... och havet

Jag vilar ögonen

Jussi Adler-Olsen har inte bara skrivit böckerna om avdelning Q utan också en grym roman som heter Alfabethuset. Om två unga, brittiska flygare som skjuts ned bakom tyskarnas linjer (WWII) och som, när de tar sin tillflykt i en sjuktransport, hamnar på ett sinnessjukhus...  Trots att Reine Brynolfsson, som jag annars uppskattar som skådespelare, står för uppläsningen är jag helt fast i historien. Jag lyssnade hela vägen till Falkenberg i torsdags och hela vägen hem igen igår. Nu har jag tagit in ljudboken från bilen och lyssnar på den i datorn. Jag funderar på om jag kanske skulle påbörja en stickning, eller en virkning, så jag har något för händer medan jag sitter här, men... nej, än ett tag låter jag händerna vila.

Ibland när jag är i Falkenberg undrar jag varför jag bor kvar här i Byn, år efter år, när jag saknar havet så. Och tycker avståndet till Linus, och mina Oslotjejer, är så långt... Det blir ju inte bättre av att vädret var helt underbart när jag körde ner till stranden en sväng, på torsdagskvällen när Linus hade rep. Vinden mjuk och loj och solen värmde så gott... Jag strosade sakta och smuttade på en medhavd latte.

Morgonen därpå var vädret som förbytt. Grått, regndisigt och råkallt. Ändå var min 6,5-kilometers runda längs vattenbrynet och upp över strandängarna en ren fröjd. En njutning. Jag hade glömt mina in-ears hemma så jag sprang utan musik i öronen. Lät andningen styra hastigheten och höll medvetet ner tempot. Borta vid änden av stranden vek jag upp på stigar jag inte använt sedan jag flyttade, för snart nio år sedan... de finns kvar och det var en förunderlig känsla att än en gång springa dem. Minnen bubblade upp. Hur jag hade det då. Hur  livet är nu. Och allt det som hänt dessemellan... Livet...


Det kändes vemodigt att kramas hejdå med Linus och köra hemåt. Jag skulle så gärna vilja ha lite, lite närmre till min familj. Men sedan... när jag är hemma igen... så känns det också okej. Linus har ju sitt och jag hade en mysig kattskogspromenad-med-fika bokad med Erica ute i storskogen. Katterna ville inte följa med men vi fick en offroadrunda under muntert samspråk och sedan mer gott snack i fina, lilla glasverandan. Kaffe, nybakat tunnbröd och så kanelbullar på det!

Fredagsmorgondis

Jag älskar den här tiden på året. Faktiskt mer än när sedan allt slår ut i blom och händer på en enda gång. Än kan jag följa varje litet försiktigt vårtecken och glädjas åt det. Tre små vitsippor. En tussilago. Hur pionerna sakta skjuter upp små spänglar. Koltrastens kvällsgig. Sådana saker...

Solo - Abalone Dots