det bakomvarande

Hämta post i månsken är fint.

Arbetsveckan är redan påbörjad. Helgen försvann som en fredagslöning, med film och arbete och Siggehäng och socialiserande (gäster i kollektivet) och veckohandling och läsning. Plötsligt var det måndag igen, och den gick ju fort, den också. Fötterna var lite ledsna så jag satte dem just i ett varmt bad och sedan ska de smörjas in med någon mjuk kräm innan raggsockorna åker på. Himla skönt och jag borde pyssla om dem mycket, mycket oftare.

Arbetet bara rusar på. Snart sportlov och sedan är det bara några veckor till påsklovet. Galet! Jag skulle kunna jobba dygnet runt, men har bestämt mig för att jag bara kan göra mitt bästa och att det får vara good enough. Eller kanske tvärtom? "Hellre en levande hund än ett dött lejon", som det gamla ordspråket säger. Och min lägstanivå är dessutom jävligt hög.

I mitt huvud snurrar tankar på en lägenhet som jag hoppas på och på planer för trevligheter. En fika med en vän i Lund, lite efterjobbethäng med kollegorna, innan sportlovet, och några dagar hos mina tjejer i Oslo under ledigheten. En mörkröd stickning som ska bli en cape till en liten människa, en Londontripp (påsklovet) och junidagar på Öland. Jag hoppas också att någon vill haka på, på en vårlig cykelhelg på Bornholm. Därutöver lite musik, några böcker och bara vara. Det räcker fint som senvinter- och vårplaner. Ja, förutom våren själv, då, som jag längtar efter.

Black Napkins - Frank Zappa

rapport

Det gick fint, i morse. Jag testar i morgon igen!

Cello Song - The Books feat. José Gonzales

utmaning

I morgon ska jag göra något jag har väldigt svårt för. Två dagar i veckan börjar min arbetsplatsförlagda arbetstid kvart i tio. Men jag är alltid där vid halvåtta - kvart i åtta, i alla fall. Jag har alltid så mycket att göra och jag har sagt till mig själv, så ofta att jag numera tror på det, att jag gillar fasta rutiner som att komma till jobbet vid samma tid varje dag. Men i morgon har jag och en kollega lovat varandra att inte dyka in på jobbet före nio. Det innebär att jag kan sova till sju, göra mig klar i synnerlig lugn och ro och ändå hinna in till senast klockan nio.

Bakgrunden är att jag märkt att jag börjat lägga allt mer tid på min arbetsplats. En vanlig vecka lägger jag ungefär sex av mina tio förtroendearbetstidstimmar på min arbetsplats - BARA FÖR ATT HINNA ALLT DET VI FÖRVÄNTAS HINNA MED INOM RAMEN FÖR VÅRT DAGLIGA UPPDRAG. Och jag är rutinerad, snabb och har koll, vilket säger en hel del om arbetsbördan. Det finns alltså väldigt lite utrymme kvar för att själv kompetensutveckla sig och utvecklas i sin profession, för reflektion, för bollande av tankar och idéer kring undervisningen, för att hålla sig à jour med forskning, för spontana elev- och vårdnadshavarkontakter etc.

Och som en tyst protest av något luddigt slag (ingen kommer ju att märka något och jag får givetvis hitta annat utrymme för att fixa allt, t ex genom att ta hem jobb över helgen...) tänker jag i morgon inte alls vara en av de första på plats, småprata med morgontidiga elever och kollegor, fixa kaffe och vara allmänt tillgänglig för vemhelst som kan tänkas behöva fråga om något, vilja diskutera en elev eller be mig läsa något elevarbete och ge mitt utlåtande kring bedömning, prata om något privat,  osv. Nej, jag tänker glida in utsövd och stjärnögd (I wish...), fixa mig en stor mugg te och sedan köra dagens enda lektion, och så - med hörlurar på - sköta mitt eget. För det är väl så man måste göra för att överleva?

