna har varit fruktansvärda, särskilt sedda från andra hållet. Alldeles för full kalender och alldeles för långa dagar och trötta morgnar (skippade simningen i onsdagsottan). Men nu är jag igenom dem och har dessutom haft mycket kul och stimulerande arbete på vägen. Nästa vecka är det höstlov och även om det inte innebär särskilt mycket ledighet för oss lärare så blir tempot ett annat - och jag har en dag att kompa ut, dessutom! Oh, the joy! Eller... ja, det blir ju lite vilsamt, i alla fall.

Dock känner jag mig faktiskt väldigt slut som artist och tillbringar kvällen i fåtöljen med rostade rotsaker, och annat smaskens, i magen och Pekka Heino på teven. Katterna är ute och ränner, alla tre. Jag orkar inte ens gå ut och hojta in dem. Får ta det vid läggdags. Dvs... ganska snart.

Jag tog verkligen ut mig på träningen idag. Cyklade 36 km på mina 90 minuter - och med klart högre wattsnitt än annars. Kände mig urstark, helt enkelt. Hade lovat mig själv en skön bastu efteråt. Som idé var detta bra. Kanske skulle jag bara undvikit att leka tuffast och stanna längst? När jag duschade efteråt kände jag bara att all ork rann av mig, jag blev lätt illamående och snurrig och kunde knappt ta mig ut i omklädningsrummet där jag sedan satt med huvudet mellan knäna en lång stund innan jag orkade klä mig. Och det i sin tur tog en smärre evighet eftersom jag bara kunde röra mig väldigt sakta och fick sätta mig och vila lite då och då...

Antagligen en kombo av att inte ha grundat ordentligt med mat innan (jag brukar äta två mackor vid fredagsfikat och sedan toppa det med någon banan innan träningen, men idag var allt fika uppätet när jag var klar med mina lektioner... så jag kvistade bara inom affären och köpte några bananer), ha kört riktigt hårt (svettats grundligt) och inte fått i mig tillräckligt mycket vatten. För efter en liter vatten och en banan som fanns kvar i bilen så piggade jag på mig.

Eftersom jag sett till att handla och göra ärenden innan träningen var det bara att hiva i en hög svart i tvättmaskinen och sedan svida om till myskostymen. Slänga in lite godsaker i ugnen och tända ljus. Dricka mer vatten. Halvligga i sköna fåtöljen och bara... vara. Längta efter sängen och veta att jag 1. kan gå och lägga mig exakt när jag vill (till exempel om en liten kvart) och 2. kan sova tills jag vaknar, imorgon.

Förhoppningsvis vaknar jag i morgon och känner mig lite mindre låg. Sista tiden har varit ömsom vin och ömsom vatten och det är svårt att förklara hur en kan känna sig ensam när en haft fantastiskt gott sällskap, och umgänge, de senaste veckorna - och dessutom har ett par riktigt fina trevligheter i pipeline. Jag tänker inte ens försöka. Och nej... känslan av ensamhet har inte särskilt mycket att göra med avsaknaden av en kärleksrelation. Faktiskt. Och ja, jag sover gott, äter [oftast] mycket vettigt, tränar och tar mina vitaminer och andra tillskott. Tackar som frågar.

Här är en vacker sång som en bara måste sjunga med i. Det ska jag göra medan jag tänker tillbaka på lata, ljuvliga sommardagar.

Highwayman - The White Buffalo

i arbetsveckan

En så vacker, dimmig morgon. Träden börjar obönhörligen tappa sina löv nu och nattemperaturen sjunker. Under dagen lättar dimman, himlen blir blå och solen värmer min rygg när jag går en kortkort promenad på lunchen. Hösten. Måste älska den. Älska.

