idag! nu!

Springrunda efter jobbet. Skönt tempo men ingen tidspress. Möter en bekant (eller... nej, vi känner inte varandra men vi har setts på gymmet någon gång och vi möts ofta när jag springer och hon rastar sin hund) och hejar glatt. Ångar vidare med sikte på skog och mjukt underlag. Möter en annan kvinna som joggar lugnt och fint. Jag ser att hon har snabba skor, men är klädd i en halvlång kappa och har huvudet täckt av en sjal i blankt tyg. Jag blir så glad av att se henne, bara, så när vi passerar varandra ger jag henne en glad tumme upp och hon skrattar gott tillbaka.


När jag hunnit lite mer än halvvägs kommer jag in i bokdungarna och det är då jag ser det. Bokarna är på väg att slå ut! Idag! Nu! Det skira, lite blyga gröna står snyggt mot den rödbruna lövmattan på marken under. Jag bara måste stanna och ta ett foto och skicka till en fin vän som, liksom jag, tycker om träd! Just när jag får upp farten i en smådryg uppförsbacke möter jag ett ungt par, med varsin barnvagn, som springer nerför backen för allt vad tygen håller och ungarna skrattar så de kiknar i sina vagnar. De ser på mig med lyckan lysande ur ögonen.

Jag kommer ihåg att rätta till min hållning och springer hemåt med lätta steg. På näst sista rakan kommer ett minne ilandes förbi. Det är tre och en halv månad sedan jag sprang där, vid samma tid på dagen, i totalt kolmörker med dubbade skor och pannlampa, medan snön föll och hela skogen höll andan. Ett magiskt ögonblick, bland andra, som fastnade i internminnet.

Och så finns det de som tycker att det är trist att springa?

Happy - Pharrell Williams

at the end of the day

Redo!

Utflykt idag, igen. Svartbäcksmålas spår lockade för en lite längre distans. Variationen och det mindre hårda underlaget. Att komma mig utanför sockengränsen. Ryggan packades och efter lunch stack jag iväg. Jag valde, efter visst övervägande, att köra ett av femkilometersspåren tre varv. Det var tungt och inte jättekul precis hela tiden, men varför ska det vara det? Att pröva sina gränser och vidga komfortzonen är, för mig, en del av grejen med att springa. Liksom att, trots värkande lårmuskler, kunna notera de vackra, knallgula blommorna som växer i kanten av de svarta små vattendrag som kanske gett området sitt namn. Att le mot en kvinna som rastar sin amstaff och sedan möta henne på nästa varv (hon hade hunnit ett halvt) och heja, som vore vi gamla bekanta. Springa om ett strövande, till synes förälskat, par och försöka skärpa ihop sig och inte se så jäveltrött ut. Tänka på springande vänner, andra lonesome runners och på den i bilen väntande återställningsfikan. Ge mig själv någon minuts gåvila medan jag trycker i mig en jolmig Nöt-Crème och tar ett par klunkar vatten. Känna doften av skog och vår. Se hur en del av björkarna börjat få musöron och fundilera på varför inte alla... är det månne olika sorter?

Jo. En blir rätt slut av att springa långt.

Och så till slut "gå i mål" och snabbt få av mig den svettvåta tröjan och på med en torr och krångla av den lika våta behån under och sedan krypa in i en varm jacka, dra i mig en halvliter vatten och så slå mig ner vid ett bord för att fylla på energidepåerna och bara sträcka på benen och vifta med fötterna en stund innan jag vänder kylaren mot Byn igen.

Alternativ mealprepp idag. Tänker att det vore fint att ta med lite kanelisar upp till Oslo. Lägger dem sedan i frysen, utom några jag ska ta med till mina goa kollegor på Industriprogrammet, i morgon bitti, som alltid bjuder på gott kaffe.

Medan jag ringer och pratar med sjuk son, på bättringsvägen, lagar jag en god middag och diskar upp i köket efter bullbaket. Hänger upp de nytvättade träningskläderna på tork och inser att jag glömt de jag hade i fredags. Får köra en halvtom maskin. De kan inte ligga några dagar till... Stryker en skjorta, lackar naglarna och landar i sköna fåtöljen exakt när Babel börjar. Jag är osäker på om jag orkar se hela eller om jag ska krypa i säng...

