tisdag 10 maj 2016

uppe före tuppfan


Tisdag morgon. 05:15*:

3,8 plusgrader. Blekblå himmel och en sol som målmedvetet strävar upp över Byn. En ensam galning (läs: dedikerad) har klätt sig ändamålsenligt (långbenta tights och kortärmad tisha), snörat på sig skorna och stängt ytterdörren bakom sig. Lätt och ganska snyggt springer hon nerför gatan, rundar grannhuset och beger sig upp mot skogen. I lurarna Joyce Carol Oates The Accursed och i alla buskar och träd småfåglar som sjunger, kvittrar och gnisslar frenetiskt. Doft av nyklippt gräs och utspruckna löv.

Efter någon kilometer kommer värmen inifrån, andningen är jämn och pulsen hyfsat låg. Bokskogen står illandes grön, korna håller sig i hagen och på vägen ligger en huggorm. Så vacker. Och så...död. :(



Tillbaka i Byn, utan att ha mött en enda tvåbening, fortsätter hon genom sovande villakvarter, små träddungar och rundar så småningom den lilla konstgjorda sjön och följer sedan bäcken västerut. Efter 11,2 sprungna kilometrar, glider hon in på uppfarten i 5:40-tempo, stretchar lite, låser upp och tar sikte på duschen.

Så kan en ju tydligen också fördriva en morgon?

Resten av dagen bara svischar iväg. Totalt fullpetad. Nationellt prov, bedömningsarbete och återkoppling till REL02, handledning, samtal med bekymrade mentorselever (nej... man ska och får inte använda enbart NP som underlag för bedömning och betyg - inte ens i matte - och så gör nog inte läraren heller. Jag tipsar dem om upplägg för ett bra samtal och ger dem en länk till en av Skolverkets skitbra och snudd på övertydliga filmer i ärendet.), kort möte med chefen, påbörja skrivandet av en styck rapport, förbereda möte med arbetslaget, genomföra sagda möte, mot slutet inse att jag har ett utvecklingssamtal direkt efter, ha samtalet och sedan kolla mejlen och plocka ihop och landa hemma strax efter halvsju. Där och då är jag ju väldigt glad att jag vann morgonens inre strid mot mig själv och klippte lite drygt 11 kilometer innan jobbet. Jag hade nog inte pallat ikväll - i all synnerhet inte med den här [härliga] värmen.

Nu har Jenny och jag bestämt datum för Islandsresan! TJOHEJ!




*Ja. Ni läste rätt. Kvartöverjävlafem. Hur kunde det bli så här?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Deppigt med död huggorm. Annars låter ju det mesta rätt bra!

magda sa...

Ja, jag blir ledsen av sådant. I övrigt är det faktiskt riktigt bra, ja!
Kram!