summa summarum

Jag sprang backintervaller igår. Backintervaller kan vara väldigt jobbiga, men de är också väldigt roliga. I avvaktan på att den lilla slalombacken ska bli torr nog att träna i springer jag en runda som innehåller tre ganska substantiella backar. Dessa sprang jag fyra gånger vardera igår kväll. Rundan i övrigt löps i ganska lugn fart men uppför backarna trycker jag på som SATAN för att sedan lugnt jogga nerför - och så upp igen. Roligast var det när jag i en lugn nerförslöpa möter en annan löpare och, helt enligt min plan, vänder om och sprintar så fort att jag i princip hinner ikapp och om. Hen såg smått undrande ut. Men är det backintervaller så är det!

När jag kom hem var jag, av uppenbara skäl, trött. Rejält trött.

I duschen tänkte jag på hur saker och ting kan verka lite omöjliga men ändå fungerar. Ni vet... en brukar säga att humlor egentligen inte ska kunna flyga, men eftersom humlorna aldrig hört talas om det så flyger de ändå.  Och eftersom jag, när jag är ute och springer, tror att jag bara är typ 25 år så... funkar det också, trots att jag kanske egentligen inte borde - åtminstone om en ska tro en del andra.

Som en liten spin-off på dessa tankar tänkte jag också på hur symbiosen med katterna här i huset funkar väldigt bra för att jag tror att det är jag som bestämmer och att de bara har att rätta och packa sig efter mina regler, trots att det i själva verket är de som äger mig men har överseende med mina fel och brister och tänker att tids nog ska det nog gå att göra folk av mig.

Fredagseftermiddagar tycker jag om att summera veckan. Den här har... gått fort. Jag har känt ett effektivt lugn, på jobbet, och igår eftermiddag hade vi bokcirkel, ett litet gäng, efter arbetsdagens slut. Vi hade läst, och samtalade kring Chimamanda Ngozi Adiches Americanah. Det finns så mycket att tala om kring den boken! Till nästa gång blir det Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. En utmaning så god som någon. Vid pass hundra år sedan, i rappet, som jag läste den. Jag har också fått möjlighet att göra något av det roligaste jag vet - handleda några elever som gör fördjupningsarbeten i religionskunskap. Att plötsligt få sitta ner och utforska djupen i stället för att, som så ofta, bara hinna skumma på ytan. Sweet!

Annars jobb, träning och katter som aldrig kan bestämma sig för om de ska vara ute eller inne eller mittemellan - och givetvis aldrig samtidigt. Jag har meddelat mig med mina föräldrar. Det var på tiden. Och minsann om det inte har varit en stilla flirt också. Inget som ska leda någonvart men som känns varmt, roligt och - det erkänner jag gärna - lite egoboostande (och det behöver jag...). Gör mig lätt om hjärtat och känns fint.

Idag har det varit sedvanlig fredagsfika på jobbet. Jag tog på mig att sticka till affären och proviantera och egentligen gillar jag det eftersom jag då också får bestämma vad som ska fikas. Jag (och några andra) tycker det är mycket godare med ett rejält bröd (idag köpte jag riktigt gott surdegsbröd) i stället för dessa eviga, vita frallor liksom också hellre en vällagrad bit prästost med härlig smak än dessa totalt avslagna färdigskivade plastbitar som går under beteckningen "Gouda". Dessutom är plastbitarnas kilopris dubbelt så högt som den smakfulla ostbitens...

Efter jobbet: fredagsrutin. Dvs nittio minuters jävelcykling på gymmet. Idag var det fruktansvärt tungt. Efter en halvtimme ville jag kliva av cykeln och krypa ihop i fosterställning och gråta. Efter en timme insåg jag att jag eventuellt skulle klara mig ur pärsen levande och efter nittio minuter, när mitt planerade pass slutade, låtsades jag stretcha en stund vid cykeln för att samla krafter att gå bort och hämta sprayflaskan med rengöringsmedel och papper. I duschen fick jag luta mig mot kaklet en liten, liten stund. Och vet ni... det var SKÖNT!

Som jag så ofta tänker och säger:

Och nu blir det inte så mycket mer idag. Middagen är redan historia och planen är att läsa och slacka. Gott så.

Fredagsläsning

Neil Young - Long May You Run