Du Hast - Rammstein

Norsk mealprepp!

kääälmahfredag

Sjukhus. Jag känner en slags anspänning varje gång jag ska besöka ett sjukhus. Känner ett allvar och en oro. Inte enbart för egen del utan för alla dessa andra som vandrar ut och in och genom evighetslånga korridorer och kulvertar. Vad gör de där? Vilka besked har de fått? Kommer de för att få smärtsamma behandlingar, ett lyckobesked eller bara en rutinundersökning? Själv var jag där för mammografi och det må göra ont men särskilt dramatiskt är det knappast. Fast... det beror ju på hur beskedet ser ut som dimper ner här hemma om en två, tre veckor. Det är lite för mycket cancer runt omkring i min vänkrets för att jag ska kunna ta min egen väntan med en klackspark... Det är förresten alltid för mycket cancer. I allas bekantskapskretsar och familjer.

Kalmar konstmuseum har snålt tilltagna öppettider...

Min arbetsgivare (kommunen) är mycket generös just när det gäller mammografi. Eftersom en måste åka in till Kalmar för att göra det får en göra det på betald arbetstid. För mig, som fått tid på förmiddagen och som bara jobbar fram till lunch på fredagar, innebar det plötsligt en "ledig" förmiddag. Jag lyckades både klämma in en promenad runt slottet, i det helt ljuvliga, om än lite blåsiga, vädret, och en fika på Holmgrens, som är ett trivsamt gammalt kondis med skön atmosfär.

Sedan hem och köra sedvanliga The Friday Fys på en motionscykel. Den här eftermiddagen kändes det klart bättre än förra veckan. Medan jag cyklade tänkte jag på diskussioner på sociala medier och annorstädes kring trenden kring hälsa och träning. Vågen, kanske snarare. Och varför det alltid ska polariseras. Varför det alltid ska bli en massa svammel om träningsnarkomani och hur det är att jämställa med beroende av t ex spel, sex och droger och hur JÄTTEMÅNGA drabbas av ortorexi för att ANDRA peppar med sin träning... eller för den delen hälsohysterikerna som kolkar rödbetsjuice och drar ut i krig mot sockret. Inga har fel, men de har förbanne mig inte alltid rätt heller. Och... med all respekt för de som drabbas av ortorexi... men dels har det inte i sig självt med träningen att göra. Man får inte ortorexi av att träna... utan troligen har det mycket djupare orsaker, av ungefär samma skäl som andra får anorexi... och dels så är det faktum att en massa människor tränar mycket och målmedvetet inte ett nationellt hälsoproblem. Det som är vårt stora nationella hälsobekymmer är att många äter helt galet och inte heller rör på sig och därför blir sjuka, överviktiga och många inte heller särskilt lyckliga. DET är problemet.

Exploderande magnolior

Själv tränar jag sex dagar i veckan. För att jag kan, hinner och vill. För att jag funnit ett fritidsintresse som jag tycker är roligt! Förhoppningsvis har min familj glädje av att jag kanske lever friskare (och möjligen något längre?) men också jag själv, som stärker skelett och muskulatur, sänker min vilopuls (skonar hjärtat), håller mig oförskämt fri från förkylningar och flunsor, sover så gott, så gott om natten, stärker min självkänsla när jag utmanar mig själv och klarar det, vårdar min mentala hälsa, kanske undviker att trilla ner i depressioner, har en aktiv och - för mig -meningsfull fritid, inte vanemässigt stoppar i mig en massa skräp men understundom, som igår kväll, kan avnjuta lite godis eller en smaskig middag och något glas rött till det utan minsta dåligt samvete - eller särskilt stora bieffekter, heller.

Den här lördagen ska bli sjusärdeles lugn. Ingen träning. Och då menar jag... ingen. Alltså inte ens den där raska långpromenaden. Ska köra musik hela dagen, städa mitt hus (så småningom) och kanske hitta på något trivsamt pysselprojekt. Det var längesedan jag sydde något kul. Till exempel. Kanske baka bullar? Time will tell.

I Think of You - Rodriguez 

i've got the power[walk]

Träd. En måste älska dem.

Studiedag. Jag och kollegan E har fått i uppdrag att sprida lite mer IKT-tankar bland kollegorna. Vi väljer att tillsammans se delar av en föreläsning, som E var på i Karlskrona, med John Steinberg. Inget om appar och sådant utan mer om tänket bakom IKT och varför och att vi måste tänka utanför den lilla skokartong skolan ibland kan vara, där vi som lärare och skolenhet är trängda av Skolverkets styrdokument och whatnot och eleverna har ytterst få möjlighet att, inom ramen för det som idag är skolan, påverka sin utveckling och fördjupa sig i sådant de finner intressant.