Och hur beskriver jag värmen och lyckan som bubblar stillsamt i mig när vi, på en av lektionerna, ser Of Mice And Men och jag ser en av eleverna le med hela ansiktet, leva sig in i varenda scen och i övrigt knappt röra sig - för att inte missa någon detalj? En elev som äntligen, i sitt tolfte skolår (och tredje gymnasieår), hittat hem. Funnit glädje och intresse i läsning! Det är lycka - även för mig, ju!

Socialt en bra start på veckan. Igår kväll en väldigt mysig fika på te och skorpor med marmelad och bra samtal med en god vän. Idag trevlig lunch med ett par fina kollegor. Telefonprat med älskade norgetjejerna. Rolig plan - som inbegriper familj, vänskap och musik - för helgen också. Och så träningen på det!

Killing The Blues - Alison Krauss & Robert Plant

lång näsa, pt. iii

Ni vet den här grejen...

Hen:  Du... jag tycker så mycket om dig, men jag har så mycket jag måste reda ut. Jag är inte redo för ett nytt förhållande än. Jag känner det som att jag hindrar dig. Du måste få möjlighet att träffa någon som kan ge dig all den kärlek du förtjänar, som jag känner att jag inte har möjlighet till, så som det är nu.

Två månader senare... möter du hen med en ny partner.

Eller så vet ni inte. Alls.

Det är kanske bara jag.

Only For the Weak - In Flames

the laidback life

Sixtens favvohörna

God vän på besök över helgen. Vi pratar och äter lite gott och pratar mer och vilar i bekväm tystnad däremellan. Skrattar och är förtroliga. Lägger oss när vi blir trötta och det är kanske inte ens samtidigt, alltid. Sover tills vi vaknar och sedan är det kaffe och så småningom en sen, långsam frukost. En tur rakt ut i den småländska skogen, till The Tea Room, får bli helgens utflykt. Brasan är tänd och vi lutar oss tillbaka i plyschfåtöljerna en stund.

The Tea Room - a home away from home...

Sedan far vi hem och tar det mera lugnt. Jag tar mig en springtur. Vännen sover en stund. Katter får kill bakom öronen och till middag blir det västerbottenpaj. Mera prat och tystnader och timmen blir sen och jag sover så gott. Söndagen får bli en dag i mjuk, fluffig morronrock och liten brunch vid tända ljus.

När vännen farit sin väg kryper jag upp i min fåtölj och ser Downton Abbey på SVT Play. Dricker te och äter ett par kanelbullar. Ute regnar det ihärdigt.

Jag tänker. Något ligger i luften.

Free Fallin' - John Mayer

lång näsa, pt ii

Ni vet den här grejen...

En tänker högt om sitt emellanåt bristfälliga sociala liv.

God vän hör av sig och vill ses. Just när en är ganska seg och trött och vet att det som behövs är avskildhet och sömn. Så en skjuter upp det. Så artigt en kan.

Och känner sig som en skit med ögon.

Eller så är det bara, och enbart, jag.

The Partisan - Leonard Cohen

rådbråkad men glad

Tre av mina älsklingsmänniskor!

Pepp kan komma plötsligt och överraskande. Idag i form av glada underbara L. som jag sprang ihop med utanför ICA, när jag helt prosaiskt skulle tjacka upp mig på kattsand, kattmat och en ny tandborste. Och kaffe.

Jag var nog trött i morse när jag skrev min lista för jag lyckades skriva kaffe två gånger, på en lista som alltså innehöll tre andra saker...

Mysfika!