Spännande, va'?

You're Lost Little Girl - The Doors

när jag vill

För flera år sedan fick jag en bok av Matildas nya pojkvän, Mike. Den var den första i en serie,  A Song of Ice And Fire, och hette A Game of Thrones. Författare: R.R. Martin.  Jag läste den och gillade den väldigt mycket. Jag minns att jag sedan lånade ut den till en elev som blev helt uppslukad av den. Men jag hade ju så mycket annat att läsa och glömde halvt bort den. Efter ett tag dök teveserien Game of Thrones upp och jag reagerade inte så mycket, faktiskt. Jag tror till och med att det hade gått ett antal avsnitt innan jag alls uppmärksammade det hela och eftersom jag inte riktigt har den där serietittargenen så missade jag alltihop.

Familj, vänner och bekanta höjde den där serien till skyarna men allteftersom tiden gick ju mer efter blev jag ju och till slut bestämde jag mig för att inte se ett enda avsnitt innan jag läst alla böckerna. Senare halvan av sommaren 2016 lyssnade jag igenom alla fem böckerna (egentligen sex eftersom tredje boken, A Storm of Swords, bestod av två feta volymer) i en fantastiskt fin inläsning av Roy Dotrice och det var en skön läsupplevelse. Jag hade lurar i öronen dygnets alla vakna timmar (nåja... nästan, i alla fall) och var helt fångad i maktkamperna och intrigerna i Westeros och Essos. Mot slutet kände jag befogad oro; dels ångade tydligen teveserien på trots att R. R.  Martin sa sig ha två delar kvar att skriva och dels visade det sig att Dotrice var 93 år gammal och man behöver ju inte vara raketforskare för att inse att när/om R. R.Martin får tummen ur och skriver nästa del så kanske inte Dotrice kan läsa in den. Och mycket riktigt... han gick ur tiden 17 oktober, 2017, i en ålder av 94 år.

För att se Game of Thrones, utan att fultanka, behöver man ha HBO. Det har inte jag, men Matilda och Mike har. Deras teve är ofta upptagen av Shaun the Sheep, Peppa Pig, någon annan serie, eller tevespel så jag har liksom inte riktigt kommit till skott. Men... den här helgen har jag huset helt för mig själv! Och plötsligt var tiden inne, igår kväll, att börja se Game of Thrones ( eller GoT som de initierade säger/skriver)! En skål sobanudlar, två glas vitt, en gosig filt och jag hann se halva första säsongen (fem avsnitt) och jag är fast! Serien följer böckerna nära, vad gäller karaktärer, miljöer och händelser men är mer tevemässigt upplagda, så att man klipper mellan olika personer och deras berättelser medan böckerna mer är upplagda så att man kan följa en viss karaktärs äventyr i gott och väl en halv bok, innan man sedan får läsa om någon annan.

Planen för dagen är som följer: se ett avsnitt till, tvätta och greja, jobba lite (helt frivilligt - jag ska göra klart planering och upplägg för två läsprojekt och jag tycker det är roligt och det blir SÅ mycket bättre om jag gör det i lugn och ro här hemma, så jag hinner tänka färdigt, utan att bli avbruten, hela tiden) och sedan tar jag tidig kväll och ser GoT tills jag inte orkar längre!

All Your Thoughts - Kadavar

skynda, skynda

Jag vill att resten av arbetsveckan går fort. Helgen är helt obokad och jag är totalt redo för det! Fredag kväll blir det #thevuxenlife med popcornmiddag och något glas vin. En bra film - om jag inte somnar innan dess. Och sedan ligger helgen framför mig som ett oskrivet blad. Ljuvligt!

om vänskap

Tänk vad ett telefonsamtal från en vän kan göra för måendet. Inte för att jag är särskilt jättedeppig, men livsandarna är lite trötta. Och så ringer en god vän och vi bara pratar en stund och själen liksom lägger sig till ro.

ett satans röj

- Om du skulle tröttna på lärarjobbet, kunde du hjälpa folk att sortera, slänga och reda upp saker, säger sonen medan vi som bäst håller på att packa ihop hans hem.