Över "diskussionsfikat" får vi till lite bra samtal kring det här. Inte så mycket kring IKT som kring elevers möjligheter att själva välja, och ta ansvar för, vad de vill lära sig. Jag har länge tyckt att vi skulle ha det lite som i exempelvis amerikanska skolor och ha en del kurser och aktiviteter som ligger utanför skoldagen (och läroplanen) vilket inte nödvändigtvis skulle behöva generera betyg, men kanske credit points? Elever har också uttryckt önskningar i den riktningen. Det som gladde mig var att det inte var jag själv utan en kollega som tog upp idén idag!

Det är också mitt arbetslags tur att ordna ett par hälsoaktiviteter (en pulshöjande som kräver ombyte och en som inte kräver det) nästa gång vi har studiedagar. Idag spikade vi idéerna. Jag tror det blir riktigt bra och kul! Jag bestämde mig för att ta en vilodag från träningen idag, men helt stilla pallar jag inte att vara så jag tog en powerwalk efter jobbet och gick då bort till sim- och träningscentret för att diskutera våra planer med personalen där. Jag tror det låter sig göra och isåfall blir det både krävande och... roligt!

Konstig arbetsvecka, för övrigt. Studiedag idag och i morgon har jag fått ledigt för att jag ska in till Kalmar på mammografi. Det var bara häromsistens jag (vi) fick veta att om en ska på mammografi får en 2½ timme på sig att göra det på betald arbetstid, eftersom vi inte har annat val än att köra in till Kalmar. En vecka senare damp kallelsen ner i brevlådan. Klockan 9 ska jag vara där och med tanke på att jag bara jobbar till lunch på fredagarna är det ingen idé att komma in på jobbet efteråt. Jag tycker för övrigt att mammografi är sjukt läskigt. Inte att göra det (även om det kan göra ont) - men att vänta på beskedet... på domen. Eller frikännandet. GAH.

DUBBELGAH: jag är så inihelvetes trött på Telenor och deras idé om mobilt bredband. Jag tappar nätet hela tiden och det är inget fel på mina olika devices och routern är ny (och tillhandahållen av sagda leverantör) och de har också mage att påstå att de inte kan se att något skulle vara galet men det kan ju knappast vara normalt att tappa uppkopplingen 3-4 gånger varje morgon och lika ofta om kvällarna (hur det är dessemellan vet jag inte då jag sällan är hemma om dagarna, ju)? Och när jag kontaktar dem är deras förslag till lösning... "du kanske ska byta till en annan leverantör". DET är vad jag kallar kundservice. Eller kanske inte.

Ute blåser vårvindar friska och träden svajar betänkligt. Katterna hukar på altanen (får väl strax släppa in dem) och jag är lite frusen. Värmer mig med en mugg te och en gammal favorit...

Thunder Road - Cowboy Junkies

premiärer

Andra varma, härliga dagen. Bara kavaj - ingen jacka. Har haft ännu en lugnt effektiv, och ganska kreativ dag. Funnit inspiration i mitt utvidgade kollegie även till terminens slutspurt, den som kommer när vi är tillbaka från England och vi alla egentligen bara vill att det ska vara slut. Lunchen blir trivsamt snack och som en rolig överraskning dyker föräldraledig kollega in, med liten söt bebbe, också.

Efter lunch droppar en handfull industrikillar förbi och vill låna böcker. Nu lät det där aningens bättre än det kanske var... om de fick välja skulle de inte läsa alls, säger de. Men jag har bestämt att... och då vill de ha hjälp att hitta något. Jag släpar alltid med privata böcker (engelska, alltså) för att kunna låna till elever men nu börjar det bli tunnsått i hyllorna och vi får klura en stund innan vi hittar något de vill ge sig på. Böckerna ska vara bra - och tunna. Vi har redan läst Animal Farm, tillsammans, så den går ju bort. Men Of Mice And Men kan funka för någon. Mockingjay för någon annan. Och Warm Bodies för en tredje.