Men det var ju inte det jag skulle berätta om utan hur alltid lika uppmuntrande L gav mig en stor kram och tyckte jag var fin. Jag trodde hon menade kostymen och slirren (idag är det ju International Suit Up Day, vilket jag högtidlighöll dymedelst bärande av just en kritstrecksrandig kostym och en fin, röd slips) men hon menade att allt mitt idoga tränande gett gott resultat. Och när hon hade sagt så vackra och snälla saker till mig fanns det ju inte på världskartan att jag skulle åka hem, krypa in  i den puderrosa plyschiga och moffla i mig ostkrokar (vilket iofs inte riktigt var min plan, ändå) utan jag fick snabbt på mig träningskläderna, röck med mig ett par fingervantar (mycket smart!) och begav mig mot motionsspåret innan jag hann fatta vad som hände. Eftersom jag känt mig lite småhängig ett par dagar och halsen har känts småbråkig om morgnarna gick jag kanske inte ut stenhårt men jag gjorde min halvmil på bra tid och märkte inte ens att regnet började strila på rätt bra under tiden.

International Suit Up Day!

När jag parkerat bilen klev jag med glada och bestämda steg mot köksentrén med en stor påse kattmat under ena armen och tio kilo kattsand, i en blå kartong, i andra handen. Just när jag var framme vid trappen kände jag hur foten bara gled undan (ett löv? en snigel? jag vet inte!) och jag halkade omkull. Gjorde en trippel Zalkov (med skruv) helt ograciöst så att jag daskade kattsandskartongen i trappen (kartongen höll men blev helt knycklig) och fick handen emellan så en knoge blev alldeles blodig och skenbenet måtte jag ha drämt i gallret en ska skrapa av skorna på för jag lyckades smälla upp ett hål på mina ganska nya, fantastiskt bra vinterlöpartajts och när jag tog av dem (lugna och fina nu.... jag var inomhus då) visade sig benet vara uppskrapat och jag kommer att ha ett legendariskt blåmärke där redan imorgon...

Min stolthet hade fått sig en fet smäll också, där jag först låg och skrek om SATANSHELVETESTRAPPFANOCH ALLAJÄVLAR men sedan blev lite full i skratt, kom mig på benen och fnissade mig in medan Sixten satt bakom knuten och glodde. Han har nog aldrig hört mig svära så.

NU har den mjuka, ljusrosa myskostymen åkt på och den fluffiga gräddvita morronrocken uppe på det och jag dricker te på torkade limefrukter och värmländsk honung medan regnet smattrar mot fönstren och Sixten småsnarkar bredvid mig i soffan, Ryggen känns lite öm också men det väljer jag att ignorera. Inget är av. Men vackert blågröngul kommer jag att vara i säkert två veckor. Oh well. Det är lite synd om mig, Men det uppvägs av att jag tycker extra mycket om mig själv idag.

Matilda snidade till en pumpagubbe!

För övrigt är det nu så där tomt och tyst igen. Idag reste Matilda vidare. Malmö ett par dagar innan hon far hem till Dhahran. Linus for ju hem till sig igår. Och Mike åkte redan i lördags. Jag saknar dem men värms av sms från dem och ett fint telefonsamtal med Johanna. Dessa kloka unga vuxna. Fina och starka. Jag är så glad att de finns och att vi har så mysigt och trivsamt och roligt ihop!

Kärlek.

Alltid.

Hurt - Johnny Cash

lång näsa, pt. i

Ni vet... den där när någon undrar om en vill vara med på en kul och festlig tillställning och ber en hålla lite öppet i kalendern under hösten - och sedan aldrig hör av sig om det, igen.

Den.

Eller... det kanske bara är jag.

Somliga går med trasiga skor - Marie Fredriksson & Eldkvarn

kvinnan med guldbyxorna

Dödligt vackert...

Jag samlar in varma, vackra ting att förvara i minnets lador inför den vinter som kommer, vare sig en vill eller ej. Närhelst det stora vemodet rullar in kan jag ta fram en kram, ett skratt eller en känsla och hålla den i handen en stund. Där blir aldrig tomt, hur mycket jag än plockar ut. Magiskt!

