s o s

När jag ska betala brödet jag ska ha till svampsoppan, som får utgöra dagens middag, är två kassor öppna. I den ena kassan står en permobil. Jag väljer den andra eftersom jag anar att det kan bli utdraget, annars. För sent inser jag att fällan slagit till bakom mig, när en man kommer upp efter mig och intar nästa plats i kön. För framför mig står... en panschis! The point of no return!

En panschis av den där sorten som bekräftar mina värsta fördomar om just... panschisar.

Som inte tar fram kortet förrän det är dags att betala. Som inte vet hur det funkar utan måste få steg-för-steg-instruktioner av kassörskan. Som - för sent - säger att h*n vill ta ut 300 kronor också. Som när kassörskan säger att "då får vi avbryta köpet och göra om, för jag har redan slagit ut beloppet" säger - Ja? Då gör vi det. Som redan har glömt hur det nu var det funkade igen och måste instrueras om igen. Som sedan - när jag ska betala - står kvar vid kortapparaten och viker sitt kvitto och omständligt stänger portmonnän så att jag får vänta på att dra mitt kort. GAH!

Och när jag äntligen drar mitt kort strejkar apparatjäveln så att kassörskan får dra kortet manuellt. DUBBELGAH!

Sådan vill jag aldrig bli när jag blir panschis. Mina barn har fått tydliga instruktioner om att skeppa mig till Danmark eller Holland när jag börjar bete mig så.

Däremot... skulle jag kunna tänka mig att bli en latte-panschis. Sakta glida gatan ner med mina väninnor. Stanna till och kolla i något skyltfönster. Vila lite. Tre rollatorer i bredd.

YEAH! ROLL-ON, BABY!