Jag är inne precis hela dagen och därför känns det extra skönt att snygga skrivbordet och gå ut i solen. Komma hem, släppa ut katterna, byta om till springkostym (premiär nr 1: springa i bara tisha och 3/4-tights!), käka en näve russin och sedan springa ut och köra en snabb runda på lite drygt 6 km. Sol i ögonen (måste fixa mig en keps!) och rejält varmt. Som grädde på moset/lök på laxen/smör på fläsket: sitta och eftersvettas och dricka ett par stora glas vatten ute på altanen (premiär nr 2).

Kvällen är alldeles stilla och lite... gyllene, på något vis. Jag tänker det är solljuset som sköljer över allt i mitt kvarter och målar det i varma, guldgula kvällstoner. Himlen är blå och liksom lite i smyg börjar det slå ut lite här och var. Först ut är buskarna. Men även i trädens knoppar knakar och spritter det. Fortfarande ett jämrans liv på fåglarna. Jag tror jag ska sova för öppet fönster i natt.

Sex and Candy - Marcy Playground

still life

Lördagen blir en lagom mix av vila och aktivitet. Innan jag träffar sköna Annhelen, för en sen och lång lunch, hinner jag dammsuga och fylla bilens bagage med allehanda papper och annat som ska till miljöstationen och pantas. Får ett sådant där gött samtal med Linus också. Något rart sms. Sedan iväg. Pantar, slänger och kör vidare. Maten är god och samtalet trivsamt.

Vilodag ska det vara men en promenad vill jag ändå ha mig. Tar svängen upp i skogen och det blir en ganska bra runda. Solen lyser och en hackspett stimmar. Tar mig upp på den gamla soptippen, som nu är slalom- och pulkabacke, och njuter av att se horisonten en stund. Går ner igen och vidare.


Sitter i min fåtölj och läser, i tidiga kvällen. Arkan Assads Blod rödare än rött. Lagar mig en lätt middag och gör nog inte så mycket mer. På teve är det Bruno K. Öijer och jag ser, lyssnar och... tänker på P som varit borta i mer än tre år nu. Vi brukade läsa och lyssna på Bruno och var och såg honom på Södra teatern. Det var ett tag sedan jag tänkte på honom, nu. Något lossnade förra vintern, när jag var på Skogskyrkogården och han inte var där. Så här års brukade han fiska utåt Nynäshamn och Dalarö. Kanske är han därute nu?

Views from a soptipp...

Ubbemålasjön

Idag kliver jag upp tidigt och dricker en kanna kaffe. Lyssnar på Söndagsintervjun och äter ordentlig frukost. Laddar för en lite längre springrunda. Tänker mig 15 km men upptäcker att jag trots allt klätt mig för varmt och dessutom glömt vattnet hemma. Den supertunna löparjackan som bara skulle ta lite vind och den tunna långärmade tröjan i funktionsmaterial är för mycket. Nästa runda får bli i kortärmat och 3/4-tights. Nå... 12,2 får jag i alla fall till. Det känns gott. Det kommer nya långdistansdagar. Väl hemma kör jag ihop en återställare i form av en smoothie på banan, kokosmjölk (Alpro), proteinpulver och kvarg. Smakar himmelskt!

Och sedan är det... pelletspyssel, tvättmaskiner som körs och meal prep inför veckan. Smsar med Linus på hittepåtyska och med någon annan på alldeles vanlig svenska. Lagar mig en middag igen - en ordentlig bit kött och blomkålsmos - och ser ett program om religion, kärlek och sex på SVT2. Läser vidare i Arkans bok och ser ut genom fönstret ibland. Kvällen är solig och vacker och det här har varit en väldigt vilsam och fin helg. Snart dags att lägga den till handlingarna.

When A Blind Man Cries - Ian Gillan 

summa summarum

Jag sprang backintervaller igår. Backintervaller kan vara väldigt jobbiga, men de är också väldigt roliga. I avvaktan på att den lilla slalombacken ska bli torr nog att träna i springer jag en runda som innehåller tre ganska substantiella backar. Dessa sprang jag fyra gånger vardera igår kväll. Rundan i övrigt löps i ganska lugn fart men uppför backarna trycker jag på som SATAN för att sedan lugnt jogga nerför - och så upp igen. Roligast var det när jag i en lugn nerförslöpa möter en annan löpare och, helt enligt min plan, vänder om och sprintar så fort att jag i princip hinner ikapp och om. Hen såg smått undrande ut. Men är det backintervaller så är det!

När jag kom hem var jag, av uppenbara skäl, trött. Rejält trött.