Åfors

Det är en tur till Åfors (ett av mina verkliga smultronställen häromkring) där glasbruket ligger tyst och slutet. Genom de stora fönstren ser vi att det lyser i taken. På alla dörrar står det att tillträde är förbjudet då saneringsarbeten pågår. Vi spankulerar under samtal om det övergivna, nedlagda och om möjligheter och höstfärger , bly och arsenik, och en förbipasserande kollega delar generöst ut rainchecks för kaffe och knäckebröd och jag förstår att hen verkligen menar det. Grillning på altanen (men vi sitter inne i stugvärmen och äter) och sedan skön poesi och kloka funderingar och musik som berör, på Folkets Hus. Sena samtal och morgonkaffe vid mitt lilla köksbord och ett farväl till en saudiamerikan och en son som sover medan Matilda och jag far ut till Långasjö, går runt sjön, dricker te på ett litet fik och sedan strosar runt bland senapshonung, ullplädar och pumpor.

Långasjö

Krysseboda

En rask långpromenad uppåt skogen och genom en del av Byn och en något sen lunch på lax och en slö eftermiddag med läsning, Minecraft och katter. Sol och träningsvärk efter fredagens pass på gymmet. Familjeträning är inte riktigt vad det kanske låter som. Tyngre, tuffare och helt klart roligare! Mycket skratt och det är ju tur att en får ha kul på "mitt" gym!

FLEXibel!

Mrs Muscle!

Brennisteinn - Sigur Rós

A Jack-O-Lantern-to-be (och en god soppa därtill!)

kvalitetstid

Min tid, den här veckan, är extra dyrbar. Jag skyndar hem från jobbet och jag sträcker ut kvällarna så långt jag törs, utan att riskera att kanske försova mig. Stunderna med min familj är så viktiga. Det fanns en tid då jag visserligen rent intellektuellt begrep att barnen inte skulle bo hemma för alltid men då jag ändå, känslomässigt, hoppades lite. Samtidigt som jag givetvis inte ville dem detta. Jag ville ju att de skulle växa fritt och bli självständiga vuxna människor. Det är de nu. Så till den milda grad. Därför är tiden med dem så dyrbar. Snart drar de vidare igen.

Des[s]ert!

Igår utökades skaran med sonen. Han stannar också några dagar och vi fick en fin kväll med kul samtal, ett par glas rött och pulled pork. Mindre kul för hans del var väl vid läggdags att upptäcka att min stora uppblåsbara madrass tappat all luft så han fick krascha på soffan. Det är tveksamt om han uppskattade Sixtens och Torstens sällskap, också... Nå, vi får lösa det under en dag som i övrigt bjuder på kort arbetsdag, familjeträning på gymmet och lite grillning vad det lider.

På jobbet har en kris under uppsegling lösts. Någon tog på sig ansvaret för fredagsfikat även denna Fina Fredag. Det är annars intressant att det ens ska behöva vara ett problem? Det är ju inte som att vi måste betala det själva? Oh well. Vuxna människor...

Igår blev jag kallad "avog" av en vän, på FB (ja, alltså... vännen är en vän även långt bortom Facebook). Jag fick ingen tillfredsställande förklaring till varför hen upplever mig så, men när jag skrev att jag 1. börjat ifrågasätta mer (vilket ju innebär att jag kanske upplevs inte hålla med) och 2. tröttnat på att alltid inneha rollen som tyst och Snäll och att det är tråkigt att folk upplever mig avog eller sur eller som ett hot för att jag inte alltid infriar deras förväntningar på hur just jag ska vara, så fick jag inget förnekande av detta så jag antar att det är så det är. När människor omkring en ser sidor av en de kanske inte uppmärksammat förut - eller tillåtit sig att tillskriva mig? - har de så oerhört svårt att ta det. När de kanske upptäcker att jag inte är (kanske aldrig har varit) den de bestämt sig för att jag är. Trist. Mycket trist. Men... det är inte jag som äger det problemet.