Jag funderar lite på det. Inte att sluta mitt arbete, alltså, men hur detta att hjälpa andra att reda ut sina röror och organisera sina liv har på senare tid blivit ett innejobb. Det säljs böcker i ämnet, att "konmaria" (efter japanskan Marie Kondo som jobbat professionellt i åratal med "decluttering" och skrivit kioskvältarna The Life-Changing Magic of Tidying Up: The Japanese Art of Decluttering and Organizing och Spark Joy om hur man gör, om man vill göra det själv) är populärt (finns ett antal Facebookgrupper för detta) och det finns ett otal bloggar på temat. Kanske hade det passat mig? Jag är sjukt bra på att ha översikt, att röja och sortera och skapa ordning och struktur - både i hem, på arbetet och i livet. Att jag sedan inte alltid lever som jag lär är ju en helt annan sak. Hehe.

Hur eller hur har Linus och jag jobbat hårt i två dagar och nu är hans lägenhet nerpackad, allt som ska kastas/bortskänkas är sorterat och ordnat och vi fick med oss ett bra lass söderöver. Det är ju inte som att han levt i någon sorts kaos (han har god ordning) men man samlar ofta på sig en massa när man bott ett antal år i samma bostad och dessutom har ett generöst tilltaget källarförråd. Som grädde på moset har vi ju fått umgås, prata och trivas tillsammans. Ljuvligt.

Här hemma i kollektivet har vi en gäst som Sigrun har en crush Big Time på. Det har hon haft sedan hon var nyfödd. I morgon åker han hem till Singapore igen och hon kommer bli SÅ ledsen. Men middagen ikväll var rolig, samtalsämnena intressanta och atmosfären varm. God avsliutning på en bra helg. Bara att ladda om för ännu en arbetsvecka, nu.

The Wind Cries Mary- Jimi Hendrix

summa summarum

Fredagskväll i stugan. Mitt mål för veckan var att ha en lugn, trivsam, tydlig och effektiv vecka - och det gick vägen. Därför kändes det extra bra att köra hemåt i det fallande mörkret, hänga lite med Sigrun (vi har ätit skorpor, stekt köttbullar och kollat igenom vad jag kan tänkas ha i min ryggsäck) och Mike. Nu hägrar en bra bok och kaaaanske ett glas vin. Sedan: sängen. I morgon kör Linus och jag upp till Falkenberg för att packa ihop hans grejer och, på söndag, köra ner dem till Malmö. Full speta, alltså - men också trivsamt att greja tillsammans, prata och umgås.

Den här veckan har jag också anmält intresse på några lägenheter, varav en ser väldigt mysig ut och med bra läge, dessutom. Jag tror inte jag får dem, men jag har åtminstone ökat min aktivitet och har också namn på personer jag kan ringa och prata med. Jag tror på den formen av bostadssök, så länge det inte handlar om kommunala bolag. Där är förtursmöjligheterna noll och köerna når halvvägs till månen.

Annars, då? Ptja. Det är som det är. Jag hostar och skrälar fortfarande. Ingen ork, eller lust, till träning. Jag läser desto mer. Fyra på gång samtidigt nu. Nästan som i fornstora dar. Var sak har sin tid.

Green Is The Colour -Pink Floyd

saltgruvan

Två dagar på terminen avverkade. Det ska nog gå bra, det här, även om jag är sjukt trött och gärna hade lagt mig redan för en timme sedan. De här två dagarna har varit A-dagar och trots att vi haft en del gemensamt arbete har jag ändå hunnit med mer än jag tänkt så att jag i princip planerat allt fram till, och förbi, sportlovet. Det känns bra. Väldigt bra. Jag tänker vara mycket snäll mot mig själv, den här terminen. Den här veckan går jag inte ens upp mitt i natten för att hinna gymma innan jobbet. Och nästa vecka ska jag mjukstarta. Kanske rentav ta mig en sovmorgon, när schemat tillåter? Och det var rätt fint att träffa en del av kollegorna. I Emmaboda brukade jag faktiskt längta lite efter en del av kollegorna, efter längre ledigheter, men det gör jag inte här. Än. Det finns dock potential för det.

