don't stop me now

Where's Tumnus, the Fawn, hiding? ;)

Jag vet att det kanske låter halvgalet men... jag tejpade över skavsåren med Leukoplast, tog dubbla strumpor och de gamla vanliga, sköna springskorna och stack ut, efter jobbet, i någon slags fullständig kamikazehalka. Allt var som glaserat så dubbar hade liksom inte hjälpt ändå. Några minusgrader och fallande mörker och jag vände om efter hundra meter, eftersom jag kom på att jag glömt reflexvästen.

Så kom jag mig iväg. Bra musik i öronen, fast ganska tyst så jag kunde höra min andning. Att ta tid kändes både lönlöst och ointressant, givet underlaget, och när jag överlevt de första minuterna insåg jag att jag skulle överleva och bestämde mig för att springa hela den tänkta distansen men enbart NJUTA och inget annat. Och... det var liksom magiskt. Jag bara flöt fram så lätt, så lätt och trots kylan fungerade andningen perfekt. Stegen fick bli lite kortare men det är så mycket lättare att springa än att gå när det är extremt halt (prova själva, men ta det lugnt i nerförsluten och i svängarna!) och jag hade inga problem att hålla ett helt okej tempo (det känns i kroppen och jag kollar också av beatet i musiken...).

Efter en stund glömde jag att jag sprang. Jag bara... gjorde det och tog in snön och det blåa ljuset och det kalla, klara luften och unnade mig att stanna och ta ett foto... och sprang vidare. Någon skojare sa vid något tillfälle att han misstrodde löpning för att han aldrig sett någon löpare som såg GLAD ut när hen sprang. Den lustigkurren skulle sett mig idag. Jag kom på mig själv med att le så stort, vid några tillfällen, att det är tur att jag har öron, eftersom huvudet skulle gått av annars.

Tumnus and Lucy.
Ill. av Pauline Baynes, ur The Lion, The Witch
And the Wardrobe. 

Jag vet att jag är en glad amatör, men... jag börjar förstå vad de menar som säger att löpning är så fantastiskt och att det ger en kick som är svår att beskriva. Jag bara älskar det och njuter av varenda ögonblick. Egentligen också av skitpassen. För... det är som livet själv... utan skitpass skulle en inte kunna uppskatta de magiska njutpassen då något rörs i ens inre... och jag finner mig älska inte bara mig själv och löpningen utan större delen av omvärlden dessutom...

Just nu läser jag Christopher McDougalls Born To Run: Jakten på löpningen själ och den är mycket intressant, om än mer på Discoverynivå (den handlar mycket om Tarahumarafolket som lever i Copper Canyons i Mexico och som springer oerhörda distanser utan att bli trötta, eller skadade...) än på det filosofiska planet. Men... den beskriver också kärleken till löpningen och kanske något om varför vi människor springer. Snart är jag kanske redo för Murakamis What I talk about when I talk about running?

Idag är det långdag på jobbet. Tisdagar blir ofta det eftersom det är konferensdag. Jag hoppas vi kommer fram till bra saker på dagens möte. I övrigt lektioner och så fila lite på ansökan om recertifiering för att kunna diplomera våra gymnasieekonomer.

Minus åttakommaåtta ute. Jag har varit nere i pannrummet (ett av de bästa vinterljud jag vet: min mullrande värmepanna...) och dragit upp pannan lite och skruvat upp elementen, också. Frysa är ingen hit, precis. Och katterna får inte gå ut.  Torsten surar lite för han verkar ha en plan på fågeljakt igen. Sitter och kalkylerar på fönsterbrädan i vardagsrummet (och på köksbordet när inte jag är hemma,det har jag minsann fattat. Igår stack han ut så fort jag kom hem och när jag, en kort stund senare, skulle ut på springrundan satt han nedanför trappen och ville in - med en söt småfågel i munnen. Typ en flaxfink, eller kanske en ruggmes. Väldigt död, i alla fall. Och nej... den fick han smaska i sig ute.

Det är förresten inte bara mina barn som är rara - deras kompisar är det också. Den här boken låg i brevlådan igår, och väntade på mig. Det är Johannas (och... min) vän Amin som skickat den. Bara sådär, liksom. Gulle!

Born To Run - Bruce Springsteen

(Ja, den finns såklart i min springspotifylista...)