Och vad mer, denna soliga vackra oktoberfredag? Jag kikar i min kalender och slår sedan snabbt ihop den igen. Den ser lite för välfylld ut, för mitt eget bästa. Det som känns stressat är mestadels jobbrelaterat. Inga stora grejer egentligen men summan av allt gör att jag kommer på mig med att se väldigt mycket fram emot höstlovet, nu. Från början hade jag planer på att köra upp till nordligaste Värmland och besöka en kär vän eller kanske dra till Oslo och ett par rara tjejer där. Men... lyssnar jag inåt sitter det någon där och säger "stanna hemma"...//..."ta det lugnt"...//..."sov, träna, vila, läs och pyssla".

Vi får väl se...

If I Had a Heart - Fever Ray

Träd. Fina grejer.

la famiglia

Det är roliga och intensiva dagar nu. Matilda och Mike är här och efter jobbet vill jag bara umgås med dem. Träningen får bli som den blir. Igår skippade jag springrundan men i eftermiddag blir det ändå gymmet. Vissa saker måste ändå vara och kanske får jag sällskap!

Om helgens brittsommarväder fick en att vända ansiktet mot solen och blunda en stund så kom ändå måndagen med höst på riktigt. Det är grått och fuktigt och en lite rå kyla. Fint! Då kan jag ha höstpremiär för stövlar och min nya, korta kappa!

Autumn Leaves - Eric Clapton

jag säger... i n g e t!

... men så här fint var det i en liten skog i morse....

Songs From the Wood - Jethro Tull

lite svettiga fakta och lite ohöljd reklam för ett himla käckt gym!

Det är härligt att svettas. Det är till och med viktigt och bra att svettas. Och den som tror att en svettas för att en är otränad har fel. Har jag hört. Givetvis handlar det också om individuella variationer.

"Svetten har bland annat till uppgift att kyla ner kroppen och därför svettas du mer ju mer vältränad du är. Det är däremot individuellt hur mycket vi svettas och det går inte att jämföra två personers svettmängd på vem som är mest vältränad. När du svettas, så rensar du ut slagg och gifter från din kroppen, vilket alltså gör det bra att svettas." (Källa)

"Studier visar att din kropp får bättre förmåga att reglera kroppstemperaturen efter hand som du kommer i bättre form. Det sker genom att du svettas kraftigt så att svettpärlorna på huden närmast suger upp överflödig värme, och därmed undviker du att försämra din prestationsförmåga. Därför kommer du att uppleva att du svettas mer än en otränad person. Din inre termostat fungerar bättre. I gengäld är kroppen motsvarande snabb när det gäller att minska svettproduktionen när kroppstemperaturen är tillbaka på cirka 37 grader. Som vältränad svettas du inte heller mer än nödvändigt, kroppen blir generellt bättre på att hålla rätt temperatur. Kort sagt: När du är i bra form svettas du mer när du tränar, men mindre alla andra tider på dagen." (Källa)

Jag svettas rejält när jag tränar. Jag tar det som ett av måtten på att jag blir starkare och att min kondition blir allt bättre. Kan jag inte vrida ur kläderna efter ett rejält spring- eller cykelpass känner jag inte att jag tagit ut mig tillräckligt. Andra får gärna vara tjusiga och svala om de vill. Fast det ska sägas: inte mycket sånt trams på "mitt" gym! Gött det!

Däremot är det någon reklambemängd dumradiokanal som kör hela tiden i PA-systemet, Flamsiga programledare, [oftast] oinspirerande musik och löjliga tävlingar. Igår var det någon som gnällde på att folk stönar på gym och att det borde förbjudas. Vi var bara två inne på gymmet just då och vi bara tittade upp, på varandra, och skakade på huvudet. Det är klart att skrik och vrål kan upplevas som störande men om en till exempel gör en särskild ansträngande grej så måste en ju få hjälpa till med lite röststöd? Vi bara garvade och sedan återgick vi båda till vårt.