Jag har för övrigt jobbat hemma i eftermiddag, efter att ha haft tandläkartid i Svedala mitt på dagen. Jag fick betydligt mer gjort än om jag suttit i det surriga arbetsrummet och dessutom slängde jag på ett buljongkok som efter rejäl reducering fick bli basen till en underbart god ramen. Det ska jag laga igen!

Nu: tandborstning och kvällsprocedur och sedan tänker jag krypa ner under täcket med min ljudbok. Sömn är viktigt!

Your Song - Elton John

nä, nu...

Jag bestämde mig i morse för att nu får det vara nog. Visst, jag snorar och hostar fortfarande men en enda sjukdag till och jag sjunker alltför långt ner i depressionsträsket, känns det som. Så jag betalade en räkning, gjorde en sammanställning av arbete på mitt hus så att jag är klar för deklarationen och drog på mig sköna promenadkläder (vinterlöpartights m m). Det blev en timmes promenad runt trakten och vädret var illande vackert. Klara, skarpa färger och skön luft att andas. Förr brukade jag säga "krispigt" men det har blivit ett så utslitet ord att jag tröttnat på att använda det. Hur eller hur var promenaden som den bästa medicinen. Lite frusen men glad när jag kom tillbaka in i värmen igen.

Om en stund ska jag laga middag till kollektivet och sedan är det dags att plocka ihop grejer och kläder till jobbet. I morgon är det dags att krypa ner i saltgruvan, igen. Håhåjaja.

The Story In Your Eyes - The Moody Blues

london

Hoppsan! Då blir det alltså några dagar i London, på påsklovet. Som det kan bli, va'? :)

Och på egen hand. Efter eget huvud. Det blir bra!

In The City - The Jam

hopp om'at

Rodeys kom hem igår kväll och hela huset fick som en vitamininjektion. Efter vederbörlig sovmorgon, idag, klev jag upp, drack vedervärdigt kaffe (alltså, det smakar verkligen vidrigt, fortfarande) och tog en dusch. Åt lite frukost med de andra och så småningom kom Linus ut och hade med sig falafel och det blev en fin och stilla eftermiddag med mycket gott prat. När han körde hem tog jag bilen, som stått i två veckor, och körde in till Svedala för veckohandling. Jag lagade middag sedan (lättstuvat matvete med vitlök, serverat med brysselkål som frästs med peppar, honung och lite tranbär - och fint stekt fläsk till köttisarna) men var inte särskilt hungrig.

Kvällen har varit lite läsning och pyssel och det får räcka så. Jag är nog ändå på väg tillbaka till någon slags liv.

Shine On You Crazy Diamond (live) - Pink Floyd

still life

Fortfarande sjuk. Feberfri, men med huvudvärk, snor och hosta. Underbart. Allt smakar wellpapp, så jag har ingen lust att äta. Triggar smaklökarna med något japaner gör helt underbart; små korta program om människor som älskar mat, eller som samlas kring mat. Jag har just avverkat Samurai Gourmet (och fått sådan lust på sobanudlar) och nu börjar jag se om Midnight Diner: Tokyo Stories.
Det går sådär. Men avsnitten är välgörande för min själ och jag har i alla fall fått i mig en stor kopp svampbuljong och kunde känna att det var gott. Alltid något.

Huset är tyst. Rodeys är i Hemsedal och åker skidor. Barb och jag har huset för oss själva och jag kunde kanske varit mer social, men jag orkar inte. Dock ser vi någon film tillsammans, om kvällarna. Igår såg vi Spotlight, om hur The Boston Globe avslöjade hur katolska kyrkan systematiskt skyddat sig själv och de präster som i årtionden kunnat begå sexuella övergrepp på massor av barn. Vidrig organisation.