I duschen tänkte jag på hur saker och ting kan verka lite omöjliga men ändå fungerar. Ni vet... en brukar säga att humlor egentligen inte ska kunna flyga, men eftersom humlorna aldrig hört talas om det så flyger de ändå.  Och eftersom jag, när jag är ute och springer, tror att jag bara är typ 25 år så... funkar det också, trots att jag kanske egentligen inte borde - åtminstone om en ska tro en del andra.

Som en liten spin-off på dessa tankar tänkte jag också på hur symbiosen med katterna här i huset funkar väldigt bra för att jag tror att det är jag som bestämmer och att de bara har att rätta och packa sig efter mina regler, trots att det i själva verket är de som äger mig men har överseende med mina fel och brister och tänker att tids nog ska det nog gå att göra folk av mig.

Fredagseftermiddagar tycker jag om att summera veckan. Den här har... gått fort. Jag har känt ett effektivt lugn, på jobbet, och igår eftermiddag hade vi bokcirkel, ett litet gäng, efter arbetsdagens slut. Vi hade läst, och samtalade kring Chimamanda Ngozi Adiches Americanah. Det finns så mycket att tala om kring den boken! Till nästa gång blir det Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. En utmaning så god som någon. Vid pass hundra år sedan, i rappet, som jag läste den. Jag har också fått möjlighet att göra något av det roligaste jag vet - handleda några elever som gör fördjupningsarbeten i religionskunskap. Att plötsligt få sitta ner och utforska djupen i stället för att, som så ofta, bara hinna skumma på ytan. Sweet!

Annars jobb, träning och katter som aldrig kan bestämma sig för om de ska vara ute eller inne eller mittemellan - och givetvis aldrig samtidigt. Jag har meddelat mig med mina föräldrar. Det var på tiden. Och minsann om det inte har varit en stilla flirt också. Inget som ska leda någonvart men som känns varmt, roligt och - det erkänner jag gärna - lite egoboostande (och det behöver jag...). Gör mig lätt om hjärtat och känns fint.

Idag har det varit sedvanlig fredagsfika på jobbet. Jag tog på mig att sticka till affären och proviantera och egentligen gillar jag det eftersom jag då också får bestämma vad som ska fikas. Jag (och några andra) tycker det är mycket godare med ett rejält bröd (idag köpte jag riktigt gott surdegsbröd) i stället för dessa eviga, vita frallor liksom också hellre en vällagrad bit prästost med härlig smak än dessa totalt avslagna färdigskivade plastbitar som går under beteckningen "Gouda". Dessutom är plastbitarnas kilopris dubbelt så högt som den smakfulla ostbitens...

Efter jobbet: fredagsrutin. Dvs nittio minuters jävelcykling på gymmet. Idag var det fruktansvärt tungt. Efter en halvtimme ville jag kliva av cykeln och krypa ihop i fosterställning och gråta. Efter en timme insåg jag att jag eventuellt skulle klara mig ur pärsen levande och efter nittio minuter, när mitt planerade pass slutade, låtsades jag stretcha en stund vid cykeln för att samla krafter att gå bort och hämta sprayflaskan med rengöringsmedel och papper. I duschen fick jag luta mig mot kaklet en liten, liten stund. Och vet ni... det var SKÖNT!

Som jag så ofta tänker och säger:

Och nu blir det inte så mycket mer idag. Middagen är redan historia och planen är att läsa och slacka. Gott så.

Fredagsläsning

Neil Young - Long May You Run

... och havet

Jag vilar ögonen

Jussi Adler-Olsen har inte bara skrivit böckerna om avdelning Q utan också en grym roman som heter Alfabethuset. Om två unga, brittiska flygare som skjuts ned bakom tyskarnas linjer (WWII) och som, när de tar sin tillflykt i en sjuktransport, hamnar på ett sinnessjukhus...  Trots att Reine Brynolfsson, som jag annars uppskattar som skådespelare, står för uppläsningen är jag helt fast i historien. Jag lyssnade hela vägen till Falkenberg i torsdags och hela vägen hem igen igår. Nu har jag tagit in ljudboken från bilen och lyssnar på den i datorn. Jag funderar på om jag kanske skulle påbörja en stickning, eller en virkning, så jag har något för händer medan jag sitter här, men... nej, än ett tag låter jag händerna vila.