En sak som däremot är Big Time Ill-No-No är ofräscha kläder och kroppsodör som antyder att du kanske inte var så ren när du började ditt pass. Det förekommer, men lyckligtvis inte så ofta...

Det är helt enkelt så att jag verkligen gillar "mitt" gym. Trevlig och kunnig personal, en trivsam stämning bland besökarna och ingen direkt snyggofaktor. Däremot glada ögon och rätt fokus! Det bidrar helt klart till att jag tycker mina träningspass är kul!

Nu kan bloggens läsare vara lugna ett långt tag. Inga träningsinlägg på en god stund, igen! ;)

Amy Winehouse har gjort en grym tolkning av den här, men... originalet är ändå vida överlägset...

I Love You More Than You'll Ever Know - Blood, Sweat & Tears

oktober. obönhörligen oktober.

Jag vet inte riktigt vart september tog vägen. Kanske har jag haft så fullt upp av dagarna och nuet att jag inte riktigt hunnit med att fundera över det innan det plötsligt blev oktober och höst på riktigt. Nätterna är råa och kalla och till slut måste jag slå på värmen här i huset. Inte alla element. Inte än. Helgen ska bli ganska solig och varm och de stora fönstren fångar in solvärmen fint.


Veckan har varit full med arbete, träning och faktiskt också ett par himla trevliga sociala grejer; en lunch, med Terttu, som innehöll ett mycket gott samtal och så, igår kväll, middag hos Åsa, tillsammans med Erica. Pumpasoppa med ingefära och så pumpabröd till det. Så gott! Måste prova att göra själv!

En arbetsdag kvar och den är planerad och klar och jag kommer ha tid för lite trivsam fika med kollegorna, också. Fredagar. Jag gillar dem. Arbete, träning och lite proviantering står alltid på agendan. Hem och fixa med lite och sedan hålla helg. Fredagskvällen är smått helig med något gott att äta och dricka och kanske en bra film, eller lite läsning. Jag kan knyta ihop veckan och hinner tänka på den som kommer. En viss förväntan kring lediga dagar med egen tid och en del städpyssel här hemmavid. Bullbak ska det också få bli, tänker jag. En springtur. En stillsam promenad i höstfärger.

Och på söndag kväll blir det Familjeliv De Luxe. Säkert lite återblickar på sommaren som gick, också...

Children of the Revolution - T. Rex

tankedrivved...

På gymmet. Det är jag och oldboysen, dårå. Den främste av dem (grymt vältränad för en herre på troligen 70 år) kör hårt på träningscykeln bredvid mig. Alla nittio minuterna. Han gör det minst fem dagar i veckan. Och styrketränar. Och springer. På det viset håller han sin diabetes i schack, säger han. Träning och LCHF. Medan han trampar på läser han Dagens Industri och ibland kommenterar han något. Han berättar om sonen som inte längre orkade med jobbet som gymnasielärare i Rosengård. Om julbordsrepresentationerna han var tvungen att köra när han hade sitt företag. Om träning och väder och allt möjligt. Och hela tiden trampar han på. Beundransvärd man.

I mobilen. Jag skickar en Fin Fredagshälsning till en nära vän. Men får inget svar. Surar lite. Hm. jag får jobba på det där. Surandet, alltså.

På promenaden. Hösten. Som jag älskar den. Oavsett väderlek. Jag njuter av luften och löven som börjar skifta i gult nu. Solen glimtar fram bakom molnen och vinden är vänlig. Jag fylls av lust och styrka och kommer på mig med att se fram emot veckan som kommer. Musiken i lurarna och promenaden blir aningen längre än jag tänkt mig. När jag svänger tillbaka in i Byns lilla centrum kikar jag förbi hos vännen Erica som fixar i sin blivande tapetserarverkstad, tillsammans med sin pappa. Jag faller i en kort trans över ett av tygproverna hon visar. Men det är inte riktigt gratis, om vi säger så. Annars kunde jag tänkt mig att ha det som panelgardiner i köket eller vid altandörren. Jag traskar vidare och blir ännu lite gladare när jag, vid hemkomsten, upptäcker att det mystiska innehållet i en omärkt burk jag fiskade upp ur frysen visar sig vara en ytterst potent chiligryta!