Jag hade tänkt att jag skulle gå sköna långpromenader varje dag, den här ledigheten. I själva verket har jag inte gått en enda. Men jag har bestämt mig för att resa upp till Oslo på sportlovet. Och nu är boende bokat för Nettis och min fjällvecka, i september. Hurra!

nyårsdepp

Nej, jag är inte särskilt munter. Jag är däremot glad att jag befinner mig i ett sammanhang där var och en gör som de vill - och helst så lite som möjligt - de här lediga dagarna. Det vilas, spelas tevespel, lagas rödbetssoppa, stickas och småpysslas. Själv har jag ägnat en inte föraktlig del av dagen åt olika historiska dokumentärer om exempelvis mosslik och kungliga garderober, uppkrupen i ett soffhörn med min chromebook.

Från den vida världen kommer små släktbulletiner om lyckade fjällresor och andra äventyr. Här brygger vi på en kanna kaffe och kikar ut på snön, i skymningen.

Mentalt stålsätter jag mig för morgondagens oändliga tågresa. Tröst: sushi på Göteborgs central.

slutet gott?

Vilket konstigt år det varit. Jag är fortfarande sjuk, om än i Värmland hos syster med familj, och det påverkar mitt omdöme å det grövsta. Jag har den här grejen att jag sällan blir sjuk men när jag blir det blir jag dels fullständigt toksjuk och dels tror att jag ska förbli sjuk resten av livet. Så att nu försöka tänka något positivt inför nästa år går faktiskt inte. För jag kommer ju vara sjuk hela året. I mitt huvud.

2017, då? Jag vet inte. Det har varit ett... märkligt år. För ett år sedan fanns så mycket spännande i pipeline. Nu har jag förverkligat en del av det. Inget blev som jag tänkt mig, men det betyder inte nödvändigtvis att det blev sämre. Bara annorlunda. Att lämna Byn var skönt. Väldigt skönt, men samtidigt helt obittert och jag har redan varit tillbaka ett par gånger för att träffa ett par vänner och det har känts gott. Jag kan tänka tillbaka på tiden där som en ändå ganska bra tid på många sätt. Nya jobbet är bra men inte alls så som jag hade föreställt mig det. Arbetsglädjen, den där inspirerande härliga prövande spännande, försvann och har inte återkommit. Jag behöver antagligen återfinna den. Att bo med Matilda & Mike i Börringe har fungerat över förväntan men nu är det dags att på allvar börja söka mig en egen bostad. (Ja, om det nu inte vore så att jag blivit sjuk, förstås...). Jag har lekt med tanken att söka bostad i Malmö och pendla till Ystad, men tror att det kan komma bli ett beslut att ångra. Ystad får det bli.

Något resande har det också blivit. Yorkshire med jobbet, i våras. Midsommar i Oslo! Underbara Budapest på höstlovet, med Johanna, och sedan en hastig repa till London med jobbet innan jul. Stockholm också, med Netti, för konsert och storstadshäng. Sista Sweden Rockfestivalen. Det var bra och kul även i år, men nu får det vara slut. Jag lägger hellre mina pengar på enstaka konserter och resor av olika slag. SRF är alldeles åt helsicke för dyrt, dessutom.

Jag kollade lite vad jag skrev i bloggen förra nyåret och kan väl konstatera att jag fortfarande kan känna mig ensam. Ofta. Inte så att jag lever eremitliv - jag bor ju i storfamilj - men det känns som att ingen utveckling sker. Jag har goda arbetskamrater, men i övrigt träffar jag inte något nytt folk. Tyvärr inte något "gammalt", heller. Jag inbillar mig att det kommer att bli bättre när jag har ett eget hem. Antagligen lurar jag mig själv, big time.