Ibland när jag är i Falkenberg undrar jag varför jag bor kvar här i Byn, år efter år, när jag saknar havet så. Och tycker avståndet till Linus, och mina Oslotjejer, är så långt... Det blir ju inte bättre av att vädret var helt underbart när jag körde ner till stranden en sväng, på torsdagskvällen när Linus hade rep. Vinden mjuk och loj och solen värmde så gott... Jag strosade sakta och smuttade på en medhavd latte.

Morgonen därpå var vädret som förbytt. Grått, regndisigt och råkallt. Ändå var min 6,5-kilometers runda längs vattenbrynet och upp över strandängarna en ren fröjd. En njutning. Jag hade glömt mina in-ears hemma så jag sprang utan musik i öronen. Lät andningen styra hastigheten och höll medvetet ner tempot. Borta vid änden av stranden vek jag upp på stigar jag inte använt sedan jag flyttade, för snart nio år sedan... de finns kvar och det var en förunderlig känsla att än en gång springa dem. Minnen bubblade upp. Hur jag hade det då. Hur  livet är nu. Och allt det som hänt dessemellan... Livet...


Det kändes vemodigt att kramas hejdå med Linus och köra hemåt. Jag skulle så gärna vilja ha lite, lite närmre till min familj. Men sedan... när jag är hemma igen... så känns det också okej. Linus har ju sitt och jag hade en mysig kattskogspromenad-med-fika bokad med Erica ute i storskogen. Katterna ville inte följa med men vi fick en offroadrunda under muntert samspråk och sedan mer gott snack i fina, lilla glasverandan. Kaffe, nybakat tunnbröd och så kanelbullar på det!

Fredagsmorgondis

Jag älskar den här tiden på året. Faktiskt mer än när sedan allt slår ut i blom och händer på en enda gång. Än kan jag följa varje litet försiktigt vårtecken och glädjas åt det. Tre små vitsippor. En tussilago. Hur pionerna sakta skjuter upp små spänglar. Koltrastens kvällsgig. Sådana saker...

Solo - Abalone Dots

dagvill

Alla dessa vägar, stigar... målet.

Jag får konsultera min kalender för att försäkra mig om att det är onsdag idag. Dessa aftnar och röda dagar och ledigheten ställer till det. Å andra sidan har jag inte så mycket tider att passa. Idag ska jag dock, äntligen, ha en kort genomgång med en av instruktörerna på gymmet. Det är dags att lägga en lite svårare övning till mina andra styrkedito - marklyft. Jag har sett på instruktionsfilmer på Youtube, och kollar på andra på gymmet, för att se hur en gör, men jag vågar inte chansa. Jag är alldeles för rädd om rygg och knän och whatnot, för att riskera skador. Bättre då att lära sig av en som vet och som kan se hur jag gör och korrigera mig, om det behövs.

I morgon drar jag i västerled, för ett par dagar hos mannen i mitt liv. Han har önskat sig lasagne och givetvis ska jag laga till en alldeles särdeles delikat sådan - och baka kanelbullar, dessutom! Vi ska bara hänga, prata och kanske köra till Ullared för att stasha jordnötssmör och lite andra förnödenheter. Det säljs nämligen sådant, av bästa kvalitet, i denna Helvetets Port... och då får en ju offra lite.

Äntligen, äntligen har jag fått tummen ur och sytt gardiner av det härliga tyget jag köpte i... november. Vilket lyft det blev! Jag känner värme och glädje och får lust på att ställa till en middag, igen!

Före...

... och efter!

Igår pratade jag inte med någon på hela dagen. Ni som lever själva vet att det ibland kan bli så. Inget märkvärdigt med det, förutom att det blev lite komiskt på affären, när jag skulle hämta ut ett par små paket på kvällskanten, och inte fick fram ett ord. Jag var tydligen hes, men hade inget märkt. Haha! Nå... idag ska jag sjunga upp mig lite innan gymmet, då.

Great Gig In The Sky - Pink Floyd Pulse Tour

(Åh, ja... jag önskar...)

kanske är det ändå våren?

Långhelger. Jag kan absolut vänja mig vid dem. Det gör inte ens ont. Fredagskvällen blev en trivsam historia med två goda vänner, lite plockmat och gott vin till det. Samtalsämnena får väl sägas vara ganska spretiga och takhöjden var påtaglig.

Igår, efter sedvanlig slömorgon, lockade en tillfällig sol, mellan hagelskurarna och jag gjorde en utflykt till grannkommunen. Packade ner kaffe, keso och lite torkade dadlar i en liten ryggsäck och åkte iväg. Först gjorde jag en avstickare till Duvemåla för att köpa lite fina växter till krukorna som står på grindstolparna. Minipenséer och dito påskliljor fick det bli.