Och så finns det de som känner precis tvärtom inför hösten. Som känner hur mörkret trycker ner dem, Som känner sig kringrända och nere. Som helst vill gå i ide och komma fram och blinka lite yrvaket i det första vårljuset. Så olika det kan vara, va´?

På jobbet häromveckan. Någon är bitter över tillsättningen av förstelärare och menar att de inte har gått rätt till. OK, någon har smarrat på sura rönnbär, tänker jag. Möjligheten att söka stod i första omgången (där jag var med och fick min tjänst) öppen för alla behöriga, legitimerade lärare (inklusive gnällspiken) i vår kommun. Men vi var bara sju som sökte de tre tjänsterna. I senaste omgången utlystes många nya tjänster, som var lite väl specificerade kan en tycka, men möjligheten att söka stod ändå öppen. För den som verkligen ville. Men en del trivs nog bäst i sin offerkofta. Trots att den verkar vara sticksig.

Men i övrigt lägger jag ingen energi på att tänka på sådant. Jag har kul, och trivs med eleverna och de allra flesta kollegorna och tillsammans gör vi ett väldigt bra jobb. Ett mycket gott arbete i de olika uppgifter vi har. Det är bra nog.

La famiglia. Matilda är i landet igen. Just nu kamperar hon hos lillebror och om ett par dagar hälsar hon på systrarna i Oslo. När Mike anslutit och de glammat i Stockholm kommer de hit. Åh, så roligt det ska bli att får rå om dem i många dagar! Nästan en vecka! Och lite tryggt kommer det också att kännas. Med ISIS härjandes i krokarna och Saudi som en av de som deltar i bombningarna i Syrien är det inte riktigt hälsosamt att varken bo, eller jobba, i Saudi och dessutom vara, eller räknas som, amerikan. Ja. Jag är orolig vissa stunder. Men sedan får jag ju slå bort det. Den oron tillför absolut ingenting alls.

På festivalerna. Jag har just betalat in bokningsavgiften för vår campingplats, på SRF. Men ska jag verkligen åka? Det är en dyr historia - inte minst för en som måste ta tjänstledigt utan lön. Och det finns andra festivaler. Högst upp på vill-åka-listan står Burg Herzberg med delar av det "gamla" gardet. Nå. Jag behöver inte bestämma det nu. Jag hinner fundera ett par varv till.

Helgerna. Jag håller mig sysselsatt. Grejar järnet med mitt hem och en viss ordning börjar infinna sig efter sommarens lösa boliner. Läser mer. Ständigt musik - ibland aktivt och ibland bara som en ljudvägg att skärma av med. Skriver lite igen och tänker ganska mycket. Känner mig ensam, men inte alltid isolerad. Inrättar mig, på något vis. Härom helgen flög FAN själv i mig och jag gick in på en dejtingsajt. Bara sådär, liksom. Huvva, säger jag bara. HUVVA. Jag smet snabbt ut igen.

Träningen. Jag gillar att röra på mig. Det spritter i benen av glädje när jag långpromenerar i rask takt. Jag ser fram emot morgonkvällens springtur. Det ska bli kul att styrketräna enligt mitt nya program på tisdag (eftersom detta är en By sprang jag ihop med den som la upp mitt träningsprogram, och hen är ju sjukskriven men undrade ändå hur träningen går och tipsade mig om hur jag nu ska lägga om den för att chocka kroppen och få ut ännu mer av passen - bra, va´? ;)) och om jag bara tar mig ur sängen i svinottan är ju onsdagssimningen helt underbar. Osv. ja, ni ser. Så har det nu blivit. Och jag mår fint av det. Känner mig stark och framförallt är jag ju aldrig sjuk. Inte ens en liten mansförkylning!

