den här dagen, den här veckan, det här livet...

I nöden prövas vännen. Jag har verkligen inte lidit någon nöd den här veckan [heller] men har ändå på olika vis åtnjutit några fina vänskapsbevis. Jag hoppas att jag i någon mån återgäldade dem. Vänskap är något dyrbart att vara mycket, mycket rädd om.


Apropå vänskap, förresten. En av mina vänner är med i en peppklubb. Ett par, tre kvinnor möts regelbundet på någon trevlig plats (senast Radisson Blu i Göteborg) för att över en god måltid, eller drinkar, "peppa varandra till att utvecklas och våga göra det vi brinner för i livet". Lysande! Alla borde vara med i en peppklubb, tycker jag. Så... vad väntar vi på?

Veckan har varit smått galen. Många möten. Samverkan med de andra förstelärarna i kommunen (möte), extra årsmöte med facket (möte med middag), planering med kulturgruppen (möte). elevvård (möte), lite strategisnack inför Englandsresan (möte), möte med kommunens skolchef kring mitt uppdrag i det som ska bli ett lokalt "engelskalyft"... Och så allt annat uppepå det. Men jag gillar det här läget. Jag har hunnit massor, arbetsveckan har flugit förbi och träningen har gått fint! Igår, efter fackmötet, skulle jag ha haft en genomgång med en instruktör på gymmet så jag ilade dit. Men hon var sjuk. Inte mycket att göra åt; bara att byta om och köra ett vanligt pass. Men det var nog lite tur att jag inte visste i förväg, eftersom jag var en smula trött och sliten.

Och så det här med valet och allting. Jag har pratat och lyssnat och läst och funderat. Men lägger ingen bloggtid på det. Tids nog kanske. Jag gläder mig så mycket mer åt att en ickeläsande elev lyckligt deklarerade att han älskar Steinbecks Of Mice and Men och att det är den bästa bok han läst, för de andra i gruppen. Det är inte otänkbart att det också är den enda bok han läst [klart] men det gör ju bara det hela så mycket härligare. Inte minst med tanke på att han köpte hem alla Steinbecks romaner, och ett par på ljudbok dessutom, och nu ska läsa dem alla. *lycka*

Nu är det fredagskväll. Jag har spankulerat lite i min trädgård och en lång stund har jag suttit på altanen och känt eftermiddagssolen steka mina ben, medan jag läst en bok jag fått låna av en kollega. En historia som utspelar sig i läsårsslutet på en gymnasieskola i en småstad, vilket ju gör det hela lite extra intressant. Författaren (Kerstin Boh-Berglund) skildrar kollegiet och den nonchalante rektorn ganska träffsäkert, i alla fall.

Kan appliceras på altanmålning också...

Middagen bestod av ugnsrostad potatis och annat gott. Jag har låst dörrarna och skjutit spjället. Katterna smyger rundor därutanför och ljus står beredda att tändas när skymningen tar över. På agendan står soffa och fortsatt läsning. I bakgrunden musik och kanske lite facebookprat med någon god vän. Ja, så får det bli.

I morgon är en annan dag. En målardag. Det en skjuter upp måste ju nästan alltid göras ändå. Bara senare. Mycket senare. Och nu måste jag obönhörligen ta tag i att måla färdigt altanen. No mercy. Det går att göra på en dag, men det blir en lång dag. Jag ska fokusera på slutresultatet och inte på hur tråkigt det är.

Isn't It A Pity - Nina Simone