Men hur eller hur. 2018 kommer nog bli bra, bara jag blir frisk. Det finns planer och spännande överraskningar och jag ska resa! Och jag ska springa. Ja, för tusiken. Det ska jag!

Nu borde jag avsluta med något sjukt bra musikklipp och kanske lägga upp en bild, eller två. Men jag har inte orkat ta några bilder senaste veckan, och leta upp musik pallar jag inte. Min hjärna verkar ha kokat ihop. Men kom gärna med något förslag!

GOTT NYTT ÅR!!!

... and thanks for the fish

Jomenvisst. Vad kunde väl sitta bättre på denna ledighet än förkylningen från helvetet? På julafton kände jag av en lätt huvudvärk, men eftersom jag åtagit mig kökstjänsten för "svensk jul" tog jag ett par panodil och körde på. Det gick fint. Juldagen var segare och inte bara huvudet värkte utan hela kroppen. Min favoritexsvåger, med särbo, kom över på "American Christmas Dinner" och jag knaprade panodil eftersom jag verkligen ville umgås med dem, men efter middagen fick jag ändå vika ner mig och gå och lägga mig. Gårdagen var ett töcken av hög feber, värk och snor. Jag sov nog mest. Försökte se lite på Netflix men ögonen kändes som om de brann när jag försökte kolla telefon, datorskärm eller teve så jag försökte lyssna på SVT:s programserie om vikingar. Det gick ju sådär. Jag sov hela natten också, även om kroppen protesterade mot sängläget, och vaknade till rätt ofta. Idag känner jag mig "bättre" och är dessutom lite stressad. Jag ska ju upp till Värmland imorgon. Jag är dock tacksam mot mig själv för att jag fick för mig att skippa körningen och boka mig tågbiljett istället.

Host (aaaj, mina diafragmamuskler...), snörvel, over and out.

god jul!

Ja, men så var den då här - JULEN. Jag önskar mina tappra läsare en synnerligen GOD sådan! Kram på er!

Deck the Halls - Pentatonix

- Bah. Humbug, säger Assistenten.

skolk

Igår lät jag mig sova tills jag vaknade. Sedan tog jag mig en lugn morgon, en varm dusch och så småningom hade jag samlat mig tillräckligt för att gripa mig an Emporia. Det finns ett fiffigt företag där som för 300 kronor tar ens bilnycklar och senare lämnar tillbaka dem tillsammans med en nytvättad bil - inifrån och ut. Med tanke på att det kostar ca 200 att bara köra bilen genom snabbtvätten på valfri mack är det en god affär - och bilen blir riktigt fräsch. Tyvärr hade ju fler kommit på den goda tanken att få sina bilar tvättade så jag fick en ganska sen tid, och det var likadant på den lilla salongen där man kan få sina naglar snyggade. Därför kom jag att nästan ha a day at the mall. Jag hade inte särskilt många inköp att göra så jag strosade i lugn takt, såg mig omkring och åt en god sushilunch. En torsdag, liksom! Jag kände mig som om jag skolkade - och den känslan förstärktes lite av att jag träffade på både elever och ett par kollegor. Vi hejade alla lite sådär som om vi blivit påkomna med fingrarna i syltburken. Knasigt. Verkligen.

Så småningom kom jag hem igen och lagade en god soppa och under kvällen kom både Linus och Johanna hit och det är så roligt att ha åtminstone tre av fyra barn i huset! Det blev lite senare än jag är van vid (haha... det säger ju inte så mycket) och som grädde på moset kunde jag inte låta bli att kolla ännu ett avsnitt av The Crown innan jag skulle sova.