Capitaine Coeur de Miel - Lazuli 

(bäst på Burg Herzberg 2008)

Proffset Sixten partajar järnet på en söndag.

... och här är en annan festprisse, Torsten...

fruktansvärt flitig

Hur mycket jag än har att göra en lördag måste den börja lugnt och fint. Vakna av mig själv, kaffa i lugn och ro vid köksbordet och med Lundströms bokradio i bakgrunden, om jag vaknat i tid. Idag hade jag det. Tända ljus och raggsockar. En lista skrevs.

En och annan kaffepaus måste ju givetvis in i schemat. Efter två vändor till Miljöstationen (jag har ju ingen släpkärra - än...) lyxade jag till det med mitt "specialimporterade" arabiska kaffe som fick koka upp tre gånger med rårörsocker och kardemummakapslar. Mmm...

Jag tror att av allt jag åstadkommit idag är det rensningen och organiserandet av mitt walk-in-skafferi som känns allra bäst! Nu har jag ordning och överblick igen!

Ute sken solen och en klar, kall vind yrde omkring. Jag fick hålla hårt i de tomma pelletssäckarna så de inte skulle flyga ifrån mig vid i- och urlastningen. En frigolitskiva fick jag jaga en bit... Men jag hann också plocka in några tomater till och beundra mina grekiska chilisar. Jamacian Bell och Fatalii är också på gång!

Att stryka uppgift efter uppgift på listan är en nästan fysisk njutning. Vid åttatiden var jag klar med allt och kunde sjunka ner i soffan en stund, prata med Jenny i telefon och, efter en god middag, tända shishan för lite kontemplation och Den tatuerade drottningmumien (om fyndet av en kvinnlig härskare i Cao Viejo-pyramiden i Peru, troligen från mochecivilisationen) på Kunskapskanalen. Här tänker jag sitta tills det är läggdags!

Fire in the Mountain - Ed Sheeran

simma lugnt?

Ätran

Jag är eventuellt inte riktigt som andra. När väckningssignalen satte igång strax före halvsex i morse var det nermörkt ute och regnet smattrade mot rutor och altantak och då blev jag... GLAD! Glad för att jag slapp göra som igår och skrapa bilrutan.

Ätran

Det är inte otänkbart att det var just detta envetna strilande som faktiskt fick mig ur sängen. Vidare ner i köket och på med kaffet och plocka ihop det sista och så iväg till simhallen. Nymornade och lite halvrufsiga står vi där en tre, fyra tappra (alternativt envetna?) vid entrén en stund, muttrar godmorgon till varandra och hoppas på snar upplåsning. Sedan snabbt genom omklädningsprocedur och dusch och idag var jag först ut... Lugn musik och dämpad belysning med levande ljus här och där. Bassängen låg blank och det var en stilla njutning att försiktigt glida ner i vattnet och klyva ytan med de första simtagen... lite drömskt, nästan. Och sedan kom karlarna och de måste givetvis DYKA i så svallvågorna går höga och det plaskar och låter och ett par av dem måste förstås tuppa sig med att crawla och frusta och ha sig. Det är då jag stänger av och bara simmar. Innesluten i min egen bubbla. Längd efter längd efter längd tills jag har minst sextio. Sedan dusch och kaffe och fiffning och medhavd frukost och så småningom köra till jobbet. Avslappnad. Stillsamt energifylld.

Arbetsmässigt har dagen varit kreativ och givande. Bollar är satta i rullning och min kalender fylls av spännande möten och huvudet av projekt. Privat har det varit lite mindre muntert. Men jag vill inte skriva om det här. Jag kan bara säga att barn aldrig någonsin ever ska behöva ta hand om missbrukande föräldrar. Oavsett hur vuxna barnen är.

Waiting For Me - Spock's Beard

Havet...