Sedan Svartbäcksmåla, alltså. Sprang lite mer än en mil och så hade jag en mindre genomtänkt idé om att sitta ute och förtära mitt medhavda. Men snålblåsten satte stopp för det. Fast, vafan. Det är ganska mysigt att sitta i en varm bil och fika också. Torr topp och varm jacka hade jag dessutom tänkt på att ta med. Jag har mina ljusa stunder.

Lugn och skön kväll, alldeles ensam. Självvalt. Björn Afzelius och filmen Tusen bitar på SVT Play. En film som rör och berör. Visst var hans musik på gränsen ibland... det svänger ganska mycket country om det och att se och höra Stefan Borsch sjunga...

Se dej omkring, se dej omkring i världen: 

Människor slåss, kämpar i hela världen. 

Se på Vietnam och se på Nicaragua! 

Se på Zimbabwe och på El Salvador! 

Vägen är lång, vägen är lång, min kära. 

Men vänd inte om, vänd inte om, min kära. 

Vi har inget val, vi har inget val, 

för om nånting ska ändras, 

får vi göra som andra har gjort: Vi får göra det själva. 

Se dej omkring, se dej omkring i Sverige: 

Det finns dom som slåss, finns dom som slåss i Sverige. 

Som kämpar idag, som kämpar för imorgon, 

som kämpar för oss, som kämpar för våra barn!

... känns minst sagt... surrealistiskt. Men, som sagt, filmen ar gripande och fylld av skön musik och en varm skildring av ett liv som inte alltid var som en kanske trott och tänkt.

Jag hann klämma in en dokumentär om Billie Holiday också. Och läsa lite.

Idag har det mest blivit lite småpyssel. Ett par tvättmaskiner körda och en riktigt rask långpromenad med solen i ögonen och vitsippor i söderslänterna. Långsamtal med ett barn. Positivt och roligt. Lite godis och tevenyheter och pastamiddag och en naiv förhoppning om ett springpass i ottan, i morgon.

Strax: sängen, det fluffsiga täcket och läsa lite.

Ikaros - Björn Afzelius

Vägen. Är. Målet.

jag sjunger ledighetens lov

Så. Påskpyntet klart!

Veckan har varit fullpetad. Förvisso trevligheter som, utöver själva jobbet som i sig självt varit hårt sedan sportlovet, goda samtal med mina barn och andra, planering för såväl vår- och sommar- som vinteraktiviteter (vissa saker måste planeras i god tid för att de verkligen ska bli av), träning, after work och annat pyssel. Men ändå. Jag är ganska slutkörd. Så jag hade planerat en härlig sjusovning, denna ledighets allra första morgon. Men icke. Jag vaknade vanlig tid, dvs vid sexdraget. Dock lyxade jag till det med att ligga och dra mig trekvart. Inte heller så dumt.

Johanna skickade ett läckert påskägg!

Nu har jag kaffat, satt en bröddeg och förgäves försökt hitta pulsbandet till min gamla Garmin. Det blir nog till att komplettera ändå. Men det får bli nästa lön. April blir lite småtajt eftersom jag passat på att tjacka upp mig på bra-att-ha-saker som ny löparjacka och lite annat lullull. Ska dessutom fixa mig halvmarabelöning numero två, nästa vecka. Lovade mig själv redan när jag hoppade på utmaningen i januari att om jag verkligen klarade det så skulle jag... Jag berättar mer vid annat tillfälle.

Strålande väder efter kall och månljus natt. En del säger sig bli påverkade av månens faser. OK. Fair enough. Själv är jag skeptisk. Sover som en sten för jämnan. Men jag vaknade till för att jag var törstig och hann registrera det nattliga ljuset innan jag somnade om. Vädret drar i mig och jag funderar på en springrunda om en stund. Tänkte se vad kroppen säger om att springa flera dagar i rad. Passar bra att testa nu över helgen eftersom gymmets öppettider ändå är ändrade på grund av röda dagar. Fast det får bli en kortare runda.

Ikväll: Emmaboda Power Meet: Parkgatan Edition. Dvs två vänner kommer över på "vuxentacos", lite rött och massa skönt prat, bara. Gott så.

Det här får bilda soundtrack till förmiddagens småpyssel:

Animals (Full album) - Pink Floyd