För dagen har jag avstyrt att ta med Mikes mamma och Sigge över till Köpenhamn för att gå på julmarknader och kolla dekorationerna på Tivoli. Det hade jag faktiskt inte pallat. Knökfullt med folk och därtill en förskjutning i mitt luftiga och avslappnade förberedelseschema inför julafton. Så planen är att vakna till, umgås, baka lussebullar, förbereda hittepårevbensspjäll (oumph! i marinad) och frampå eftermiddagen fixa en seitansk*nka tillsammans med Linus samt slå in ett par klappar till Sigrun. Jag tror bestämt jag ska dricka en skvätt glögg också. Och spela kitschig julmusik.

Så får det bli.

Mer Jul - Adolphson & Falk

kakel

Nu har jag dunkat handen i kaklet. Terminen är slut. Det är jag också.

Jag konstaterar att detta är min tyngsta termin. Någonsin. Det handlade kanske till en början om ny arbetsplats med nya elever, kollegor, lokaler, rutiner osv men det landar allt mer i en absurd dokumentationshets som jag inte varit med om tidigare, på någon annan arbetsplats. En cirkus som gör att jag, som numera ändå är rutinerad och erfaren, lägger nästan all min förtroendearbetstid på att få mina arbetsuppgifter att rulla. Tid för reflektion, utveckling av undervisning och bedömning, påfyllande av kompetens, inspiration and all that jazz finns inte längre. Jag sover åtta timmar per natt men är aldrig utvilad, längre. Ofta vaknar jag om nätterna. Ikväll, när jag landat i soffan efter att ha försökt knyta ihop jobbsäcken (nej, det gick inte - jag har nio argumenterande uppsatser kvar att läsa och återkoppla på, plus omdömen för en sista klass på trettiotvå individer, och det avser jag göra i morgon), orkar jag inte prata och kroppen värker som om den gått igenom en stenkross.

Hurra.

Målet för lovet ska vara att göra så lite som det bara är möjligt. Samt lyssna på cheezy julmusik.

Julen är här - Tommy Körberg och Sissel Kyrkjebö

london t o r

Richmond University, Oxford St.,
Ain't Nothin' och RU campus

På mindre än 30 timmar (och då hann jag sova mina åtta, också) hann vi med våra inbokade möten och aktiviteter men också en god middag och ett därpå följande besök på Ain't Nothin' But, där The Red 8 stod för livemusiken, och lite stros.

Jag är verkligen ingen Londonkonnässör, men är ändå lite diskret mallig för att det var jag som stod för både de spontana förslagen (bluesbaren) och de mer "formella" (där avsikten var att reka inför kommande elevresa). En av kollegorna ville ha egentid på torsdagskvällen och hakade inte på till bluesbaren (vilket är både förståeligt och okej) men de som gjorde det var förtjusta.
Det var också jag som drog upp The Globe och att jag tycker att eleverna absolut ska göra ett besök där (och helst få se en föreställning, också!) och det besöket lämnade ingen av oss besviken. Men (efter tips av Londonbon och vännen Karin) besöket på Cross Bones Graveyard var det nog bara jag som gillade fullt ut. Haha...

Cross Bones, The Globe och
Borough Market.

Desto gladare blev de ju när jag sedan tog med dem runt hörnet, till Borough Market - en veritabel fest för sinnena! Där lunchade vi (fast ett par av kollegorna ville då verkligen inte köpa mat i de små stånden och stå och äta i "kylan", så vi landade på en förvisso trevlig liten krog mittemot, men...) och sedan var det inte mycket tid kvar innan vi var tvungna att ta oss ut till Gatwick och flyga hem igen.

London, London, London - jag kommer tillbaka! Snart!

Och nu är det bara lördagsmorgon och jag har ju hela helgen kvar! Min hjärna sa till mig, strax efter sex, att jag inte alls skulle sova utan sitta i sängen, dricka julkaffe (kaffe bryggt med ett uns kanel och kardemumma och serverat med varm [soja]mjölk) och lyssna på Naturmorgon. Så det har jag gjort en god stund. Men nu ska jag inta horisontalläge en stund igen. Kanske somnar jag om.

The Red 8 playing at Ain't Nothin' But...Blues Bar