idag! nu!

Springrunda efter jobbet. Skönt tempo men ingen tidspress. Möter en bekant (eller... nej, vi känner inte varandra men vi har setts på gymmet någon gång och vi möts ofta när jag springer och hon rastar sin hund) och hejar glatt. Ångar vidare med sikte på skog och mjukt underlag. Möter en annan kvinna som joggar lugnt och fint. Jag ser att hon har snabba skor, men är klädd i en halvlång kappa och har huvudet täckt av en sjal i blankt tyg. Jag blir så glad av att se henne, bara, så när vi passerar varandra ger jag henne en glad tumme upp och hon skrattar gott tillbaka.


När jag hunnit lite mer än halvvägs kommer jag in i bokdungarna och det är då jag ser det. Bokarna är på väg att slå ut! Idag! Nu! Det skira, lite blyga gröna står snyggt mot den rödbruna lövmattan på marken under. Jag bara måste stanna och ta ett foto och skicka till en fin vän som, liksom jag, tycker om träd! Just när jag får upp farten i en smådryg uppförsbacke möter jag ett ungt par, med varsin barnvagn, som springer nerför backen för allt vad tygen håller och ungarna skrattar så de kiknar i sina vagnar. De ser på mig med lyckan lysande ur ögonen.

Jag kommer ihåg att rätta till min hållning och springer hemåt med lätta steg. På näst sista rakan kommer ett minne ilandes förbi. Det är tre och en halv månad sedan jag sprang där, vid samma tid på dagen, i totalt kolmörker med dubbade skor och pannlampa, medan snön föll och hela skogen höll andan. Ett magiskt ögonblick, bland andra, som fastnade i internminnet.

Och så finns det de som tycker att det är trist att springa?

Happy - Pharrell Williams